Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Hej alla fina poddlyssnare

Jag pausar podden några veckor tills jag vet vad som händer med min hälsa.
Själen mår bra förutom oro men kroppen är inte med mig. Det jag trodde var en envis förkylning och järnbrist har övergått i att jag svimmar nästan dagligen och är borta en stund innan jag kommer tillbaka.
Att jag inte får köra bil är en detalj som går att ordna men det är läskigt att bära barn och gå i trappor.
I väntan på utredning som ska påbörjas så ligger jag lågt några veckor.

Det känns som en lyx att vara lite ledsen över podden för jag är ju rädd vad som
eventeullt upptäcks. Men jag mår så bra av att jobba med podden och tycker så otroligt mycket om mitt jobb.
Men nu får det vara så här och jag försöker ge mig själv en del av alla goda råd jag brukar vara snabb med att dela ut till andra..

Jag uppdaterar här och på Instagram när jag vet något mer.

Kram alla fina 💛

Annons

Epilepsi eller utmattning?

Idag var jag hos läkaren.
Mina svimningar har inte blivit bättre utan snarare sämre och igår svimmade jag två ggr.

I mitt huvud trodde jag att jag skulle få frågor om mat, sömn och arbetstempo och att det hela skulle mynna ut i någon sorts utmattnings-varning.
Jag uppfyller alla kriterier enligt kunniga människor i min omgivning. Det enda jag inte uppfyller är depression, men tydligen kan man ha utmattningssyndrom utan att vara deprimerad.

Iallafall, jag går därifrån med körförbud(!) och remiss till en neurolog.
Läkaren vill utesluta epilepsi och tills dess får jag inte köra bil.
Vilket hade varit helt okej (jag var på väg mot ett bilfritt liv i våras) om jag inte var mitt uppe i en flytt och dessutom har långt till barnens förskola och skola.

Nu vill jag mest gråta av självömkan och irritation. Varför NU liksom!!?? (Å andra sidan – när passar sånt här?)
Jaja, jag ska snart snyta mig!

Annons

Jag är ingen härlig mom-trepreneur

Ibland möts jag av bilden av mig själv som en härlig lyckad entreprenör.
Någon som lyckats skapa en rätt stor podd med ena handen och som enkelt ror i hamn vardagen med möten, poddavsnitt, företagsägande och vabbande.
Människor i min närhet tycker det är coolt att lyssnare kommer fram och pratar med mig och när jag skriver det såhär så låter det så härligt och avslappnat.

Men anledningen till att jag värjer mig från beskrivningen av mig själv som någon sorts härlig entreprenör är för att det verkligen inte är jag.
Entreprenör? Ja, kanske (borde kanske googla definitionen först!?)
Härlig? Inte på något sätt.

Och trogna poddlyssnare vet redan detta eftersom att jag gärna nämner det och önskar att klagande och gnällande fick liiiite högre status.
Jag minns också att när jag började podda när mitt yngsta barn var sex veckor var jag jättenoga med att berätta att jag kunde göra det för att han var en enkel onge att leva med.
Med mitt första barn dammsög jag bara för att han skulle somna och hade ångest av trötthet. Men med andra barnet var det annorlunda dvs skillnaden låg utanför mig.

Men jag är en rörig slarver som älskar det jag gör.

Och jag får saker att funka dels för att jag älskar mitt jobb och därför kan jobba hårt. (Jag har svårt att göra tråkiga saker vilket skiljer mig från de vuxna som lärt sig göra tråkiga saker).
Men det rullar också för att jag har människor omkring mig som hjälper och stöttar mig. Praktiskt och känslomässigt.
(Här vill jag passa på att rikta extra tack till min flickvän som skjutsade mig och mina barn till skolor och jobb imorse för att jag glömt ladda bilbatteriet i min gamla bil. Och till mitt ex som lagt fram laddgrejerna så att jag kan ladda batteriet som avtalat fast ett dygn senare…)

Jag är dessutom USEL på ekonomi, kontrakt och förhandlingar. (Det enda jag är bra på är att spendera väldigt lite pengar!!)
Jag kan inte skriva en faktura om mitt liv hängde på det men har inte haft råd att anlita firma. Jag glömmer viktiga namn och personer samt att fakturera.
Och, min enda egentliga talang är samtal med människor i och utanför inspelningar och ljudredigering.
Dvs inte så entreprenörigt eller härligt.

Detta skriver jag alltså för att ingen ska gå på en eventuell myt om eget företagande under småbarnsår eller om sk mom-trepreneurs.
Att det skulle vara enkelt och okomplicerat. För somliga är det säkert det men INTE för mig.

Så. Nu ska jag fortsätta arbetsdagen med en av de saker jag gillar mest – redigera avsnitt!

Annons

Förlossningspodden-grupp på FB?

Det händer ibland när jag lägger ut inlägg om kass förlossningsvård eller annan kass sk kvinnosjukvård, att någon kommenterar med att de blir rädda.
Min paroll är alltid att det är tystnaden, isoleringen och skammen som gör att usel vård av tex inkontinens eller annat har kunnat fortgå.
Men jag vill absolut inte skrämma någon. Inte utan att erbjuda något annat också.

”Du kommer bara med en massa skräckhistorier som skrämmer upp kvinnor” skriver ibland äldre barnmorskor till mig.
Och då tänker jag alltid att
1) Det är troligen av välvilja men
2) De har troligen inte lyssnat på min podd som är full av förlossningsberättelser som varken är ”positiva” eller ”negativa”/”skräckberättelser” utan så som berättelser om födande är mest – lite av allt.

Men igår postade jag på Instagram om hur det gick med Mammalinjen, ett initiativ av RFSU där barnmorskor svarade i telefon på alla möjliga frågor.
I en debattartikel summerades det som inte kom som en chock – eftervården är usel och nyförlösta vet inte var de ska vända sig. Om jag ska summera.

Så hur erbjuder jag och framförallt VI som fött barn och har massor av olika erfarenheter någon form av stöd? Borde vi inte samlas i en comunity?
Då kom tanken – borde det finnas en sluten Facebook-grupp där man hjälper och informerar varandra om olika problem som kan uppstå? Där man delar erfarenheter kring allt från hemorrojder, bra fysioterapeuter där man bor, hur man själv fick hjälp med ex en förlossningsdepression?
Ett Förlossningspodden-forum där det delas erfarenheter och tankar?
Hiss eller diss? Ska jag fixa ett eller finns det redan tillräckligt?

Annons

Trött, ledsen & tacksam

Jag skolar in barn.
Det känns som att det är jag som gör det fast att jag inte är där och fast att det är pedagoger och barnet som gör jobbet.
Men idag har det gått jättebra och jag vill gråta av tacksamhet till pedagogerna som jag känner väl för att de hade mitt stora barn. För att de är lyhörda och har tålamod med både barn och oroliga föräldrar.

Men jag vill också gråta för att valet är över. För att det är så jävla tungt.
Kroppen är trött och orolig efter att ha somnat sent och sen vaknat flera gånger för att kolla mobilen.
Och jag är trött för att jag inte orkar harva samma tjatiga mening ”tänk att 17 procent röstat på SD…”
Vill gråta för att jag är så OBESKRIVLIGT trött på all polarisering. Den där polariseringen som jag som vit medelklass lyckas slippa allt som oftast men som plötsligt dyker upp och stör min härliga tillvaro.
Ja jag är flata och lever samkönat.
Men åh vad gött och mysigt det är att passera som blond heterosexuell medelklass i de flestas ögon.
Sicken räkmacka att ha tillgång till privilegier och att uppfattas på ett visst sätt.
Och så skönt att det inte syns på mig att jag varit arbetslös, utförsäkrad och tvångsomhändertagen.
Sånt syns nämligen i ens CV och påminns jag om hur snävt det är.
Påminns om hur en måste ticka alla boxar för att platsa.
Hur jag inte ens behöver bry mig om att författa ett CV. Dörren är nämligen stängd. (Jag klarade mig tillslut utan CV tack vare podd och doulande men det var flax och sponsorer snarare än min förträfflighet.)

Fan för alla som inte vill att alla ska få stöd och hjälp att vara med i värmen.

Så, nu ska jag snyta mig och hämta barn.
Och försöka njuta av att jag faktiskt kommer ha tid att blogga och podda på vanlig arbetstid snart istället för på kvällar, helger och nätter 🎉

annons