Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Jag har separerat

Jag och min fru har separerat.
Jag har flyttat och livet har blivit helt annorlunda och ändå ungefär detsamma.
Fast ändå, nytt.

Det är ingen chockartad separation och det är en väldigt gemensam och ganska ömsint separation.
Vi blev tvungna att öppet och ärligt ställa oss frågan:
Hur ska vi fortsätta vara en familjeenhet på ett sätt där vi alla mår bra?
Och svaret vi båda kom fram till var att separera.
Och det ska sägas att frågan inte ställdes så där klart och tydligt, den ylades, gräts och insågs fram.
Men en dag var den väldigt tydlig.

Men den här vintern har varit hemsk.
Om vi inte blev den där familjen, vad blir vi nu då? Vem är jag som separerar med ett så litet barn? Hur definierar det mig?

När beslutet var fattat gick jag runt med en skamkänsla som var så massiv.
Inte ETT ord om detta till någon utanför vår bekantskapskrets tror jag att jag fräste vid något tillfälle.

Nu har några månader passerat och vi är igenom den första förvirrande perioden.

Jag bär inte längre någon som helst skuld eller skam och jag älskar min nya vackra lägenhet som inte kräver renovering.
Och mitt ex/min medförälder bor kvar i huset. Familjehuset.
För vi är i allra högsta grad fortfarande en familj. Vi sover över hos varandra, vi bråkar och hjälps åt när barnen är sjuka. Och vi bråkar över stort som smått.
Men vi gör det med mycket mindre press och panik. Med mindre sorg.
Och med plats för en ny sorts kärlek.

7 reaktioner på ”Jag har separerat

  1. Har gått igenom en snarlik process, beslutet togs i höstas när barnen var 2,5 år och 5 månader. Nu ett drygt halvår senare börjar saker falla på plats. Vi är vänner och vill varandra allt gott i världen, och gör allt för våra barn. Hur vidrigt jobbigt allt än är och har varit är vi båda övertygade om att det var det enda rätta att göra både för barnens och vår skull. Ta hand om er!

  2. Så otroligt fint du skrivit. Så respektfullt och sant, utan att lämna ut någon inblandad.
    Tack för att du berättar och tack för att du tar upp den fullständigt onödiga skuld och skam som familjelivet bjuder på 💚

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons