Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

En måndag i oktober födde hon ett barn som inte levde

Igår var jag med vid min svåraste födsel någonsin. En födsel som var 20 veckor för tidig.
Min vän och jag var beräknade att föda samma dag men vid rutinultraljudet fick hon inte ett glatt besked. Istället fick hon och hennes partner veta att barnet i hennes mage inte längre levde.
De skulle inte längre bli föräldrar till ett till barn i februari.

Jag erbjöd mig att vara med vid födseln om hon ville.
Samtidigt undrade jag om min mage skulle vara en jobbig påminnelse om hur det skulle varit.
Vi skulle ju vara mammalediga tillsammans. Gå med barnvagnar. Slå vad om vem som födde först.
Någon frågade hur jag skulle orka vara med rent psykiskt, jag som bar ett barn i samma ålder.
Tanken slog mig kort, men det var inte jag som förlorat ett barn. Inte jag som slitit med illamående en hel sommar till ingen nytta. Inte jag som för andra gången i mitt liv skulle föda ett barn som inte levde.
Hon bad mig vara med och jag var där.

En hel dag slet hon. Grät av ångest och smärta.

Hela tiden var ångesten och rädslan för det praktiska närvarande. Skulle barnet bara åka ut när hon var på toaletten? Kunde det komma när hon var uppe och gick? Ville vi se barnet?

Jag och hennes partner turades om att klappa kind, torka tårar, ringa på klockan och trycka höfter.
Han förlorade ju också ett barn.

Barnmorskan var fantastisk. Hon påpekade noga för min vän att allt skulle ske på hennes villkor. Upprepade det för att det skulle sjunka in.

Och så efter tio timmar kom barnet.

Min vän grät. Avgrundsgrät. Jag blinkade och blinkade för att inte tappa min fattning.
Jag såg att hon tittade på sin mage efteråt.
Nu var det över.
Graviditeten, rädslan och ångesten. Nu var det över och kvar fanns en stor tyst tomhet.

”Det känns så tomt” sa hon tyst.
”Bara tomt.”

Jag har aldrig varit så trött efter en födsel för det fanns inget adrenalin, ingen skrikande rosig final som kom och tog vid. Ingen amning, inga blöjbyten, ingen fortsättning.
Istället var det tomt.

Jag lämnade Södersjukhuset, tyst och tom.
När jag kom hem sent på kvällen var jag tvungen att förbereda för en viktig jobbgrej jag skulle gjort idag.
Istället vaknade mitt barn efter en knapp timme med hög feber och högljudd feberyra. Så idag häller jag upp saftglas efter saftglas, tar tempen och kollar på Emil i Lönneberga i soffan istället för att jobba.

Jag pratar sällan eller aldrig om specifika födslar jag är med vid. Främst för att jag tänker att ingen ska få sin upplevelse berättad eller reducerad av mina intryck och ord.
Men igår frågade jag min vän om jag fick skriva om hennes födsel och hon upprepade att det inte var något hemligt, att jag fick skriva vad jag ville.
Vi har känt varandra över 30 år, det påverkar såklart också mitt beslut. Jag känner henne.
Vi delar barndom och referenser.

Det som hände igår skulle aldrig ha hänt. Ändå händer det kvinnor och blivande föräldrar varje dag.
Och det som händer måste vi våga nämna. Känslorna så väl som de praktiska detaljerna.

Att vara med om svåra saker är ibland isolerande för att omgivningen är för rädda för att prata om det. Det blir en dubbel ensamhet, dels av själva upplevelsen och dels av att ingen ens vill nämna det som hänt.
Nu nämner vi det.
Det som hände min vän och hennes man.
Vi pratar om det för att det hände. Och det händer varje dag.

En måndag på Södersjukhuset i Stockholm födde hon ett barn som inte levde.

6 reaktioner på ”En måndag i oktober födde hon ett barn som inte levde

  1. Så fantastiskt fint och ömsint skrivet om en så fruktansvärd händelse. Fint att du fick möjlighet att dela med sig av något så smärtsamt. Kram

  2. Vad fint mitt i allt det hemska att du kunde få finnas där vid deras sida och stötta dem igenom denna helvetesvandring. För det är så vidrigt. Och en är aå ensam där i det. Andra kan gå hem. Laga lite middag, kolla en serie. Men själv är man mamman med det döda barnet. Så viktigt att vi tillsammans vågar prata om det. Prata om våra graviditeter, vår längtan, rädslor. Prata om missfallen. Om de döda bebisarna. Om de rosiga graviditeterna och om de sprattlande bebisarna. För det finns ju två sidor av det där myntet. Tack Emma, du, ditt arbete och din pod är så himla viktiga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons