Månadsarkiv: juni 2018

Annons

Separationen & BB-ockupation

Mitt privatliv är rätt fint just nu.
Till följd av det är mitt yrkesliv rörigare än vanligt. Jag njuter av livet istället för att jaga livet ur mig för det där som kräver så extremt mycket av mig.
Ingen får några fakturor, mail glöms och redigeringen tar nästan dubbelt så lång tid.
Det chockar få som jobbar med mig eftersom att jag är en känd fuck-up. Men nu tycker tom jag att det är lite rörigt.
Men paradoxalt tänker jag att det är ett sundhetstecken.
Det finns ingen överväxel längre (även om den jag försökte köra med i höst inte var vansinnigt kraftfull den heller).
9C0EDDBD-C0AB-410C-B977-E3AC968020A0

Men jag gör så gott jag kan i mitt nya liv och försöker hitta rutiner och lösningar.
Hösten och vintern var väldigt tuffa och jag och mitt ex fick rannsaka oss själva vad som var rädsla för egen del, för barnens del, vad vi ville ha för familj egentligen och vad som var ngn sorts skam. Skulle vi bli såna som separerade med ett så litet barn? Hur skulle det gå? Skulle vi förstöra våra barn för resten av deras liv? Osv.
Ändå kände vi båda så tydligt att det var en bra sak att göra om vi bara vågade och lyckades lösa det praktiskt. (Lån, nytt boende, behålla/sälja hus osv).

Och nu när vi på något sätt kommit ut på andra sidan så är det så skönt.
Fortfarande massor av utmaningar. Fortfarande svinjobbigt för båda två att en av oss tar barnen mer av olika anledningar bla förskolan som startar i september. Men för varje månad kommer vi så mycket längre.

I efterhand hade jag bara önskat att någon enda en hade kunnat peppa oss lite mer när det begav sig. Eller trott på vår vision om en familj på vårt sätt istället för att avfärda den. (Nu kom jag på att det var två pers som verkligen peppade och stöttade!!)
För att inte tala om de härliga ”vänta bara tills någon hittar en ny, då kommer det inte funka!” Som att det var fult att ens försöka hitta ett annat sätt på en separation.

Hur som, i helgen har jag flera intervjuer och middag med kompisar. Och jag har just planerat in dagar som jag ska till Sollefteå och ta ett nattpass på BB-ockupationen igen. Ååååh vad jag längtar!

52324C76-A0F7-4712-980A-84AEF20BE591
Den här sommaren kommer att bli fin den också 💛

Annons

Avsnittet med barnmorskan Jane

Som fd förlossningsrädd vurmar jag extra för allt prat om förlossningsrädsla.
Min lösning var att föda med doula (efter att jag erbjudits planerad kejsarfödsel men snabbt känt att det inte var lösningen för mig.

Och tursamt för mig träffade jag en doula som inte alls tog över ansvar och okomplicerat lyfte bort oro som jag hade utan långsamt lät mig ta eget ansvar.

När folk utgår från att jag som doula föredrar vaginala födslar eller ”naturliga” födslar blir jag galen. Nyligen hade jag en intervju med någon som på inga villkor hade kunnat föda vaginalt.
Jag förespråkar födslar där den som föder är trygg och det sker på den födandes villkor.
Men hur vet man vilken rädsla man kan möta och bearbeta. Och hur gör man det?

Lyssna på dagens avsnitt!

Annons

Ex & ångest

Detta att vara nyseparerad med någon man älskar och samarbetar bra med har sina klara fördelar. Bland annat att livet är bättre än tidigare och en glad mamma är som bekant en mamma som pallar utmaningarna lite lättare.

Men det betyder också lite andra saker.
Dels att det verkar vara så svårt för somliga att förstå. Som att frågan ”varför separerade ni då” ändå hänger i luften.
Men varför är det viktigare att bo tillsammans än att må bra och ha ett bra föräldraskap ihop? Om vi nu inte ville vara ihop som par men ändå älskar varandra måste väl detta vara jättebra? Inte något suspekt?

Baksidan är iallafall att vi måste lära oss en helt ny typ av logistik och planering av livet som jag verkligen inte behärskar än.
Iom att vårt yngsta barn inte går på förskolan än så har jag barnen mer och min jobbtid är begränsad för att uttrycka sig milt. Det är egentligen rätt okej om det inte vore för att allt utanför att få ut podden i någorlunda rätt tid är svårt att hinna med. (Typ blogga och svara på mail. Fast att jag mår bra av båda).
Men snart är det september och inskolningsdags.
Även om jag kommer gråta, gnälla och ångesta mig igenom inskolningen den här gången också.
Åh vad jag inte vill tänka på den.

Jag är usel på att vara föräldraledig så det ska bli så skönt. Men också så otroligt sorgligt att det är över nu.
En sommar till sen är den här tiden slut.

Om det inte redan märktes att jag har inskolningsångest menar jag…

Annons

Syster Duktig ingriper i bråk. Räddar ingen.

Idag har vi firat barnens sommarfödelsedag och sen fortsatt kalasandet på Junibacken. Ska skriva om både det och det geniala i sommarfödelsedagar imorgon.

Men jallefalla. Det här hände igår och eftersom jag är så oklar över det så bloggar jag om det.

Jag hör ett par bråka.
Alltså superbråka.
Båda är kalasfulla och har suttit 300 meter från min lägenhet i över en timme och skrikit.

Ångesten stiger i takt med att bråket verkar bli mer fysiskt (jag ser inte så mycket som jag hör).
Att lägga sig i bråk är inte främmande för mig, jag är liksom precis så Syster Duktig när det gäller sånt som man kan tro.
(En av min mammas favorithistorier var när två svårt alkoholiserade män började bråka på ett tåg för att den ena inte hade skor. Han hade å andra sidan en flaska vodka och jag gissar att den skon klämde mer.
När handgemäng(!) uppstod så klev 17-årings Emma mellan)
Samtidigt vill jag inte vara oförskämd. Jag gissar att de är hemlösa och ja, var rent fysiskt rumsligt ska man bråka om man är hemlös då? Och den dagen jag blir nån ”vi vill inte ha sånt bland våra bostadsrätter” så dör jag hellre. (BOKSTAVLIGEN).

Jag sitter iallafall och jobbar med öppet fönster och trots att det är en bit bort hör jag bråket hela tiden.
Ska jag gå ut? Är det vansinne? Men ändå, vem fan är jag att går ut? Borde jag ringa polisen?

Tillslut skriker kvinnan ”aj, släpp mig” och jag grabbar tag i mina nycklar och springer ut. Hela vägen dit slår hjärtat för jag vet liksom inte vad jag ska göra. Mer än att möjligtvis skapa mer kaos och oro för samtliga inblandade.
När jag närmar mig kallar han henne för ”sån jävla vidrig fitta” vilket underlättar av någon anledning. Det känns mer påkallat att springa ut då.

När jag kommer fram märker han inte ens att jag är där. Hon ser förlägen ut men han märker mig först efter att jag tre gånger frågat vad det är som händer. Jag minns nästan inte vad jag säger mer än att jag hör på rösten att jag är rädd och stressad.
Han ser lika förvånad som förolämpad ut.
”Jag blir ju orolig, ni har bråkat i över en timme, jag undrar ju om ni mår bra?” säger jag och försöker visa att jag är orolig snarare än någon som är störs i sin härliga bostadsrätts-frid.
Det misslyckas för han skriker att jag inte är bättre än honom och så börjar han leta efter något i sin ryggsäck samtidigt som han ställer sig upp. Nu känns han direkt hotfull.
Då sätter jag mig på huk och säger nästan vädjande att jag inte är ett dugg jävla bättre än honom. Det funkar halvbra, han sätter sig iallafall.
Sen följer ordväxling som slutar med att han säger att nån jävla 30-åring med fake-tatueringar inte ska komma och läxa upp honom.
Sen går han iväg och tar fram en telefon.

Då hinner jag fråga henne om hon är okej, om hon är rädd och om jag kan göra något.
Hon säger att det är vad det är.
Sen frågar hon om hon får låna min toalett.
Jag ljuger och säger att det inte går. Hon ser inte förvånad ut vilket gör att jag skäms fruktansvärt men jag vill inte att HAN ska veta var jag bor. Hon hade gärna fått låna ett sovrum.

Under tiden ringer han någon, oklart om jag ska tro att det är polisen eller någon som ska komma och hota mig, men han beskriver mig (”en lång ljushårig ful jävla brud”) mina tatueringar och var han tror att jag bor.
Jag blir arg och frågar om jag ska vänta på den han ringer för isåfall sätter jag mig gärna ner(?)

Lång historia kort, när han är längre bort hjälper jag henne att hålla vakt när hon kissar i en buske och så kommer vi överens om ett kodord ifall att jag ska ringa polisen och komma ut igen.

Och sen satt jag där och försökte jobba. Och undrade om jag vågade sätta på mig hörlurarna.

Jaja, avsnittet kom ut och jag kommer hålla mina hökögon och öron öppna för att erbjuda toalett och lite omsorg till henne nästa gång.