Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Ett tredje barn?

Med mitt stora barn följdes de första svinjobbiga månaderna av en intensiv barnlängtan.
En barnlängtan som liksom konsumerade mig.
Jag köpte syskondel till vår Bugaboo Donkey (delar som fortfarande ligger ouppackade och ska säljas vilket år som helst. Någon som är spekulant och kan rädda mig från Blocket-träsket?)

Jag försökte iallafall förhandla med mig själv att gå emot det vi bestämt kring när det tidigast var dags för syskon. Och jag önskade inget hellre än att när det än skulle bli så skulle det vara tvillingar.

Sen blev mamma sjuk och all barnlängtan kom av sig.
När hon sen dog kändes syskon knappt möjligt. Det skulle bli det första barnbarn hon inte skulle få träffa. I chocken och vilsenheten kändes det som en logisk anledning till att inte ha fler barn.

Så startade jag en podd, tog tag i intressen och härligheter och först efter att livet börjat stabilisera sig så påbörjade vi syskonförsök.

Jag har mentalt laddat lite för det där suget den här gången. Försökt förbereda mig på att det ska kännas så intensivt igen, trots att vi inte haft en tanke på fler barn. För suget har väldigt lite med verkligheten att göra. Eller snarare, det måste inte ha med en längtan efter ett till barn att göra. Det är något annat. (Någon tänker säkert biologi men jag är inte redo att bekänna mig dit än).
Och ja, detta kommer från någon som gnällde, klagade och spydde sig igenom två graviditeter.

Nu drömmer jag på nätterna om graviditeter och födslar. Både för egen del och för närstående. Man kanske skulle kunna tro att det är en fördel (alternativt en nackdel) att då jobba med födande i olika former.
Men det är knappt att det gäller samma sak. Kanske som skillnaden mellan att jobba på förskola och ta hand om och vara med sina egna barn på sin fritid. Det går liksom inte att jämföra. När jag inte blev gravid var det inte det minsta jobbigt att prata graviditeter och födande i mitt jobb. Och födslar i mitt jobb tillfredställer inte längtan efter en egen.

Det gick iallafall så långt häromdagen att jag funderade på att fråga min fru/mitt ex om det är en galen idé att vi skaffar ett tredje barn…..

Jag hindrade mig innan jag frågade men det är galet, verkligen galet att jag ens tänkte tanken. Särskilt nu!! Ja, vi har separerat men det är inte ens det som är det märkligaste.
För jag tycker det är svårt och ganska jobbigt att vara föräldraledig. Och jag tänker dagligen på att mina organisatoriska brister gör att två barn är görbart, men att tre barn skulle inte vara det. Jag balanserar liksom ständigt för mitt behov av någon sorts ordning är stor men jag får slita för att bibehålla det med två barn.

Jaja, jag njuter iallafall märkligt nog av min extrema vårtrötthet just nu. I lekparken idag frågade en mamma tillslut om jag inte fått sova ”någonting” inatt eftersom att jag gäspade non stop.
Men det är något med att liksom vakna ur sitt ide och sträcka ut tassarna, gäspa och sniffa vårsol. Det är nu året börjar.

2 reaktioner på ”Ett tredje barn?

  1. Alltså jag längtar också efter ett tredje. Och här är det INTE läge att bara ”fråga exet”, hahaha. Men jag ska fokusera på att börja doula först istället. Och hoppas att det kanske dyker upp en ny partner istället. Och därefter planera in en trea 😉

    1. Just tanken på barn i en ny familjekonstellation känns däremot väldigt avlägset. Men hey – vad vet jag om någonting!!?
      (Hoppas vi ses snart!!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons