Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Ex & ångest

Detta att vara nyseparerad med någon man älskar och samarbetar bra med har sina klara fördelar. Bland annat att livet är bättre än tidigare och en glad mamma är som bekant en mamma som pallar utmaningarna lite lättare.

Men det betyder också lite andra saker.
Dels att det verkar vara så svårt för somliga att förstå. Som att frågan ”varför separerade ni då” ändå hänger i luften.
Men varför är det viktigare att bo tillsammans än att må bra och ha ett bra föräldraskap ihop? Om vi nu inte ville vara ihop som par men ändå älskar varandra måste väl detta vara jättebra? Inte något suspekt?

Baksidan är iallafall att vi måste lära oss en helt ny typ av logistik och planering av livet som jag verkligen inte behärskar än.
Iom att vårt yngsta barn inte går på förskolan än så har jag barnen mer och min jobbtid är begränsad för att uttrycka sig milt. Det är egentligen rätt okej om det inte vore för att allt utanför att få ut podden i någorlunda rätt tid är svårt att hinna med. (Typ blogga och svara på mail. Fast att jag mår bra av båda).
Men snart är det september och inskolningsdags.
Även om jag kommer gråta, gnälla och ångesta mig igenom inskolningen den här gången också.
Åh vad jag inte vill tänka på den.

Jag är usel på att vara föräldraledig så det ska bli så skönt. Men också så otroligt sorgligt att det är över nu.
En sommar till sen är den här tiden slut.

Om det inte redan märktes att jag har inskolningsångest menar jag…

Annons

Syster Duktig ingriper i bråk. Räddar ingen.

Idag har vi firat barnens sommarfödelsedag och sen fortsatt kalasandet på Junibacken. Ska skriva om både det och det geniala i sommarfödelsedagar imorgon.

Men jallefalla. Det här hände igår och eftersom jag är så oklar över det så bloggar jag om det.

Jag hör ett par bråka.
Alltså superbråka.
Båda är kalasfulla och har suttit 300 meter från min lägenhet i över en timme och skrikit.

Ångesten stiger i takt med att bråket verkar bli mer fysiskt (jag ser inte så mycket som jag hör).
Att lägga sig i bråk är inte främmande för mig, jag är liksom precis så Syster Duktig när det gäller sånt som man kan tro.
(En av min mammas favorithistorier var när två svårt alkoholiserade män började bråka på ett tåg för att den ena inte hade skor. Han hade å andra sidan en flaska vodka och jag gissar att den skon klämde mer.
När handgemäng(!) uppstod så klev 17-årings Emma mellan)
Samtidigt vill jag inte vara oförskämd. Jag gissar att de är hemlösa och ja, var rent fysiskt rumsligt ska man bråka om man är hemlös då? Och den dagen jag blir nån ”vi vill inte ha sånt bland våra bostadsrätter” så dör jag hellre. (BOKSTAVLIGEN).

Jag sitter iallafall och jobbar med öppet fönster och trots att det är en bit bort hör jag bråket hela tiden.
Ska jag gå ut? Är det vansinne? Men ändå, vem fan är jag att går ut? Borde jag ringa polisen?

Tillslut skriker kvinnan ”aj, släpp mig” och jag grabbar tag i mina nycklar och springer ut. Hela vägen dit slår hjärtat för jag vet liksom inte vad jag ska göra. Mer än att möjligtvis skapa mer kaos och oro för samtliga inblandade.
När jag närmar mig kallar han henne för ”sån jävla vidrig fitta” vilket underlättar av någon anledning. Det känns mer påkallat att springa ut då.

När jag kommer fram märker han inte ens att jag är där. Hon ser förlägen ut men han märker mig först efter att jag tre gånger frågat vad det är som händer. Jag minns nästan inte vad jag säger mer än att jag hör på rösten att jag är rädd och stressad.
Han ser lika förvånad som förolämpad ut.
”Jag blir ju orolig, ni har bråkat i över en timme, jag undrar ju om ni mår bra?” säger jag och försöker visa att jag är orolig snarare än någon som är störs i sin härliga bostadsrätts-frid.
Det misslyckas för han skriker att jag inte är bättre än honom och så börjar han leta efter något i sin ryggsäck samtidigt som han ställer sig upp. Nu känns han direkt hotfull.
Då sätter jag mig på huk och säger nästan vädjande att jag inte är ett dugg jävla bättre än honom. Det funkar halvbra, han sätter sig iallafall.
Sen följer ordväxling som slutar med att han säger att nån jävla 30-åring med fake-tatueringar inte ska komma och läxa upp honom.
Sen går han iväg och tar fram en telefon.

Då hinner jag fråga henne om hon är okej, om hon är rädd och om jag kan göra något.
Hon säger att det är vad det är.
Sen frågar hon om hon får låna min toalett.
Jag ljuger och säger att det inte går. Hon ser inte förvånad ut vilket gör att jag skäms fruktansvärt men jag vill inte att HAN ska veta var jag bor. Hon hade gärna fått låna ett sovrum.

Under tiden ringer han någon, oklart om jag ska tro att det är polisen eller någon som ska komma och hota mig, men han beskriver mig (”en lång ljushårig ful jävla brud”) mina tatueringar och var han tror att jag bor.
Jag blir arg och frågar om jag ska vänta på den han ringer för isåfall sätter jag mig gärna ner(?)

Lång historia kort, när han är längre bort hjälper jag henne att hålla vakt när hon kissar i en buske och så kommer vi överens om ett kodord ifall att jag ska ringa polisen och komma ut igen.

Och sen satt jag där och försökte jobba. Och undrade om jag vågade sätta på mig hörlurarna.

Jaja, avsnittet kom ut och jag kommer hålla mina hökögon och öron öppna för att erbjuda toalett och lite omsorg till henne nästa gång.

Annons

Vi ska hålla käft!

Jag går runt som i chock. En stilla sorgsen chock av att något jag liksom trodde var omöjligt verkar fullt möjligt.

Uppdrag Granskning har lämnat mig så förvirrad.
Ni vet, det senaste avsnittet som ”granskar” MeToo.
Eller egentligen medias hantering av MeToo.
Fast varför granskades Cissi Wallin då?

Mest tänker jag att jag skulle vilja säga till alla som varit utsatta för någon form av sexuellt våld – ni kommer få upprättelse med tiden.

Om 20, 30, 40 år, då kommer man prata om tiden när vi inte visste något om hur offer ofta reagerar.
Då kommer man skämmas över tiden då de som inte varit utsatta fick anta hur ett offer skulle bete sig för att det skulle vara på riktigt.

Och man kommer chockas över att journalister på riktigt anklagade offer för okänslighet genom att tala ut.
Ifrågasätta hur det kunde vara möjligt att det trots forskning (rätt mycket forskning dessutom) går att vara helt okunnig om hur en människa som utsätts för ett övergrepp reagerar både psykiskt men också fysiskt.

”Jag skulle skrikit”

”Jag skulle aldrig följt med.”

”Jag skulle aldrig kunnat umgås med någon som våldtagit mig”

HUR VET DU DET!?

Vi som inte varit utsatta ska hålla käft.
Och vi ska lyssna på de som varit utsatta.
Och möter vi genom vårt jobb människor som varit utsatta så ska vi ha koll på forskningen.

(Och än en gång tipsar jag om dokumentären ”Hästgården” från SR. Finns där poddar finns och är fem delar utbildning för oss som ska hålla käft och lyssna. Och för alla som har barn!)

Annons

En mage efter förlossningen

BE7F61FA-B088-4A89-8F8D-5365E449CB46

Ni är många som försökt googla er fram till den här magbilden jag nämnt i något avsnitt.

Det känns som att jag lägger upp den för hundrade gången, men det är alltså bara tredje gången.
Bilden föreställer min mage, jag tror det var två dagar efter förlossningen.

Jag tycker om den för den synliggör hur lite allt är som vanligt igen efter en förlossning.
Inget är som vanligt varken i mig, utanpå mig eller i mitt liv när bilden tas.
Men här är den för er som letat!

Annons

Jag har ingen mamma

Idag är det mors dag och jag känner mig snart mer som en Mamma
än som ett barn till en mamma som är död.

Jag får aldrig känslan av att jag måste komma ihåg att uppvakta mamma längre för att min mamma finns inte.
Ibland glömmer jag hur skevt det är. Att bara skriva det så.
Jag har ingen mamma.
Min mamma är död.
Min mamma dog, vi låg på madrasser på hospice den varma sommaren 2014 med balkongen öppen och söders vanlighet utanför. Och sen dog mamma.
Och jag minns att jag ville ta hennes hårborste, den där runda hon fönat håret med i hundra år.
Jag ville ta med den.
Herregud skulle den kastas? Min mammas borste?

Nu har fyra år gått.
Mamma och borsten är borta och ändå närvarande.

Grattis alla mammor.
Och kärlek till er som längtar efter era mammor, både efter de som lever och de som är döda. Det finns olika anledningar att sakna en mamma.

annons