Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Tack vården!

Så är jag äntligen hemma efter fem sex äventyrsdygn.
Anledningen till att jag stannat kvar i fem dagar på sjukhus efter att jag fött stavas litium, alltså den medicin jag äter för att jag är bipolär.
Jag har fasat in litium men också fått hjälp att sova.

Litium är en harmlös medicin, ett salt, som i jämförelse med en alvedon är rena rama naturgodiset.
Men för oss bipolära är den superviktig och när jag två dygn efter förlossningen fortfarande inte hade sovit så röstades min önskan om att få åka hem ner (främst av min fru som är luttrad efter tio år med mig) och jag fick vackert stanna.
Jag ville hem av uppenbara skäl när man just fått ett barn, men egentligen var avdelningen rena rama hotellvistelsen med världens bästa sällskap – en nybakad bebis.
Hela tiden omgiven av alla barnmorskor och undersköterskor vars omsorg liksom lade sig som en mjuk filt över mig och bebis.

Jag älskar resurserna jag får del av pga min sjukdom och min historia.
När jag ska föda barn och min historia kommer upp (Finns att lyssna på i Föda barn-serien på Acast) så kallas det till möten, planeras och ordnas.
Trots att jag själv nästan aldrig tänker på mig själv i termer av att jag är sjuk, snarare att jag var sjuk för 8-9 år sen.
Men Om det behövs, något går riktigt fel, eller bara så att jag behöver hjälp med sömn, ja då finns vården där.
För någon med mina journaler..

Hela tiden jag låg inne så tänkte jag på alla mail jag läst från kvinnor som inte får del av den sjukvård jag fått under min graviditet och under de senaste fem dagarna.
Alla kvinnor som också borde fått extra stöd och omvårdnad medan underlivet och/eller själen fått läka.
Och alla som inte har möjlighet eller resurser att höja sin röst och med stadig stämma säga
”Hjälp! Jag vet inte varför eller hur, men jag behöver hjälp att få landa i allt det här!”

Hade vården haft andra resurser hade den kunnat plocka upp kvinnor som är på väg rakt in i en förlossningsdepression. Helt i onödan.
Hur många gånger har jag inte i podden påpekat vikten av att förlossningen och den första tiden efteråt är bra? Att det påverkar ens första tid som förälder mer än vi kan ana.
Föräldraskap är skört för alla och därför är det livsviktigt att få allt stöd man behöver före under och efter en förlossning. Oavsett hur stort eller litet det stödet är, eller om det kommer från vården, familjen eller vänner.

Jag önskar så att andra som också har det behovet (det är verkligen inte alla, men långt många fler än jag) hade fått det tillgodosett.

Men istället är vi tillbaka där vi var i början av 00-talet när föräldrar fick kämpa för att få vara kvar och där partnern i princip alltid skickades hem omgående.

När ska svensk förlossningsvård få ökade resurser? När ska barnmorskor få en drägligare arbetssituation?

Nu är jag i alla fall hemma och jag gissar att det snart är dags för lite tårar och blues, men än så länge är vi kvar i vårt rosa moln.

IMG_6757

Ni vet när man ser bilder på sociala medier där andra har myskvällar och allt ser så oförskämt lyxigt och härligt ut?
SÅ härlig var vår myskväll igår. Kanske måste somliga av oss ha fött barn för att få till den perfekta stämningen så att samtalet, vinet, ostarna och allt annat blir precis som man önskat? Härligt var det iallafall.

5 reaktioner på ”Tack vården!

  1. Så himla glad jag blir att läsa det här. Jag lider av återkommande depressioner, och har verkligen förvånats över hur det tagits på allvar under graviditeten. Mina erfarenheter av psykiatrin är tyvärr överlag negativa, men nu har jag en vettig psykiater och en bra barnmorska. Det är flera år sedan jag var sjuk senast, och jag har inte haft några tecken på depression under graviditeten, men de har verkligen slutit upp och skapat en plan för mig. Jag är rekommenderad förlängd BB-vistelse för att hålla koll på förlossningsdepression (som jag lider ökad risk för pga alla tidigare depressioner) och det känns väldigt tryggt. Sen vet man förstås aldrig hur det funkar i skarpt läge, det kanske är knökfullt på BB i mars så jag åker ut med huvudet före, men då får det lösa sig.

    Hoppas ditt rosa moln får hålla i sig ännu en tid. Det verkar alldeles ljuvligt <3

  2. Jag är en av de som missades. Jag blir så glad av att läsa din historia! Att det finns de som får rätt hjälp och fångas upp! Att det finns hopp när det är min tur igen.

    Jag hade en långdragen förlossning som slutade i sfinkterruptur. Det i sig hade inte behövt bli en traumatisk upplevelse, trots att jag tyckte förlossningen var vedervärdig, 3 dagar lång, med en aktiv fas på nästan ett dygn, sekundär värksvaghet och en barnmorska som var väldigt tyst och försiktig. Kunde inte få effekt av sovdosen eftersom jag är överkänslig mot morfin. När det var dags att krysta var både jag och livmodern så trötta att jag inte fattade vad jag skulle göra. Ingen coachning eller tips hur jag skulle göra, bara ”nej, nu gör du fel”. Jag kände en sån skam och skuld redan där, i förlossningssalen över att jag var så dum att jag inte fattade.

    Tiden på BB var en mardröm. I min journal står på 6 ställen att jag vill ha information om min skada. Vet att jag frågade efter det många fler. Det enda jag fick var ett litet häfte inlämnat på rummet när jag sov. Ingen tog sig tid att förklara vad som hänt, vad det betydde och skulle innebära. När jag stod på mig fick jag rådet att ”åka hem och googla och äta mycket katrinplommon”. Det är tydligen rutin att allvarligt förlossningsskadade ska få träffa läkare eller barnmorska för utskrivningssamtal, det fick inte vi, efter en vecka på BB med akut blodförgiftning blev vi hemskickade utan mer än ett ”hejdå, glöm inte att städa undan sängkläderna innan ni går”.

    Amningen strulade och det tog 5 dagar av tjat om att det inte kändes som barnet fick i sig något, tillmatning och blödande bröstvårtor innan en sköterska från amningsmottagningen råkade komma förbi och såg att barnet inte fick något vacuum och hämtade en amningsnapp.

    Jag kämpade med amningen i 4,5 månader. Nonstop hud mot hud, tillmatningsset och ångest. På BVC sa de att jag låg precis på gränsen till förlossningsdepression så jag skulle höra av mig om det blev värre. Jag trodde jag mådde som man skulle, i efterhand har det visat sig att jag fick post traumatiskt stress syndrom och går fortfarande hos psykolog.

    Tog kontakt med auroramottagningen och har fått mycket hjälp där. Vi har redan gjort en plan för nästa barn, som ännu bara är en tanke, vilket känns bra. Jag kommer föda med kejsarsnitt, och kommer få träffa krjsarsnittsteamet redan när graviditeten är bekräftad, inte dagen innan förlossningen som annars är normalt, jag ska få träffa personal från BB redan nu för att skriva in i journalen allt som är viktigt för oss. Aurorasköterskan har lovat att min man ska få stanna med mig på BB, det är inskrivet som ett krav från hennes sida redan nu. Och vi kommer ses kontinuerligt under graviditeten för att försäkra att jag känner mig lugn och trygg. Extra uppföljning av mitt mående kommer också ske. Så jag känner faktiskt att jag vågar bli gravid igen, trots att de första 8 månaderna med mitt barn är dolda i en dimma av sorg, ångest och nedstämdhet. Önskar bara att rätt bemötande funnits även denna gång…

    Tack för att du delar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons