Månadsarkiv: april 2018

Annons

Flygfärdiga doulor

Det är så svårt att förklara vilka storslagna saker som händer på en doulautbildning.

50AEF1F3-2A9C-446A-9048-8832CE956004 0CD279D0-5111-4ADF-A4E5-944040DCC54E

Så svårt att förklara samtalen som startar av att ”vår” amningsexpert barnmorskan Jeanette pratar om amningens fördelar. Om närheten och behovet många har av att få en etablerad amning. Hur kan vi stärka och freda, hur kan vi vidarebefordra rätt kontakt med amningsstöd osv.

40EE4779-4A7D-4DC0-9F30-3C2295569989

Och när vi alla är med på det spåret, att då få flika in – men att vårt jobb lika mycket är att stärka och stödja den förälder som inte vill eller kan amma. Att ge henne mod att bli den bästa och främsta flaskaren för sitt barn. DET är också vår roll. 

09F21077-9A2D-4363-AA2C-0C4B453D243B ED83AD1B-CFFA-4428-8C90-AC9657D91FEF

En hel helg av kunskap, värderingar, praktiska övningar. Och nu efter sista helgen har vi släppt iväg ett nytt gäng doulor i flera delar av landet, både uppåt och nedåt i landet. 

Stolt och glad men mest rörd och inspirerad. 

A8871552-B229-46B8-9D7B-2DF0CDEAE1FD

 

Annons

Ideella doulor

Jag utbildar just nu doulor.
I nuläget håller jag på med min och min kollegas andra utbildning.

Några av våra doulor har uttryckt en önskan att jobba ideellt som doulor.

Därför letar vi nu med ljus och lykta efter er som jobbar inom socialtjänsten, på kvinnojourer och andra ställen där en utbildad resursperson med kunnande kring födande och en fenomenal utbildning i att vara en resurs utifrån andras önskemål behövs.

En doula träffar den som ska föda under graviditeten (om det finns möjlighet), rings in när förlossningen börjar och finns på plats till bebisen kommit alt så länge den födande önskar.
Oftast arbetar vi med en partner men doulan kan finnas där tillsammans med en vän/annan anhörig eller helt själv med den som föder.

Sprid gärna ordet kring detta!
Dela inlägget eller maila det till vänner ni tror det eventuellt gäller.

Söker er organisation en doula som arbetar ideellt (oavsett var i landet det är) så maila mig på forlossningspodden@gmail.com och skriv ”ideell doula” i ämnesraden.
Oavsett om ni vill veta mer eller söker en doula!

Annons

kan inte sluta prata tydligen

”Vab-estetik”…

4B03BB60-F9FA-47DD-86C9-75469B85C732

Eftersom att hela veckan har gått åt att ställa in och ducka saker pga mina och sen barnens sjukdomar så körde jag ett race ikväll med FYRA telefonmöten på raken. Den längsta pausen varade i tio minuter vilket räckte för att kissa och äta lite.

Jag har dels pratat om doulande som en del i doulautbildningen med kursdeltagare. Men även lite annat bla ett samtal om hur socialstyrelsen skattar och värderar en födsel och en granskning av det mätinstrumentet.
Jag ville aldrig avsluta samtalet. Inget intresserar mig mer än att prata svensk förlossningsvård vad det verkar.

Nu ska jag förbereda det sista för doulautbildningens andra och sista etapp som börjar imorgon. Åh det ska bli så kul. En välkommen paus också för jag tror aldrig vi varit så sjuka som de senaste månaderna. Men nu ska jag få stöta, blöta och nöta doulatekniker och födandets filosofier i två och en halv dag.

Lyx!

Annons

Klippteknik och effekten av tårar

61F8637A-C84C-4319-BB2E-EF9BA11E3855
Här är den fantastiska bilden på Karin på förlossningen. Jag kunde inte motstå att lägga den på Instagram igår också fast då med en pil på den gröna goodiebagen.

02777622-DA42-49E1-895C-2A2E3D43DBAF

Jag får ofta frågor om att klippa avsnitt och hur jag gör.
Jag klipper av två anledningar och båda har att göra med att jag har gäster som är medieovana. Det kan vara ganska läskigt och nervöst att sitta framför en mikrofon med ett puffskydd i ansiktet och berätta om något av det största man har varit med om.
Därför vill jag alltid ”klippa fram” min gäst till dess fördel. Jag står på något sätt på gästens sida i första hand.
Men ibland behöver tempo och upprepningar eller taltics lite jobb för mina lyssnares skull.
Och någonstans mellan gästen och lyssnaren finns en berättelse som behöver ta lite hänsyn åt två håll.
Hade jag klippt en podd med samma två poddare varje vecka hade ett avsnitt tagit max 1 1/2h att klippa. Nu varierar det med extremerna inräknade från 2-15h.

Veckans avsnitt var ett lite svårare avsnitt att klippa. Dels för att jag hela tiden var lite osäker på om jag skulle göra två avsnitt av det. Men mest för att det ibland blir pauser och lite känslosamma stunder. Jag vill aldrig lämna ut min gäst och ha kvar saker som de kan uppleva som jobbiga.
Men jag vill inte heller ta bort saker som är viktiga för lyssnaren att få.
Tar man bort vissa viktiga saker, och då menar jag i princip alltid smärtpunkter eller ömma saker som kostar på att berätta, inte fakta som vilken dag eller bedövning, så måste det ändå på något sätt framgå. Min utmaning är att antingen i stunden ställa frågor för att jag där och då räknat ut att något kan komma att klippas bort, eller att på ett annat sätt förmedla det en gäst uttryckte. Utan att ta med det som kändes för utlämnande eller jobbigt.
I avsnittet med Karin var det egentligen inget innehåll som behövdes tas bort för hennes skull, bara långa pauser som förkortades eller togs bort när vi hämtade vatten eller snöt oss.
Men där kändes tårarna viktiga vilket jag inte alltid tycker att tårar är. Det kan vara effektfullt med tårar men det är inte alltid de tillför något vi inte redan känner genom berättelsen.
Men vid andra tillfällen säger tårar väldigt mycket och i veckans avsnitt ville jag inte ta bort en enda tår. Det kändes som att de i sig själva berättade vad som händer med en människa som inte blivit trodd eller väl bemött i sin sjukdom.

Hoppas ni ska tycka om avsnittet.

Annons

Jag har separerat

Jag och min fru har separerat.
Jag har flyttat och livet har blivit helt annorlunda och ändå ungefär detsamma.
Fast ändå, nytt.

Det är ingen chockartad separation och det är en väldigt gemensam och ganska ömsint separation.
Vi blev tvungna att öppet och ärligt ställa oss frågan:
Hur ska vi fortsätta vara en familjeenhet på ett sätt där vi alla mår bra?
Och svaret vi båda kom fram till var att separera.
Och det ska sägas att frågan inte ställdes så där klart och tydligt, den ylades, gräts och insågs fram.
Men en dag var den väldigt tydlig.

Men den här vintern har varit hemsk.
Om vi inte blev den där familjen, vad blir vi nu då? Vem är jag som separerar med ett så litet barn? Hur definierar det mig?

När beslutet var fattat gick jag runt med en skamkänsla som var så massiv.
Inte ETT ord om detta till någon utanför vår bekantskapskrets tror jag att jag fräste vid något tillfälle.

Nu har några månader passerat och vi är igenom den första förvirrande perioden.

Jag bär inte längre någon som helst skuld eller skam och jag älskar min nya vackra lägenhet som inte kräver renovering.
Och mitt ex/min medförälder bor kvar i huset. Familjehuset.
För vi är i allra högsta grad fortfarande en familj. Vi sover över hos varandra, vi bråkar och hjälps åt när barnen är sjuka. Och vi bråkar över stort som smått.
Men vi gör det med mycket mindre press och panik. Med mindre sorg.
Och med plats för en ny sorts kärlek.