Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. Jag spelar in podden i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru och våra två barn.

Annons

Flum vs värdighet

Jag började en debattartikel i Expressen förra sommaren med erfarenheter från när min mamma dog. Jag skrev att det som ses som värdigt inom palliativ vård betraktas som flum inom förlossningsvården.

För ett tag sedan damp det ner en helt suverän text i min mailkorg som handlar om just detta, skillnaden i synen på vad som är okej och kräver värdighet när livet börjar kontra slutar.
Jag frågade Malin som skrivit texten om jag fick dela den vilket jag fick.
Få texter belyser det jag försöker komma åt med vår skeva syn på förlossningsvård och födande så tydligt som den här texten.

En sen eftermiddag i oktober 2015 dör min pappa.
Hans hjärna blöder ymnigt efter en allvarlig och plötslig stroke bara en dag tidigare. Klockan tre ber jag att han ska få extra morfin eftersom han stryker handen över huvudet och verkar ha ont. Två timmar senare ber en läkare oss att ”samla ihop dem som berörs”.
Varför då?
Berörs av vad?
Vi leds i en trögflytande, tyst klunga in på ett kontor.

Det finns ingenting att göra.

Skyndar tillbaka till sjukhusrummet där han ligger djupt sovandes. Okontaktbar. Patienten i sängen intill ombeds diskret av personalen att gå med på att flyttas. Det möbleras snabbt om. Stolar placeras runt sängen där en nyligen livs levande pappa håller på att tyna bort. Samtal rings. Ni måste komma fort. I sällskap av minst tio personer tar han en stund senare sina sista andetag. Ett fasansfullt abrupt slut på ett inte alls färdiglevt liv.
Tårar rinner stilla hos vissa medan sorgen skriks ut från andra. Pappas läppar blir långsamt bleka och huden gul. Jag lägger en hand under hans överarm. Jag blir glad och hoppfull när jag känner att hans kroppsvärme fortfarande finns kvar där mellan armen och lakanet, fastän jag vet att hjärtat inte slår längre. Ett sista litet spår av honom som nyss var, men inte längre är.
Vad gör man sen?
Vad gör man när någon precis har dött?

Vi gråter, pratar tyst, klappar på pappa. Men till slut måste något annat ta vid. Vårdpersonalen leder oss sakta vidare. Trots att det är helt omöjligt att ta sig förbi den här stunden. Efter vad som likaväl kan vara en minut som fyra timmar, meddelas att kaffe och fika finns i ett dagrum för oss närmast sörjande. Jag överväger att följa med dit. Men jag kan inte lämna pappa. Han kan inte ligga här ensam och vara död.
Jag får stanna kvar när två undersköterskor gör honom i ordning.
Först vill jag vakta honom. Se hur de tar i honom. Jag vill se till att de tar i honom som min pappa och inte som en död person.
De tar så fint i honom.
De pratar snällt till honom och kallar honom vid namn. Han får en ren sjukhusskjorta och infarten på handen tas bort. Så tar den ena sköterskan fram en korg. Ljuslyktor. Plastblommor. Och en bibel.
Vill du att vi använder något av detta?
Korgen måste vara en rutin vid dödsfall. Jag förstår att sakerna är till för att göra fint hos den döde för stunden efter fikan, då de anhöriga kommer tillbaka in igen för att säga farväl.
Jag visste inte att sådana korgar fanns.
Jag väljer bort plastblommorna, de passar inte min kvalitetsmedvetna pappa.
Bibeln passar inte heller. Två ljuslyktor tänds på bordet bredvid sängen där han ligger. De sprider ett mjukt och snällt sken över rummet.
Det är ett värdigt omhändertagande. Det känns så fint att vi gör fint för pappa.
Det fyller ingen praktisk funktion, det förändrar ingenting, men det är värdigt. Det är ett uttryck för respekt för att detta är en allvarlig och stor stund. En människas sista stund på jorden.

Jag har många gånger tänkt tillbaka på den där korgen med blommorna, lyktorna och boken. Billig rekvisita för en viktig stund. Symboler för respekt och värdighet i livets slutskede. Jag har aldrig hört någon ifrågasätta symboliska ting eller gester i samband med människors bortgång. Livets slut har hög existentiell status.
I stunder av livets början däremot, verkar symboliska ting inte vara lika tolererade. Jag vet kvinnor som vill tända ljus, spela musik eller omges av vänner och familjemedlemmar när de ska föda sitt väntade barn. Men de flesta jag pratat med önskar långt mer grundläggande saker som närvaro av personal och att få smärtlindring i tid.
Mer än en gång har jag hört kvinnors önskemål avfärdas som bortskämdhet, kontrollbehov eller trams.
Är det inte lite märkligt?
Födelsen är en existentiell händelse precis som döden. Födelsen går inte att se som en del av vården bland många andra – inte heller döden. Dessa står för sig själva.
Födelse och död kan, till skillnad från sådant som lårbensfrakturer och skallskador, hanteras såväl hemma som på sjukhus utan att det ena behöver vara bättre än det andra. Vården är inte en självklar del av födelse och död – men kan behöva bistå dessa händelser ibland. Detsamma gäller inte lårbensfrakturen eller skallskadan. Det går alltså inte att likna födelse och död vid, eller hantera dem som, vårdens övriga arbetsområden. Ändå är det så vi debatterar samhällets hantering av förlossningar.

Alla människor – utan ett endaste undantag – berörs av både födelse och död. Det är en del av livet snarare än en del av vården. Döden och födelsen har det gemensamt att det inte nödvändigtvis måste till vård, men däremot närvaro, gemenskap och kärlek, för att det ska gå bra, för att det ska bli en trygg och värdig stund.
Varför går det att raljera över ett ljus som tänds vid en förlossning men inte det ljus som tänds vid en dödsbädd? Och varför går det att avfärda så grundläggande önskemål som att säkert veta att man får plats på avdelningen eller att man hinner få bedövning när det gäller förlossning? Kanske för att förlossningen främst berör kvinnor och barn. Och kvinnor och barn har, som vi blivit smärtsamt medvetna om efter höstens metoo-våg, mycket låg status i vårt samhälle vad gäller respekt, tillgång till resurser och erkännande.
Döden däremot – den gäller alla och har kanske därför en annan status. Skulle döden tillåtas samma hantering?
Kvinnor får inte själva fritt bestämma när de ska komma till en förlossningsavdelning. Det är centimeter av öppen livmoderhals som avgör, snarare än kvinnans behov av stöttande gemenskap med erfarna barnmorskor, som avgör om hon får fortsätta sitt värkarbete hemma eller tillåts åka in. Den kroppsliga aspekten av förlossningen tas i beaktande – men inte den själsliga. I fullt pågående värkarbete förväntas kvinnor färdas långa sträckor för att komma till ett sjukhus där de önskar föda. Ovetandes om de kommer tvingas föda på vägen dit eller hinna fram. Och när kvinnan når vården kan hon bara hoppas att personalen har tid att stötta henne så mycket som hon behöver – de kanske har många fler förlossningar just denna dag. Ett lotteri avgör om just hennes förlossning assisteras av en stressad eller lugn barnmorska. Eller om någon barnmorska alls kommer att ha tid att vara i rummet när trycket ökar, smärtan tilltar och barnet vill ut.
Det är inte värdigt att tillåtas vara otrygg i en så viktig och livsavgörande stund. Det vore inte värdigt att dö under de premisserna. Men att födas?
Att man förlöjligar symboliska handlingar i samband med födelser, så som att tända ett ljus eller få tid att lyssna på lugnande musik, måste handla om att man ser födelsen som vilket annat vårdförlopp som helst.
Ett barn ska ut helt enkelt. Men det är mer än så. Precis som döden handlar om mer än att ett hjärta ska sluta slå, att en människa ska upphöra att andas.
Det är en existentiell händelse där symboliska omhändertaganden i form av ljus, dämpade röster, en bricka med varm dryck, smörgåsar och varma snälla händer fyller syftet att visa vördnad och värna värdigheten i stunden. Vördnad inför stundens allvar. Och det måste anses fullständigt grundläggande att ingen lämnas ensam, hemma eller i ett förlossningsrum, i en sådan stund.
Varför är det rimligt att prata om hur man vill ha det när man vet att man ska dö, men inte hur man vill ha det när man ska föda? Livets slut och livets början har inte samma existentiella status i vår kultur.
Siffrorna för barnadödlighet och förlossningsskador är låga i Sverige, och det är bra. Ledare för vården påminner oss gärna om det när vi påpekar brister i omhändertagandet av födande. Men om jag är så rädd att föda på sommaren på grund av personalbristen, att jag försöker styra mina graviditeter efter det? Om jag undkom förlossningsskador men var rädd, ensam och trodde jag skulle dö för att jag inte kunde hantera smärtan och inte fick stöd med det? Kan vi vara nöjda med svensk förlossningsvård då?
Är en kvinna verkligen bara en kropp? Har vi verkligen ”en förlossningsvård i världsklass” så länge underliven hänger ihop? Psyket då? Själen? Det är ovärdigt att vara utlämnad till en förlossningsvård som lyder under sådana villkor. Ingen människa ska behöva dö ensam och rädd. Lika självklart borde det vara att ingen ska behöva föda ensam eller rädd.
Malin Wallismo

En reaktion på ”Flum vs värdighet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons