❥ Sagan om Kevin.

Den 25e augusti 2011 plussade vi med ”Bäbis” och tiden blev oviss, orolig och spännande. Med två missfall i bagaget under samma år.. så vågar man knappt hoppas.

Jag köpte en hjärtdoppler för att själv kunna lyssna, och hittade hjärtljud själv i vecka 11-12. Varje gång jag kallade på hjärtat så han kunde lyssna, så sprang bebisen och gömde sig ;) Tror han fick höra runt vecka 15!

Det hjälpte mycket det där, att kunna lyssna.. få en bekräftelse på att där var liv i magen. Och när vi gick över 14 veckor kunde vi slappna av ytterliggare eftersom vi förlorade en bebis i den veckan..
Trodde att RUL skulle lugna mig mest, men det gjorde nästan bara allt värre!

I oktober var vi på RUL och det var inget kul besök. Det positiva var väl att vi faktiskt fick se en bebis som rörde sig och levde. Läkaren kunde inte se magsäcken, och för detta bokades ett nytt ultraljud. Sen upptäcktes det även att bebisen bara hade två av tre kärl i navelsträngen. En överläkare kallades in, men denne kunde bara konstatera samma. Vi fick veta att detta kunde tyda på sjukdom, som hjärtfel, det kunde medföra att bebisen inte fick tillräckligt med näring och därför inte växte dom den skulle.
Vi fick komma tillbaka en vecka senare, och då såg man magsäcken som tur var, så det berodde bara på att den precis hade tömt den när ultraljudet gjordes. Vi gjorde då ett ”felsöknings-ultraljud” för att gå igenom millimeter efter millimeter av bebisen.. och då började vi ana vad det var för kön :P Vi glömde att titta bort och vi glömde att säga att vi inte ville se haha ;) Men vi frågade inte iallafall!
Vad läkaren kunde se av bebisen, så såg den frisk ut.. men vi visste ju att sånt går att missa så vi lämnade inte sjukhuset med allt för mycket förhoppningar ändå..

Veckorna gick, magen växte, jag mådde allt sämre med foglossning, yrsel, svimningskänslor, förvärkar.. ja allt. Var tillbaka för ett tillväxtultraljud i vecka 32 och bebisen såg lagom stor och fin ut. Vi fick veta att skulle den komma runt bf så skulle den då väga 3500-3800. Tyckte det var ganska lagom och hoppades att det skulle stanna där ;)

TIO dagar över tiden, var det äntligen dags. Vi åkte hemifrån på eftermiddagen och körde först inom Mekonomen för att köpa någon grunka till bilen.. jag klockade värkar med tre minuters mellanrum under tiden! Blev en lagom jobbig bilfärd, ville dö emellanåt. När vi kom in så skrevs jag in ganska direkt, när dom såg hur tätt det var. Hjärtat fick smita ner för att flytta på bilen så det inte blev böter och under tiden testade jag lustgasen, även kallad bästis! Han fick lämna mig en gång till vid 18-tiden för att köpa mat med tanke på att kiosken stängde :P Då var jag heeelt inne i värkarna! Tror klockan var lite innan 19 när jag ville krysta och fick hoppa upp i sängen, fick en undersökning och det konstaterades att det var lite kant kvar.. jag skrek rakt ut ”JAG KRYSTAR!!” och tog i eftersom kroppen ville.. har nog aldrig haft så ont :O Var tusen gånger mer smärta än med Alicia. Efter en stund började barnmorskan och sköterskan bli lite småstressade. Jag kände paniken hos dem, och såg den i deras ögon när jag krystade för fulla muggar. Ungen hade fastnat. Ena axeln satt fast och jag fick en sista chans att trycka.. trodde verkligen att jag skulle dö, och sluta andas som jag tryckte.. och ut kom tillslut en stooor bebis. Vi var i chock.. så stor han var! Bm frågade vad vi tippade på och vi sa 4-4200 nånting. Hon skrattade när hon la han på vågen.. som visade 5020gram :D Tro fan det gjorde ont ^^

Han skrek och skakade, och eftersom han var så stor så fick han mat redan efter en tio minuter. Hela 50ml slök han med god aptit :)

Redan på natten kom det in en läkare som lyssnade på honom, och då hördes det.. blåsljudet. Jag trodde att min värld skulle stanna. Inte en till!
Vår underbara barnkardiolog kom in dagen efter och pratade med oss och Anders tog med bebisen, som för övrigt fick namnet Kevin när han var tre minuter gammal, ner till barnavdelningen för att göra ett eeg (hjärtultraljud).
Det visade sig att lille Kevin hade flera hål i sitt hjärta, dock sådana som oftast växer ihop. Men för både hans och för vår skull så ville dom ha koll på honom! *underbart*

Vi stannade på BB i fyra dagar, fyra låååånga dagar och prinsessan spenderade dessa glatt hos mormor & morfar :) Kevin misstänktes för gulsot, vilket flera gånger stoppade hemfärden.. men tillslut fick vi klartecken!

Har nog aldrig sett en så stolt unge som när Alicia fick se Kevin  ♥ Kärlek!

När Kevin var 4 veckor fick han göra ett eeg (hjärtultraljud) till där man såg att hålen i hans hjärta redan börjat växa ihop! Och senare under hösten när han var runt 4 månader blev han friskförklarad och utskriven eftersom hans hjärta var fullt normalt och helt!

Nu är Kevin strax över 1 år och en glad och ganska lugn liten kille. Han går inte ännu fastän han tog sina första steg vid 10 månaders ålder. Tror att han inte behöver, han kan ju krypa! Pratar gör han heller inte, de få ord som kommer ur honom är mamma, babba och neeeej :D Men det kommer, snart får vi väl varken stop eller tyst på honom ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *