Onsdagen den 29 augusti ringer läkaren min man. Hon ber oss komma in till sjukhuset för att hon har dåliga nyheter. När vi väl sitter i bilen dit är jag chockad. Vet inte vad jag ska tro? Sedan när vi väl träffar läkaren så får vi även träffa hennes kollega som är hjärtspecialist på barn. Vi går till ett rum med en soffa och 2 stolar. När vi sätter oss ner där så börjar de med att säga att vårt barn inte har Down Syndrom. De säger att hon har något som heter Trisomi 18. De förklarar kort att vårt barn har 3 kromosomer i kroppen när det egentligen ska bara vara 2. Läkaren säger sen att vårt barn är döende. Va? Tänker jag… Jag frågar läkaren igen. Menar du att vårt barn kommer att dö? Ja, svarar hon. Jag och Henrik bryter ihop fullständigt!!! Läkaren föreslår att vi kan välja att göra en igångsättning för vår dotter kan dö i magen innan förlossnings datumet som är den 15 september. Hon säger till oss också att åka ut någonstans och ta frisk luft, promenera lite för att få det att sjunka in. Vi tar bilen till härlanda tjärn och parkerar bilen. Men jag vill inte gå ut. Solen skiner och det är fint väder ute. Jag bara gråter i bilen, fattar ingenting? Så här dåligt har jag aldrig mått… Henke ringer till sin mamma och berättar om den dåliga nyheten, han gråter igen. Jag ringer sedan till min mamma och berättar. Jag hör i telefonen att min mamma inte tror på mig. Hon säger: Men de kan ju laga hjärtat? Nej mamma. Det funkar inte så. Då gråter hon. Efter 30 minuter åker vi direkt till förskolan och hämtar barnen, äter middag och sedan ringer henke mina föräldrar för att fråga om barnen kan sova där. Och det går bra. Sedan när jag och henke är själva så gråter vi igen. Och om och om igen så frågesätter jag allt. Varför ska vi drabbas? Allt är mitt fel!?! Hur ska jag klara av denna förlossningen? Hur ska vi förklara för barnen att deras lillasyster kommer att dö? Hur kan detta inte vara ärftligt? Varför??? Jag kan inte tro på slumpen…???? Vi somnar inte denna natten…
Ni kan läsa mer om det här:
Trisomi 18 http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/trisomi18-syndromet#anchor_1
Fredagen den 31 augusti så träffar vi läkaren igen på Östra Sjukhuset. Och hon informerar oss om igångsättningen och jag blir även vaginalt undersökt. På måndagen den 3 september kl 8 åker vi in för att sätta igång mig. Jag födde henne kl 19 och i det ögonblicket så var jag sååå glad att se henne och man blev genast förälskad i henne! ❤️ Hon såg exakt ut som hennes syster Alyssa när hon föddes. Hon hade exakt samma ögon, mun, hårfärg och lite skrynklig hy (som om man badat för länge) bara det att hon var mycket mindre i storleken. Jag minns så väl att min man grät när hon kom för det var det första han sa att hon var lik storasyster och att hon var perfekt. ? Hennes hjärta slutade att slå kl 21. Jag grät då en hel flod. Mitt hjärta krossades totalt ? Detta är det svåraste jag någonsin har gjort ? Hon fick namnet, Angelina. Jag vet att vår dotter har det bättre i himlen eller vart hon än hamnade i universum. Jag älskar henne för alltid!!! Och jag saknar henne!!! ?
Efter Angelinas bortgång så skickade min mans chef till oss blommor samma vecka på fredagen. Och på lördagen fick jag blommor från min chef.