Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Lova att ni KLÄMMER!

Veckorna efter att min mamma hade fått bröstcancer första gången minns jag att jag tog alla rosa band folk bar på sina jackor som en vänlig gest. Ett ”heja Emmas mamma”-tecken.
Jag tänkte på cancer, mammas och den jag räknade ut att jag genetiskt skulle få i framtiden hela tiden.
När cancern kom tillbaka tredje gången såg jag inte ens rosa band, grejer, månader och galor.

Den våren förlorade jag en vän i bröstcancer. Hon och jag hade barn som var på månaden lika gamla.
Jag vågade inte åka på begravningen ifall att mamma skulle dö.
Sommaren 2014 är den längsta sommaren i mitt liv.

IMG_0119

Det är med cancer som med mycket annat jobbigt.
Vi fokuserar hellre på pengar till forskning än på eget aktivt bröstklämmande. En bröstcancermånad och kedjebrev med uppmaningar om att dela något i sitt flöde är hundra gånger mer hanterbart än en faktisk uppmaning att röra vid sina bröst där det faktiskt kan finnas cancer.

Mamma var noga med att jag fick känna på en av hennes knölar så att jag visste vad jag skulle leta efter. Jag vet inte vad jag föreställt mig men det var oroväckande odramatiskt. Och jo, jag hoppas att vi löser alla olika ”cancergåtor” och hittar botemedel med pengar som samlas in.
Men tills dess vill jag att ni klämmer och känner. Och att ni går och tar cellprover.
Det är ingen garant för någonting! Livet är livet och cancer får man inte för att man inte klämmer på sina bröst. Cancer får man trots att man klämmer på sina bröst.
Så därför – Kläm. Och känn. Och ta cellprover.
Och så repeterar ni.
År in och år ut.
Lova det.

2 reaktioner på ”Lova att ni KLÄMMER!

  1. Jag har så svårt för att klämma, är så rädd för att hitta något trots att jag vet att det är så mycket bättre att hitta det om det finns där liksom.. Så fint skrivet ❤️

  2. Amning har verkligen fått mig att lära känna mina bröst på ett helt nytt sätt. Aldrig går man väl och klämmer och känner så mycket som när man har mjölk i brösten (vilket ammade jag på sist, börjar det bli dags att släppa på trycket lite innan jag sprängs osv). Nu ammar min 1-åring bara som mys vilket betyder att brösten inte längre blir spända av mjölk, och de har även blivit mycket mjukare än innan amningen så nu är de mycket lättare att klämma igenom också. Jag har en mycket bättre relation till mina bröst nu, tycker mycket bättre om dem än innan amningen! Min mormor fick bröstcancer. Så oron finns där såklart. Jag är glad att jag lärt känna mina bröst bättre och ägnar dem mer uppmärksamhet nu, tack vare amningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons