Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Om att komma ut

ABF0880F-E3AC-4C9B-97EE-918BA7CA6738

Jag har alltid varit kristen i den bemärkelsen att jag är uppvuxen i en kristen familj. Sen var övergången från ”ärvd” tro till egen tro inte helt smärtfri men i princip har jag alltid varit troende.

Min komma ut-process…
Well, den var inte smidig och smärtfri om vi ska uttrycka oss försiktigt.
Faktum är att det var fruktansvärt och läskigt och kostade massor.
Och hade jag inte haft alla mina vänner, särskilt två som jag dessvärre inte längre har kontakt med (❤️❤️), så hade jag aldrig klarat det. Det var svårt med min familj och det rasade konflikter och sårade känslor ganska länge.
Men vi löste det. Tillslut. Och när det väl var löst så var det löst på riktigt.
Inget ”vi är okej med det” eller ”jaja, det kan vi inte göra något åt.”

Vad jag förstod först flera år senare var att en komma ut-process är så mycket mer än att komma ut för vänner och familj
Jag hade haft heterosexuella relationer innan och att komma ut är att i någon mening att avstå från en rad heterosexuella privilegier.

Det blev plötsligt kännbart efter att ha varit innesluten i hetero-värmen när jag sen träffade nya människor.
Min nya identitet betydde dels att komma ut hundra gånger i veckan (eller i varje fall i varje ny social situation där det kom upp) och dels att ständigt och jämt förhålla sig till andras reaktioner på den informationen. Vilket var en stor sak under de ganska sårbara åren och det glömmer jag ibland.

Oftast handlade det mest om att jag märkte hur de tänkte ”oj, jag trodde hon var som vi, men hon är alltså sån?” 
Jag var plötsligt en sån och hur skönt det än var att komma ut och att inför alla stå för det som var jag, så var det också en period där jag långsamt fick vänja mig vid att betraktas på ett helt nytt sätt.
Jag umgicks (och umgås) med några av mina manliga ex och några av dem blev också ett närmast livsviktigt stöd.

Nu är det tio femton år sen jag var inne i heterovärmen och nu har jag ett mycket mer stabilt nätverk som inte bygger på rester av en tidigare identitet.
Det gör en stor skillnad för även om jag skulle vilja säga att det bara handlar om att jag blivit tryggare och allt sånt, så beror den tryggheten också på att mitt liv som småbarnsmamma med vänner och familj är mycket mer ”ombonat”. Det är utsatt att vara 20+, förvirrad och i konflikt med sin familj.

NU har jag nog svarat på alla era frågor och ska då passa på att se om Louis Theroux-dokumentären ”Transexuella barn”.
Jag har haft en skitrolig jobbhelg med flera intervjuer och samtal i alla möjliga riktningar. Det är alltid roligt men den här helgen har samtalen handlat om så mycket och jag har mött så många olika kloka människor. Klyschigt men det ÄR jävligt lyxigt att detta är mitt jobb.
Aja, se dokumentären!! Den utmanar ens tankar kring kön och envist binärt tänkande och ja, jag älskar Louis Theroux!
EEA95151-FA9E-4BFB-80CD-8B5FB93CA87A

Annons

Frågor om mig mig och mig!

DA00C438-FF4E-4E11-89E6-3D9173F7067D

Ang att uppfostra söner som feminist 

Vi gick in med tanken att vi uppfostrade ett barn och inte en son (detta var när vi fortfarande hade ett barn). Men ganska snart insåg vi att vårt barn orienterar sig i en könad heteronormativ vardag och uppfattar sig själv som och av omgivningen som en pojke. I det behövde vi möta honom.
Vår äldsta är fem år och utan att berätta för mycket om honom så har vi haft en ganska roligt period där vi tillsammans ifrågasatt vem som får vara cool på sitt sätt, vem som avgör vad man ska tycka om etc. Just nu är det relativt enkelt och spännande men jag gissar att det kommer att bli svårare.

Men jag tycker att föräldrar till pojkar behöver lägga ner mer tid på feminism och värderingar än föräldrar till flickor.
Idag tror jag det är tvärt om. Och jag tror att det är tvärtom av samma anledning som att vi varnar tjejer/kvinnor för att gå ut på kvällen och ifrågasätter klädsel dvs av någon sorts missriktad omsorg regleras kvinnors utrymme. De som rimligen borde funder på att inte gå ut på kvällen är väl isåfall män!?
Men nu upplever jag lite att klimatet som råder är att döttrar ska stärkas och bli starka feminister för att klara av pojkarna. Pojkarna som nuförtiden faktiskt får ha kjol om de vill men det vill inte 99 procent av pojkarna och så var det med det.
Typ.

Jag vill att mina barn, om de växer upp som män, ska ha god koll på sina privilegier, sitt ansvar och inte minst på den mansnorm som råder.
Men ibland tror jag att föräldrar till pojkar på något skevt sätt ändå tror att det kan missgynna deras söner och då får det på något sätt vara.

Ang min kristna tro
Jag har en tatuering med det bibelställe som bäst förklarar min kristna tro.
”matt 25:40”
(Jesus säger ”Vad helst du har gjort för en av mina minsta, det har du också gjort för mig”.)
Det är vad min tro handlar om.

Men det är tudelat att bo i ett så sekulariserat land.
Å ena sidan njuter jag för att jag slipper en massa religöst skit.
Å andra sidan är det ensamt och jag saknar vettiga religösa sammanhang.
Jag tycker tex mycket om att resa i länder med böneutrop för att jag trivs med tideböner. Jag har bott på kloster en period och älskar den formen av rutin. Att be vid vissa tider och påminnas om sin bön är superlyxigt och fint.

Å andra sidan är jag inte det minsta naiv!
Jag fick gifta mig med den jag älskade i den kyrka jag tillhörde trots att den jag älskade var en kvinna.
Så är det inte i de muslimska länder där jag njuter av tidebön.
Och när jag är i Texas dit jag reser själv med jämna mellanrum är det inte tal om att nämna fru eller läggning av säkerhetsskäl. Jag är inte särskilt rädd av mig när jag reser men jag har lärt mig den hårda vägen att hålla käft, särskilt i Texas (som paradoxalt nog också är så fint och gästvänligt att jag kan skriva en uppsats om det).

Men det går inte att komma från att min kristna tro, hur oförenlig den än varit med en massa saker i mitt liv ändå är ett sorts ankare.
Och något jag med åren blivit stolt över även om jag sällan pratar om den.

Kan jag leva på podden?
Jag lever på mitt poddande. Det har varit ett av kraven för att jag skulle fortsätta.
Jag behövde ett jobb, jag hade varit sjukskriven så med undantag för mindre skrivjobb inte fick jobb.
Alltså fick jag ordna ett jobb själv och tillsammans med doulandet och poddandet gick det efter slit och stöd från min fru tillslut runt.

Därför blir jag för övrigt galen när folk tycker att poddar ska vara reklamfria och att jag i egenskap av vem jag nu anses vara borde stå över reklam.
DETTA ÄR MITT JOBB.
Precis som att TV4 sänder tv med reklamintäkter för att tjäna pengar.

Nu kan jag inte, med få undantag, doula. Jag tar uppdrag som av någon anledning är akuta om någon mailar och det funkar i övrigt.
Men annars doular jag inte när jag har små barn och min familjesituation ser ut som den gör. Istället håller jag doulautbildningar.
Men jag jobbade gratis med podden första året och min föräldrapenning var den lägsta så att jag jobbat helger sedan mitt yngsta barn var sex veckor handlade i första hand om ekonomi. (Att det sen gjort att jag haft en härligare föräldraledig än första gången är en bonus!)

Drömgäst till podden?
Min drömgäst till podden är och förblir min mamma. Sorgligt nog eftersom att hon dog ett halvår innan den startade.
Men jag skulle så gärna velat prata med henne om hennes fem födslar, om hennes första födsel som var en sätesförlossning, om den sista som var en tvillingfödsel. Och om hennes syn på födande som gjort att jag och mina systrar alltid behandlat det med någon sorts respekt även om vi ibland tänkt att det inte varit för oss.

Finns det något jag önskar att jag skulle få uppleva under en egen förlossning som jag inte gjort?

Alltså, jag önskar så galet mycket att få föda barn igen. Eller att få uppleva min sista födsel en gång till. Den magiska natten som betydde så mycket för mig och mitt ex och där de finaste upplevelserna kanske var när mitt ex och doula sov och jag tog värkar med musik i öronen och lustgas i lungorna. (Och en sned epidural). Det var så fantastiskt att ha de personerna i närheten för trygghet men att ändå få vara inne i mig själv.

Jag önskar inte att få vara med om något specifikt. Jag har ingen lista på coola grejer, eller saker jag vill ”klara”.
Bara att få befinna sig i det där märkliga tillståndet utan rädsla för det är så vansinnigt mäktigt.

Tack för alla frågor! Jag tror jag fått med alla. Annars litar jag på att ni hör av er på ett eller annat sätt!

Annons

Fler svar!

Fler svar och fortfarande på temat födande och doulor!
2C65464D-66C1-4A63-B65D-E9AC48D86614

Jag ska börja med att säga – man kan föda barn när man är rädd och stressad också. Men det är svårare och gör ondare.
Vad är det som skapar rädsla och ångest hos dig? Och hur hjälps du bäst till trygghet? Behöver du mental avledning, fysisk avslappningshjälp? Försök identifiera vem som kan säga och göra vad för dig i en situation där du upplever att du blir rädd och ångestfylld och ger upp.

Om jag ska ta mig själv som exempel som omväxling – Jag var inte rädd för att något skulle hända mig eller barnet när jag skulle föda vårt första barn. Men jag var rädd för hur jag skulle hantera och vilja fly från smärtan.
Jag kunde identifiera att jag behövde bli lugnad oavsett vad som hände och att jag eventuellt behövde att någon kunde bryta och avleda mig. Ibland lite bryskt, ibland väldigt varsamt (vår doula Cecilia lyckades hitta den balansen)

Så, hur hjälps du bäst? För oftast tappar man taget en eller hundra gånger beroende på person. Det viktiga är att få hjälp att hitta tillbaka och att heeeeela tiden ha i huvudet – jag kan ta mig tillbaka, jag har inte ”tappat” det nu.
Jag har vid tillfällen när jag doulat sagt ”En värk till, sen hittar vi tillbaka till lugnet igen!”

Lycka till! 💛

93C78A6D-4C0E-4958-8B81-73A558DE00C0

Det enkla svaret – visst kan man ha doula vid en kejsarfödsel. Det man ska tänka på är att berätta innan, eventuellt ringa och kolla att personalen är okej med det och vet om det.

Det mindre enkla svaret – hur någon bäst föder sitt barn.

Enklast vore att säga att det vet bara du. Men ibland vet man inte. Är det tex rädslan som tagit över och talar eller är det rädslan som försöker berätta något väldigt viktigt?

Jag skulle aldrig rekommendera ett förlossningssätt! Det är ett beslut som måste komma från den som ska föda (hur den än föder, dvs hemma, vaginalt osv osv). Men att en vaginal födsel alltid skulle vara det bästa håller jag inte alls med om!

Jag har doulat kvinnor vid vaginala födslar som varit utsatta för sexuellt våld. Det har varit helt fantastiska födslar. I deras fall.
Men du behöver komma underfund med vad som är bäst utifrån DINA förutsättningar.
Inte utifrån vad någon annan tycker är det bästa. 

Det bästa är där du och bebis mår bra, och bebis mår bra oavsett om inga andra komplikationer uppstått. Alltså behöver du komma underfund med vad som passar Dig bäst. 

Hoppas du får hjälp och stöd med det och hoppas du väljer att föda med doula hur du än föder 💛

Annons

Svar på era frågor – Doulande

Okej, jag har svarat på några av era frågor som kommit in. Idag svarar jag främst på doularelaterade frågor. Imorgon forsätter jag med lite personliga frågor och lite feminism.

Flera kom via DM på Instagram och handlar nästan uteslutande om doulande. Frågorna nedan fick med lite kring oss doulor som yrkeskår och får nog med de övrigas frågor också.

1D2B8FA5-9662-4A64-A5EC-3C2E518D643F

Jag ogillar ju att vara allt för specifik eftersom att jag aldrig vill att någon ska känna igen sig eller tro att de får sin födsel berättad av mig.
Men generellt kan det vara svårt ibland att ”ändra manuset” när något händer som ett par varit rädda för eller varit med om tidigare och tyckt varit jobbigt.
Det har stundtals varit utmanande att få med paret på känslan av det här på alla sätt är en ny upplevelse och att vi kan göra det till något bra ändå. För det går verkligen att göra något nytt av en tillsynes hopplös repetition av en jobbig upplevelse. Men det är svårt.

Doulauppdraget slutar efter uppföljningssamtalet. Vi har tydliga kontrakt med vad som ingår och hur uppdraget ser ut och i mitt och de flestas fall så avslutas uppdraget efter uppföljningssamtalet.
Däremot är jag ju fortfarande en medmänniska som gärna svarar på mail eller pratar i telefon om det är något. Ofta genom att förmedla annan hjälp typ amningsstöd eller liknande.

Jag borde kanske komma ihåg alla iom att jag inte hunnit ta mängder av uppdrag.
Men jag insåg nyligen när jag räknade att jag hade tagit fel på antalet uppdrag och att jag inte skulle kunna nämna en tredjedel vid namn. Men det säger mycket mer om mig än om yrket.
Jag är lite ansiktsblind och har därför alltid lite ”gett upp” på att lära mig namn för att jag ändå inte har så mycket att koppla ihop det med.
Däremot minns jag troligen många detaljer och förlopp från samtliga födslar. Inte en enda har passerat mig. Så det korta svaret kanske är Minns jag alla födande? Nej. Men alla födslar. (Vilket påminner lite om hur det är med podden, poddgäster och alla poddberättelser).

Jag har ett fåtal kollegor som jag använder som back-up eller som använder mig som back-up. Det betyder att mellan oss finns redan en förtrolighet och vi jobbar rätt lika.
Då kan det vara skönt för oss som annars har ett ganska stöd-löst yrke att få ventilera något som uppstått. Och ibland hur vi ställer oss personligen kontra yrkesmässigt till olika önskemål och krav.

Från Frida i kommentarsfältet:

Det verkar väldigt spännande att vara doula, viktigt och häftigt samtidigt. Men hur är det, är det något folk har som arbete och försörjer sig på eller räknar man med att ha det som bisyssla och gör något annat för att försörja sig med på daglig basis. Tack för en fin podd som jag inte kan sluta lyssna på trots lång tid sen egen förlossning!

Det finns doulor som försörjer sig på det och andra som kombinerar det. Antingen kombinerar de med något helt annat eller med något som är inom samma fält, typ undervisar  gravidyoga, har olika förlossningsförberedande kurser osv.

De doulor som försörjer sig på enbart doulande är få men blir stadigt fler. Egentligen handlar det då mest om att ha ett sammansvetsat gäng där man alltid har tillgång till backup.
Något många glömmer är att vi doulor har en lång jour där vi kan vara ganska bundna,
ska man försörja sig helt på doulande måste man alltid ha flera födslar på gång under samma månad vilket betyder att det måste finnas ett stadigt joursystem.
Men förr tror jag det var bristen på uppdrag som gjorde att det var få, nu tror jag att bara logistiken är utredd så är det inga problem (beroende på var i landet du bor that is).

75FBE892-9B95-4E2C-B1F0-EDA8505F0B8D

Okej, jag har en ramsa med mig som jag hörde i en fantastisk dokumentär av Noomi Liljefors. Det är ett barn som vid något tillfälle sjunger men också viskar den. Den satte sig hos mig och den använder jag själv. Vid något eller några tillfällen har jag plockat fram den när jag doulat och det har då funkat som ett ”mantra” hos den som föder. Välj din egen om det här verkar jättekonstigt. Det viktiga har jag tyckt är att det är relativt fritt från associationer kring födande, prestationer osv. Jag tycker det ska vara något som går helt på tvärs och gärna förflyttar en i tid och plats. Och, att det går att hitta en rytm som funkar att viska, mumla eller tänka för sig själv på in och utandning.

Den här kör jag:

Jag gillar plommon, smultron och hallonsaft.

Jag gillar päron 

och allt som ger mig kraft.

Solen och moder jord 

och en hjälpsam hand

Bom-di-adi-bom-di-adi-bom-

(jag klandrar ingen som tycker det verkar jättemärkligt! Men själva valet av ramsa handlade dels om att barnet i filmen har en så bra takt när hos viskar den. Och att filmen är och förblir en sån favorit att jag såg den tillräckligt många gånger för att utan problem plocka fram den fem tio år senare).

Det får räcka för idag. Hoppas jag inte varit allt för vag. Fråga igen isåfall. Imorgon fortsätter jag.

 

Annons

Fråga mig!

Vill ni fråga något?

Jag tänkte att vi skulle ha frågestund på bloggen.
Undrar ni något kring det jag jobbar med? (Eller om mig för den delen)
Har ni frågor om doulande? Hur det funkar? Födslar?
Eller kring hur man startar en podd?
Gäster, ämnen, svårigheter.
Eller – vad jag har för tankar eller åsikter kring ett visst ämne? Feministiska debatter som pågår – Hit me!
Det kan vara väl genomtänkt eller på uppstuds.

annons