Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Blev ni utmanade? Stärkta? Sura?

Blev ni utmanade av veckans avsnitt? Irriterade eller stärkta?

Jag gick in i intervjun med en tanke, men märkte hur otroligt djupt rotade somliga tankar är.

För mig var det här med primär anknytningsperson en ny nöt. En nöt som jag går runt och funderar på.

Fick ni några inputs? Hit me!!

6 reaktioner på ”Blev ni utmanade? Stärkta? Sura?

  1. Mina tankar efter en första genomlyssning (med reservation för att jag eventuellt missat poänger): jag tyckte båda avsnitten var mycket intressanta och tankeväckande och är väldigt sugen på att läsa boken, känns som att råden som ges är handfasta och gjorda för att kunna appliceras på ens vardag och verkligen hjälpa föräldrar i detta. Har själv funderat mycket på hur ett jämställt föräldraskap skulle kunna se ut, särskilt första tiden, om det finns biologiska käppar i hjulet, eller om det mest handlar om samhälleliga käppar och hur vi är socialiserade.

    I nuläget är jag nog rätt färgad av min situation som ensamstående mamma sedan jag lämnat en destruktiv relation under graviditeten och det är inte tal om något jämställt föräldraskap, det är jag som har allt ansvar och beslut.
    Så informationen om att teorin om primär anknytningsperson inte stämmer sänkte mig rätt mycket då det känns som att ”inte ens det kan jag ge mitt barn”. Sedan förstår jag logiskt att det är bättre för barn ju fler anknytningspersoner de har och försöker verka för det på andra sätt med släkt och nära vänner, men förstår också att jag på gott och ont kommer vara ett stort och skört band i mitt barns liv. Men gjorde extra ont att höra det i detta läge, var liksom det jag tröstade mig med sedan det stod klart att mitt barn inte kommer ha ett tryggt föräldrapar i sitt liv, att hen iaf kommer ha sin primära, trygga anknytningsperson…!

    Har också funderat en del på amning och flaskning. Jag helammar och har tänkt mycket på hur det skulle påverka om jag fortfarande varit i en tvåsam relation. Jag ser många fördelar med flaskning, och tycker det är trist att det ska finnas så mycket tabu kring att inte amma, och att det kan vara en jättebra ingång till jämställt ansvar för dem som väljer det. Samtidigt känner jag också att ammande personer ska få ha rätt att freda sin amning om den fungerar och går bra och att man då ska kunna verka för ett jämställt föräldraskap på andra sätt. Så, ”offra” vad för vad? Svårt! Laddat! Förstår dock att meningen inte är något amningsförbud heller, bara att överväga flaskning som komplement eller alternativ är något fler föräldrapar ärligt skulle kunna göra? Vet ej heller om jag bara är i ett extra känsligt läge just nu, men en del av resonemangen gjorde mig ledsen också – man kämpar med så mycket och gör sitt bästa redan, men nu ska man ha dessa väldigt konkreta krav också. Och att föräldraskap och ”barnets/allas bästa” är så himla laddat och så olika åsikter/råd om hur man når dit.. Bara det att jag själv kände mig provocerad/sänkt av vissa saker trots att jag rationellt kan se poängen. Sedan funderade jag vidare att om man nu ändå kämpar är det väl mer värt att lägga energi på det man vet är ”the good fight”, att tänka på nya sätt och tillsammans göra en aktiv ansträngning för bästa möjliga framtid för ens familj än att riskera att hamna i upptrampade mönster och fällor. Som Marie säger så är nog alla vinnare på ett mer involverat föräldraskap från alla, och på så gemensamma premisser som möjligt.

    Men ja, värt att fundera på detta. Kan alla göra på samma sätt? Hur många olika sätt kan vi göra och uppnå jämställdhet på? Kan alla hitta sitt bästa sätt? Tycker ändå detta är bland det viktigaste samtalen vi kan ha just nu.

    Det är de tankar jag fick nu, efter att ha lyssnat men utan att ha läst boken än!

    1. Och jag som också är ensam tänkte tvärtom gällande det med primär anknytningsperson, så spännande! Satt precis och retade upp mig häromdagen på att man använder just det med primär anknytningsperson till att få mammor att inte ta sig utanför hemmet, att man som jag ser det hjälper till att ”skamma” dem om de vill lämna barnet hemma några timmar och det faktiskt finns en partner. ( I det fallet jag tänker på är det i en grupp med majoriteten hetero-par, och där det finns en pappa som inte tar ansvar.)

      I alla fall. Även för mig som ensam så ser jag det som positivt att det kan finnas fler personer som är lika betydelsefulla om jag låter dem vara det. För vad händer om jag går och dör imorgon?

      Det jag särskilt kommer ihåg annars är nog det ni sa om att jämställt föräldraskap inte är fortsätta att ha en jämställd relation som den var innan barnet kom, utan att vara jämställda föräldrar. Min upplevelse är att det är där de flesta går i fällan. Den ena är liksom jättebra på att göra lika mycket av hushållsarbetet som den andre, men barnet växer upp och tyr sig mest eller enbart till den som har varit där mest. Jag har också sett just den kommentaren på många ställen. ”Jag ammar ju, du får göra allt annat”. Vilket ju så klart är en fantastiskt bra avlastning, men det hjälper ju inte barnet att komma närmare den icke-ammande föräldern.

      Och i övrigt behöver jag nog lyssna en gång till , för nu när det har gått några timmar är det typ det enda jag minns hahaha. Har icke med dåligt innehåll att göra, snarare min trötta hjärna.

      Tack för bra podd!

      1. Tack för spännande inputs!!!

        Jag tror jag/vi gick i den fällan själva och först under inspelningen av avsnittet så fattade jag att det fanns en distinktion på ”jämställd relation” och ”jämställt föräldraskap”. Bara det att jag aldrig tänkt tanken tycker kanske på det..!

    2. Jag började svara på din kommentar när den kom men tänkte att jag ville ge den tid.
      Så det dröjde.
      Det här med amningen tex, det här är första gången jag tror jag vidgar mina egna vyer eftersom jag alltid är så upptagen av att freda amning. (Och flaskning.)
      Men det har varit så viktigt att jag aldrig ens vågat vrida minsta lilla på ämnet.
      Och ja, en sak är säker – det tar inte många sekunder att känna att man gör fel eller inte ger ens barn vad det behöver.

      Men jag står för att mitt bästa råd är att den förälder som mår bra är en bra förälder.
      Om det betyder att våga lämna en relation eller amma/inte amma osv, det viktiga är att den som ska ta hand om ett barn mår så bra den kan. Och då spelar de senaste rönen mindre roll.
      Däremot så tror jag att i tvåsamma relationer skulle båda föräldrarna må bättre (i många fall) om de vågade leva mer jämställt.

      Iallafall, allt det här gick jag och marinerade.

      Och så läste jag nästa kommentar på mitt inlägg.
      Jag vet inte om du läst den, men det finns verkligen tusen sätt att se på det!!

      Kram //Emma

  2. Jag gillade första delen väldigt mycket! Särskilt de handfasta tipsen om hur man kan göra tex kring att dela på närhet till barnet etc. sedan lyssnade jag inte klart (just nu) på andra delen pga resonemangen där slog an något som inte var helt oproblematisk för mig tydligen. Jag tyckte att det blev många resonemang utifrån – ”Så här gjorde vi och därför fick vi det här resultatet.” som jag brukar försöka hålla mig borta från därför att jag tänker att föräldraskapet och vad vi gör spelar roll men större roll spelar vad man får för barn. Föräldrar är snabba med att ge tips på temat ”Vi har givit barnet vuxendagis från början och därför äter vårt barn allt.” och det tror jag helt enkelt inte på. Den andra svårigheten för mig var utifrån att jag nog är mer livmoderfeminist än vad ni är och därför kände jag inte riktigt igen mig i resonemangen. Jag tänker tex inte att mammor ser pappor som hot utan att många mammor av olika anledningar (socialisering, hormoner etc) VILL vara mycket med sina barn och många pappor av samma skäl inte känner lika stort behov/önskan. Det var fina resonemang om hur man kan påverka de hormonerna men jag upplevde att ni gjorde ett samhällsproblem till ett individproblem. Jag kände mig lite skammad i min familjs önskningar och verklighet. Vi är ju uppfostrade såhär, vi har hormoner som påverkar oss – det är ett stort ansvar att lägga på en enskild individ att gå emot det och rätta till samhällsstrukturer och biologisk predisposition (utifrån tex att man bär barnet under graviditeten).

  3. En väldigt sen kommentar, för jag ville läsa igenom boken först. Jag fick många tankar både av avsnittet och boken. Det som stör mig är att det här framställs som det enda rätta och framförallt moderna sättet att vara förälder. Som vanligt är det bråttom att börja jobba, bråttom med förskola, bråttom med barnvakt. Det är så tvärtemot hur jag känner inför föräldraskapet att jag får svårt att ta till mig de andra delarna.
    En längre utläggning finns på min blogg om du vill läsa. https://neverenoughsummer.wordpress.com/2018/06/26/lasning-en-handbok-i-jamstallt-foraldraskap/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons