Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Amning & svår ångest

Jag har fått ett par frågor via mail nyligen gällande amning och ångest.
Allt från svår ångest till overklighetskänslor eller sorg över att inte kunna eller vilja amma.
Men framförallt otroligt svår ångest i samband med amning och vid tanken på amning. Ibland panik.

Jag har inget avsnitt (än) om det här men det är ett ämne som ständigt är närvarande i min mailkorg men just nu har jag på kort tid fått flera mail. Kanske är det dags för ett erfarenhetsutbyte?

Har ni erfarenheter och tankar att dela med er av?
När blev det bättre? Hur blev det bättre?

Ja ni fattar, dela alla tankar och erfarenheter ni har kring detta! Det finns många som i detta nu behöver läsa om andras erfarenheter!! ❤️

24 reaktioner på ”Amning & svår ångest

    1. Oj! Känner igen mig SÅ mycket i detta!
      I början (de två första månaderna) hade jag detta vid varje amningstillfälle. Jag kände hur ångesten kom och sköljde som en våg över hela mig. Den kramade hårt om mig och det höll i sig under hela amningen men minskade i intensitet efter någon minut. Under känslostormen tvivlade jag så mycket på mig själv. Jag skulle aldrig klara detta med att vara förälder! Jag kommer aldrig orka! Hur ska jag kunna ta hand om hönsen? Hur ska jag kunna laga mat? Jag ville bara krypa ihop i fosterställning och under en filt och försvinna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle beskriva det jag kände. De första veckorna grät jag mycket. (Härligt också att kombinera med baby blues, mjölkstockning och såriga bröstvårtor!)
      Efter två månader började känslorna minska. De kom inte varje gång och var inte alltid så kraftiga. Jag ammade mitt första barn i 15 månader och jag tror att jag inte hade någon alls den sista tiden. Mitt andra barn är nu 7 månader och dessa ångestkänslor kommer kanske var tredje, fjärde gång jag ammar. Det kommer som en stark våg som sedan ebbar ut och är helt borta efter kanske två minuter. Men vilka jobbiga minuter! Jag har ändå kunnat hitta sambandet med amningen och tänker nu, som ett mantra, varje gång det händer ”Jag ammar. Det går snart över. Om en stund kommer jag inte känna så här mer.”
      Vilken OTROLIG hjälp det var för mig att veta att andra har det så här! Av någon anledning blev jag lugn och glad av att höra att detta finns. Kunna sätta ord på det som känns i kroppen. Höra andra beskriva. Tack för att du delade länken!

  1. Jag har ammat i snart 3 månader och jag skulle ljuga om jag sa att det var mysig stund dom första veckorna. Det var mycket smärta, sår, läckande bröst och en hel del tårar.. Jag ville så gärna att det skulle funka, mycket för att det är så fantastiskt praktiskt men också med tanke på bröstmjölkens alla hälsofördelar.

    Idag är amningen en helt annan sak, idag är det precis sådär mysigt som jag hade hoppats på i början och jag är så glad att jag inte gav upp. Så om man känner att man orkar och vill – kämpa på, det blir bättre!

  2. Kunde inte amma mitt första barn, han bara skrek när jag lade till honom, fick dåligt tag, och om han väl fick tag kunde han amma i en timme minst. Dock blev jag sjuk pga mjölkstockning som antagligen var resultat av det dåliga taget och att han sällan ammade. Fick börja med ersättning eftersom han inte lade på sig vikt, (såklart) pumpade då istället, överallt och hela tiden för att han skulle få så mkt bm som möjligt. Var dock fortfarande sjuk med hög feber. På läkarkontroll på bvc såg dr hur jag såg ut, en blick på mina illröda, knöliga bröst och han skrev ut pennecillin. Fasade då ut pumpnibhen men kände mig värdelös som mamma. Mkt tack vare påtryckningar från bvc. Med barn två bestämde jag mig att ge amningen EN chans men inte slita mig sjuk (slängde tillochmed pumpen som markering för mig själv) helammade i tre månader. Fick dock rejält ångestpåslag varje gång utdrivningsreflexen gick igång. Så vid 4 månader var även den amningen utfasad. Har aldrig upplevt dedär lugnet som alla pratat om vid amning utan bara stress, panik och ångest.

    Svarar gärna på fler frågor om det är otydligt (skyller på sömnbrist osv)

  3. När jag ammade med första barnet fick jag direkt väldigt såriga bröstvårtor. Amningsnapp fungerade inte särskilt bra, dottern hade ett väldigt litet tag samt att brösten hela tiden var så mjölkstinna att det var svårt för henne att få ett bra grepp. I kombination med att jag inte fick den hjälp jag hade behövt via amningshjälpen hade jag ångest inför varje amning och den smärta det skulle innebära. Jag tog till en stressboll som jag kramade så hårt jag kunde varje gång amningen skedde. Dottern kräktes flera ggr av att hon sög i sig blodblandad mjölk men i mitt huvud fanns inte ersättning. Jag hade bestämt att jag skulle helamma. Jag hade gott om mjölk och det är ”varje mammas jobb att amma med den mat som hon har” var mitt resonemang. Efter nästan tre månaders plågsamma amningar var det min bvc-sköterska som reagerade efter att jag av någon anledning pratade amning. Hon hjälpte till att prova ut en amningsnapp och gav mig bra råd för att få till en läkning av bröstvårtorna. Det gick ganska fort och strax därefter slutade jag med nappen. Amningen började fungera klockrent och plötsligt var det roligt att amma och gav mig en sån avslappning i det annars hektiska bebislivet. När det sen var dags att sluta amma för att mat tog en större del kände jag en otrolig sorg. Jag hade inte fått amma tillräckligt! Känner idag att jag skulle stått på mig mer för att få mer stöd via BB och amningshjälpen. Jag trodde nästan att det var såhär det skulle vara att amma. Sårigt, blodigt, ledsamt och ångestfyllt. Jag är glad att jag fick uppleva de fina stunderna ändå till slut. Tack för bra podd.

  4. Kanske är jag en av dem du skriver om för jag skrev lite om det i ett mail :)

    Jag har iallafall ammat i sex månader och jag har haft en hel del ångest när jag varit ensam med bebis i sociala situationer. Min bebis har bara tagit bröstet som tröst och mat (vägrat napp och flaska) och det har stressat mig otroligt att när hon när som helst börjar gråta är det bara av med kläder och försöka amma. Det som känns jobbigt är att jag eventuellt inte lyckas trösta mitt barn och så sitter jag där avklädd med en skrikande stackars bebis med full ångest och kallsvettningar och så ska jag lyfta upp henne och klä på mig. Har haft extra mycket ångest när det varit inomhus i trånga rum.
    När min partner är med så känns det inte alls såhär jobbigt.
    Sen har mitt barn vägrat vagn sedan tre månader vilket har inneburit mååånga timmar i bärsele (ammandes till sömns). Trodde aldrig jag skulle ”bli en sån som ammade i sele” (?) men det var räddningen i många situationer…

    Idag fick vi hem en ny vagn som vi ska öva med…det är tungt att bära närmare 10kg…

  5. Hej,

    Jag upplevde fullständig panik när jag började amma. Jag minns första veckan som i ett paniktöcken. Och ingen hade berättat att det kunde kännas så. Hela tiden tänkte jag att jag var galen, att jag hade blivit någon annan och massa konstiga saker. Eller inte bokstavligen blivit någon annan utan mest att jag aldrig känt något liknande.
    Onda bröstvårtor och dåligt grepp var jag påläst om, men tillslut räckte det att se att mitt barn var hungrigt för att jag skulle må illa och känna hur det pirrade i magen och paniken steg.
    Efter åtta dagar slutade jag. Sen tog det flera månader innan jag var mig själv igen men jag ångrar att jag ens försökte i åtta dagar.
    Nu har det gått 11 månader och jag mår helt bra. Men jag kommer aldrig amma nästa barn!

    (Tack för att du tar upp det här!)

    1. Tack för din kommentar. Jag befinner mig mitt uppe i detta just nu, min bebis är 3 veckor och jag slutade 1,5 vecka sedan. En mardröm på riktigt. Innan jag slutade ville jag hoppa ut från balkongen när jag ammade. Aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag mår fortfarande dåligt, obehaget väller över mig fortfarande och jag har det tufft men jag vill iaf inte hoppa ut från balkongen längre. Och kan vara nära mitt barn utan att få panik! Tack för att du delade din erfarenhet jag behöver veta att det kommer bli bra igen och att det var rätt beslut att sluta amma.

  6. Du skriver visst om mig. Jag sitter i detta nu och våndas över amningen och att det har blivit såhär igen.. Det flöt på bra från start nu med andra barnet (fick ångest när jag ammade storebror och fasade ut efter några månader), men har nu efter några månader börjat få ångest när jag ammar lillasyster. Det kryper i hela kroppen, jag får obehagskänslor/panikkänslor och vill bara bort. Vill liksom inte ha kroppskontakt alls, känner mig kvävd och att allt är upp till mig..vill ha min kropp ifred. Ångesten kommer när jag har ammat länge (bebis tar inte napp eller flaska) eller när jag är (extra) trött. Nätterna/sena är värst. Tilläggas bör att jag nog har åkt på någon förlossningsdepp eller liknande och att amningen är mysig när de här känslorna inte kommer.

  7. Jag har haft D-MER, dysforisk mjölkutdrivningsreflex. Har ammat tre barn men upplevde det bara med det senaste, under ca fyra månader, fortsatte sen att amma ytterligare ca ett år utan D-MER. Jag fick då, när utdrivningsreflexen kom, en stark känsla av sorg som varade i ungefär en halv minut. Sen var det som bortblåst. Under den korta intensiva stunden kunde det komma tårar utan att jag var ledsen innan, ibland var det som att en järnhand kramade om mitt hjärta och jag började snyfta, sekunden efter var det som bortblåst. Det kom inte vid varje amning och det tog ett tag innan jag såg mönstret. BVC var frågande och som barnmorska hade jag inte hört talas om det heller innan, men nu har jag förstått att vi är ett gäng som drabbas av det, troligen ganska många. Har själv en kollega med liknande erfarenheter som jag och har även träffat patienter som upplevt samma sak. Har förstått att känslan kan variera och att man kan känna sorg, ilska, depp eller äckel, säkert andra känslor också. Jag vill gärna sprida info om detta så att fler förstår att det de känner inte är något inbillat eller ett tecken på att de är dåliga mammor. Vet att det är mycket lite forskning som finns, men tar alltid upp det på vår föräldrautbildning om amning på MVC.

    1. Det här är nåt som måste pratas mer om, jag drogs med det med barn 2 och mådde riktigt pyton… som en dementorskyss. Nu med barn 3 finns känslan där nån gång om dagen men inte jämt..

  8. Jag hade ångestpåslag vid båda mina barn som jag helammande. Det kom som en våg av att jag ville kräkas och krypa ut min kropp samtidigt. Vid första barnet så visste jag inte vad detta var. Bara att jag alltid mådde så första ministrarna varje amning. Och jag frågade inte någon heller!?
    När jag slutade amma henne så började jag må sämre psykiskt ( har jag förstått nu efteråt) för då jag What illamående attacker och yrsel dagligen. Vilket jag vet nu var ångest. Så det kan kanske också vara något att ta upp och att man kan vara uppmärksam på? Att när amningshormonerna lämnar kroppen så försvinner samtidigt ”lugnet” som man varit inbäddad i av hormoner.
    Med min son nu så kom jag på på BB när mjölken rann till och jag kände dessa känslor igen varje gång när han började amma att Ja just det… fasen.. de va ju så här jag kände varje gång sist med… å då förstod jag att det var ångest… och sen hörde jag något av någon om att det är just när dom fått mjölken att börja ”spruta” vid varje amning som man kan få som en ångestattack. Jag ammade honom i 10 månader… vet inte hur jag stod ut ärligt talat… å så E jag sjukskriven nu med 😉 för utmattning. Dags att börja ta hand om sig själv lite kanske 😉 efter alls turer i barnsvängen 😉
    Stor kram!

  9. Jag får en liten hormondush varje amning (som alla antar jag), och mår jag bra/ok så känns det bara mysigt. Som att krama någon man är kär i första gången, spännande och kanske aningens läskigt men mysigt. Men ibland, när jag bråkat med något annat barn, jag känner mig fel, längtar efter min partner, så blir det två minuter av djup sorg, på gränsen till fysiskt illamående. Har ökat för varje barn.

  10. Här är en annan mamma med ångest kopplat till amning, över att inte kunna ge sitt barn mat, att inte räcka till. Skuldkänslor upp över öronen och en känsla av att svika sitt barn varje gång flaskan med ersättning skulle värmas.

    Det är ett oerhört känsligt ämne, men amning är så komplex och har så många olika delar i sig att vi måste prata om det! För en del är det enkelt, för många andra är det inte det. Och det måste få vara okej att prata om! Och det måste få handla om så mycket mer än bara ”du är inte en dålig mamma om du ger flaskan”! För vi är inte dåliga mammor om vi vill amma heller, trots olika svårigheter.

  11. Hej!

    Minns att jag under de första veckorna skrev i ett sms till min syster att jag hatar att amma. Fick otroligt såriga bröstvårtor direkt, min bebis kröktes blid och jag grät när jag ammade. Smärtan var värre än förlossningssmärtan. Smärtan la sig när jag började med amningsnapp, men sen fick jag sån ångest över att vi använde amningsnappen. Det kändes som att jag inte var en ”riktig” kvinna och att jag inte ammade ”på riktigt”. Jag försökte länge sluta med amningsnappen, dels för ovanstående känslor men också för att det var krångligt på nätterna. Hörde också svärmor säga att barnet kunde få fel på kommande tänder och bett pga nappen, vilket såklart inte är sant men ledde till oerhörd skuld och ångest. Fick också höra från BVC att barnet inte gick upp tillräckligt i vikt och att vi skulle överväga ersättning(som jag absolut inte ville). I retrospekt syns det på kurvan tydlig amningspuckel, vilket en kan tycka att de borde ha informerat om. Otrolig ångest och mkt tårar.
    Det var först efter kanske 5-6 månader som jag började uppleva amningen som en frihet. Frihet att maten alltid var med, arr jag kunde amma var som helst och att den hade rätt temperatur. Också skönt att slippa kladd.

    Fick otrolig hjälp av boken Amning i vardagen av Marit Olanders. Den absolut bästa bok jag läst genom tiderna.

    Tack för att du tar upp detta ämne. Mitt barn är idag 12,5 mån och vi ammar fortf.
    Kram

  12. Jag hade ”planerat” att vårat barn skulle delamma och var därför helt inställd på att jag inte skulle behöva amma när vi var på språng eller om jag skulle känna obehagskänslor (Hur kunde jag veta det redan innan hon föddes? Det blev ju precis så!). Döm av min förvåning när ungen kommer ut och hon *enbart* vill liggamma. Ingen flaska, gillar inte napp. Så det slutade med att jag fick liggamma henne i cirka 6 månader, sedan började hon sakta acceptera sittställning, vilket förenklade vardagen något. Men fram tills dess kunde jag uppleva panikkänslor inför att ta mig hemifrån, eftersom jag då inte skulle kunna mata mitt barn. Jag släppte ingenting till pump och var ett tag deprimerad över min situation. Men så insåg jag efter kanske några månader ( här svårt att minnas när det vände) att jag istället skulle njuta av att få ta det lugnt och ta det på hennes villkor helt. Vissa kompisar fick låna ut sin soffa/säng, familjemedlemmarna på besök fick finns sig i att vi pep iväg till sovrummet. Poff så försvann ångesten och jag kunde njuta av amningen. Dessutom läkte min förlossningsskada ganska bra, något som jag inbillar mig kan ha med min lugna tillvaro att göra. Nu är hon snart 8 månader och har börjat äta mat, så snart är vi på väg mot nya äventyr <3

  13. Jag tolererar amning, inte mer än så. Mitt barn är fem månader och nu har jag kommit så långt att någon amningsstund då och så är mysig, resten är en plikt. Det gör mig inte överhuvudtaget avslappnad, hur hormonerna än ska fungera. När bebisen föddes fick jag ganska omgående flera mjölkstockningar i rad, och en bröstböld som ingen upptäckte. I fem veckor kämpade jag med olika vinklar, pumpning, att amma en gång i timmen – inget hjälpte, vården sa att så här kunde det vara, en läkare undersökte och sa att det inte var en bröstböld. Inte ens på Akuten trodde de mig, förrän de gjorde ett ultraljud, ba ‘men här är det var!’

    Så ja, amning är ångest för mig, både av minnena och den kassa starten, av själva amningen, men också för att det är sånt tjat att man ska njuta, att det ska vara mysigt. Det är inte okej att inte vilja ha bebisen som ett plåster, inte okej att vilja ha kroppen ifred efter nio månader, utan man ska vara tillgänglig hela tiden. Och_det ger mig ångest med amning.

  14. Ville absolut amma mitt första barn som föddes 2014. Men det blev en OND cirkel att hon gallskrek och jag var superstressad när folk var runt omkring och tittade på.
    Och i min släkt har jag bara hört ”Ingen av oss kvinnor har kunnat amma, mjölken tar bara slut..” Jag trodde på det, då jag inte hade mer kunskap. Så efter 6 veckor gav jag upp.
    Gråtandes varje gång jag skulle mata mitt barn och genomsvett. Skönt med ersättning – att det FINNS. Halleluja!

    Andra barnet, föddes hösten 2016. Där läste jag på, läste på och läste på lite till om amning. Gav mig fasiken på att klara det. Han ammade tills han blev 9 månader då han inte ville mer själv och var mer intresserad av vanlig mat.
    MEN samma ångest i början, första veckorna, men jag gav inte upp. Och sa till morsan att det är en myt att ingen av oss i släkten kan amma. Bara det att ingen riktigt har velat amma tror jag.. eller att man inte haft kunskapen.
    När jag var själv eller bara hemma med familjen så var det mysigt att amma. Annars ångest.
    ”Vart ska jag sitta? Kommer någon se mitt bröst? Tänk om han skriker och inte greppar tag?” Ångest..

    Man gör vad som själv känns bäst <3

  15. Jag kände ett stort obehag av tanken på amning redan innan min son föddes. Hoppades att de känskorna skulle försvinna, ”överallt” hör man hur underbart, mysigt och givande det är, även för de som kände som jag gjorde innan. Bröstens syfte förändras tydligen och det känns så naturligt att amma. När jag kom hem från BB så tänkte jag en dag att nu var det dags att prova, omständigheterna var perfekta och om jag faktiskt skulle försöka amma så var det dags att sätta igång.
    Det var horribelt! Jag klarade det inte, när jag förde sonen mot bröstet började jag omedvetet kuta ut med ryggen för att undvika att han skulle få tag. Helt plötsligt såg jag honom i ett annat ljus, från att ha varit den allra sötaste pojken som någonsin fötts var han nu…ful och elak. Jag kände mig som en sexförbrytare och det var han också. Otroligt starka känslor blossade upp och jag hatade honom verkligen där och då och ville bara kasta, fysiskt kasta, honom ut genom rummet så jag slapp se honom.
    Självklart avbröt jag mitt försök där och då men kände samtidigt en väldig sorg. Jag gråter när jag skriver det här och han är ändå 15 månader nu. Amning är bara förenat med ångest, som sedan blivit en sorg över hur dålig jag är som mamma. Om han fötts för 200 år sedan vet jag inte vad som hade hänt med stackaren.
    Det här är heller inget jag vågar berätta om för andra. Har fått många frågor och en del nedlåtande kommentarer över att jag aldrig ammade mitt barn och jag kan inte berätta hur det var för mig därför att det blir så personligt och ”fult”, man ska inte känna som jag gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons