Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Den isolerande våldtäkten

Jag har velat skriva något om allt som väcktes i mig när Nina Åkestam publicerade sin fantastiska text på Facebook om kulturen kring våldtäkt och kring den som blivit våldtagen.

Det här ämnet är viktigt för alla. Och för mig och flera andra är det personligt.
En närstående person blev våldtagen för vad som känns som nyligen men nu har snart femton år passerat.
Min reaktion när hon berättade var vrede.
Jag skrek. Ylade. Grät. Skulle polisanmäla. Ifrågasatte varför polisanmälan inte redan var gjord!!?
Kort sagt, jag gjorde allt verkligen ALLT jag idag inte skulle drömma om att göra.
Och hon som hade blivit våldtagen hade inte vågat berätta det för någon annan. Min var den första reaktionen hon möttes av när hon berättade om det fruktansvärda som hänt henne.
En reaktion som på inga sätt tog in henne, hennes upplevelse eller hennes känslor.
Istället fick min egen ångest, avsky och rädsla inför ämnet, tanken på händelsen och på vad detta i förlängningen nu betydde.
Vad hade förändrats? Hur skulle JAG handskas med detta?

Nina skriver i sin text som blev en SvD krönika

”Jag skäms inte över våldtäkten. Jag skäms för att jag ställer till problem. Jag skäms för obehaget, ilskan och sorgen min historia utlöser hos dem som får höra den. Jag skäms över tanken på att mina föräldrar ska ha ett våldtaget barn och min man ha en våldtagen fru. För så länge inget sägs så har de inte det. Då behöver jag inte trösta någon annan än mig själv.”

Och när jag läser det är det som att orden plötsligt förklarar varför tystnaden och skammen kring våldtäkt består.
Jag hörde någon beskriva våldtäkt som fruktansvärt isolerande för att omgivningen inte vill veta.
Vi som hör berättelsen tar utrymme som redan fråntagits den som blivit utsatt.
Och vår kulturs föreställningar och krav på att förstå en våldtäkt gör det omöjligt för många drabbade att prata om sina upplevelser.
Vilken sorts våldtäkt var det? Gjorde du motstånd?
Eller blickar av medlidande som nästan tillintetgör den drabbade och helt fråntar den drabbade rätten till sin upplevelse, sina handlingar och sitt sätt att hantera våldtäkten.

För på samma sätt som att alla (nästan alla) påstår sig veta att de skulle lämna en manlig partner om denne utsatte dem för våld, så vet de flesta av oss en väldig massa om våldtäkt.
Tror vi.
I själva verket vet vi rätt lite. Och när det gäller den enskildt drabbade och hens erfarenhet vet vi absolut ingenting.

Därför måste vi lära oss att lyssna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons