Vi började med bebisverkstad i november 2007. Den 15 juni 2008 var där ett pluss på graviditetstestet. Vi ställde in oss med det samma på att bli föräldrar. Det fanns lixom inte på kartan att det skulle gå fel :) Tycker det är enormt skönt att vi kände så! :)
Magen växte dom den skulle, var i Spanien med min familj i september och var sådär lagom smågravid! När jag kom hem så var det dags för RUL och magen var fortfarande platt så läkaren undrade om jag var gravid haha. Ultraljudet såg toppen ut och vi fick massa fina bilder på ”Lillknodden” med oss hem.
Planerade i lugn takt, handlade lite smått.. och sen i vecka 33 upptäckte BM att magen inte vuxit alls på tre veckor. Det blev en massa oro och två dagar senare åkte jag och mamma in för ett akut ultraljud som hade bokats. Det stämde att bebisen heller inte vuxit, det var inte bara magen. Den var 12% mindre än normalt och skulle väga max 3000gram om den kom runt bf. Vi ställde in oss på en liten bebis =)
Hon var verkligen efterlängtad. Det tog oss 8 hela månader att bli gravida + 9 månader i magen.. så hela 1 år och 5 månader gjorde vi inget annat än att vänta.
Prinsessan fick sitt namn nästan direkt, hon passade verkligen som en Alicia Hanna Olsson!
Chockade blev vi när vågen stod på 3310, och måttbandet visade 51 cm. Det blev ju ingen pyttepyttebebis ändå ..
Där brast allt för mig och jag blir gråtfärdig nu när jag skriver..
Jag försökte få ur mig till dom andra vad I hade sagt, och la luren med på köksbordet så I och W kunde höra oss och hör Alicia. Jag knappade med skakiga fingrar det där numret, 112. Jag hade problem med att få fram vad jag ville, men tillslut fattade dom och skickade en ambulans. Det tog 40 minuter för ambulansen att komma och vi hörde den långt innan den var framme. Mamma tog luren och sa till I och W på vårdcentralen att ambulansen hade kommit och la sedan på.
Jag fick sätta mig i ambulansen med en ledsen bebis i famnen, och sedan tutade vi iväg i ilfart. Inte förrän vi nådde Åstorp fick dom rätt på Alicias andning och kunde ta det lite lugnare fram till sjukhuset. Syrgasen gjorde verkligen susen och hon lugnade sig ganska mycket..
Väl framme möttes vi av värsta akut-teamet som tog Alicia ur famnen på mig och sprang in med henne i ett undersökningsrum. Jag satt mest och skakade på en stol så rädd jag var. Alicia skrek.
Men alla värden hade blivit bra med hjälp av syrgasen och andningen låg på hela 97% nu..
Dom tog massvis med prover och satte även sond så hon kunde få i sig mat eftersom hon hade tvärvägrat mat i ett dygn.
Efter en stund kom Anders, och svärmor in i rummet. Anders fick ju inte åka med i ambulansen och var ju supernervös när han lämnades kvar hemma hos mina föräldrar så dom hade fixat så svärmor och svärfar kom och hämtade honom!
Dom kom iallafall fram till att Alicia hade RS-virus och att det hade gått ganska långt. Hade vi inte åkt in när vi gjorde så hade utgången inte blivit vacker.
Vi spenderade ett par dagar på sjukhus, isolerade. Dagarna bestod av att få i Alicia sina mediciner, torka spyor eftersom hon spydde så fort vi matade henne.. men helt plötsligt på tredje dagen så tig hon flaskan och hon asgarvade när läkaren gjorde morgonronden.. dom kände inte ens igen henne längre hos tyckte att vi skulle få åka hem.
Det var något av det värsta jag har varit med om. Paniken över att någon säger åt mig att fixa en ambulans åt min bebis..
Fick även samtal från bvc när vi låg på sjukhuset, dom undrade ju såklart hur allt hade gått!
När vi sedan ett par dagar senare var på bvc-besök så fick vi även reda på att dom hade förvarnat brandstationen i Fagerhult om att köra ut om Alicia skulle blivit blå innan ambulansen kom fram. Gud vilka underbara människor!
Det räckte att en läkare lyssnade på hennes hjärta så konstaterades blåsljudet. 7 olika läkare på Bvc hade lyssnat och sagt att hennes hjärta var friskt som en nötkärna.
Vi blev nerskickade på röntgen och sen fick vi ett rum där kardiologen Rein kom in för att göra att hjärtultraljud på vår bebis. Detta var de värsta 45 minuterna i mitt liv. Vi fick trycka ner henne i sängen och hålla fast henne, hon sprattlade, skrek sig blå och var hysterisk. 45 minuter.
Men vi hade inget val, dom var tvugna att ta reda på hur det såg ut.
Vi fick dommen några minuter senare. Alicia hade svår hjärtsvikt, lungödem och ett medfött hjärtfel som skulle opereras inom 1-3 veckors tid…. och där… där rasade vår värld.
Alicia skulle isoleras eftersom hon var så pass sjuk. Sköterskorna proppsade på om att vi inte fick lämna rummet. Mina tårar kunde inte sluta rinna och allt jag ville var att lämna sjukhuset, tända en lugnande cigg och ringa mamma. Anders pratade med kardiologen och fick hans godkännande på att vi fick ta med oss Alicia ut. Vi var ute dagen innan, samma förmiddag som vi åkte in.. då kunde det väl ändå inte skada att gå ut en kvart för att kunna ringa våra familjer? Vi visste ju inte ens när vi skulle få komma ut i friska luften nästa gång..
Sagt och gjort, vi ringde. Jobbiga samtal och mycket ovisshet. Frågor vi inte kunde svara på..
Där började jag blogga om sjukhusvistelsen.. ett eller flera inlägg om dagen och de finns att läsa här!
Man har aldrig märkt på Alicia att hon är ett hjärtebarn. På sjukhusen har läkare nästan vänt i dörren eftersom dom trott att dom gått fel. Har stått svårt sjuk, dålig viktuppgång m.m i hennes journal.. men detta har man faktiskt inte sett på henne! I efterhand förstod vi varför hon inte ville ammas, varför hon fick svettpärlor i pannan när hon åt, varför hon sov så mycket och varför hon inte ville ligga på mage och träna. Hon kunde inte..
Kirurgen i Lund sa att bebisarna brukar börja le och skratta 5-7 dagar efter en hjärtop.. fotona nedan när hon lägger upp ett smile och har tejp i halva ansiktet, det är taget 2 dagar efter op och hon hade samtidigt tandsprickning :P
Alicia är en glad unge, alltid! Men hon är även full av energi och bus, alltid är det något :) Hon kunde sitta 1 vecka efter operationen. Hon kunde krypa vid 7 månader (1 månad efter op).. hon ställde sig utmed möbler vid 8 månader, tog sina första steg vid 8,5 månad och gick för fullt vid 9 månader. Vid 1,5 års ålder pratade hon ganska mycket och vid 2,5 års ålder kunde hon långa 10-15 ords meningar :) Vid 4 års ålder är hon i storlek med en 6-7åring och många tar tyvärr för givet att hon är så gammal, vilket kan föra med sig negativa konsekvenser i vissa situationer.. men hon brukar klara det galant! På dagis är hon inte allt för ofta eftersom alla baciller har en tendens att etsa sig fast, rekordet är 9 dagar i streck (med helg emellan) för att sedan va sjuk någon vecka igen ;)
Summa summarum, hon har inte tagit ”skada” av att ha ett hjärtfel ♥
