★ Panik och fobi

Följ med!

Nu är det mesta klart inför flytten! Lite småpill kvar men det ska ni säkert överleva? :) Har flyttat över alla gamla inlägg, bilder, kommentarer m.m så om någon månad kommer jag att radera den här bloggen helt.

hfjhf.khjg.mnb,jn

Vinnaren i senaste tävlingen är utsedd och kommer att presenteras i den nya bloggen innan veckan är slut, så håll koll där :)

Och med detta tackar jag för mig här på AFF och hoppas att alla mina fina läsare hänger med över på Vimedbarn!

Följ mig på facebook eller/och på Bloglovin för att inte missa några inlägg!

Kraaam!

 

Känslan.

Igår gick jag och la mig med en bra känsla.

Imorse vaknade jag med samma känsla. En skitbra känsla!

Att få en snilleblixt och ta båda barnen med mig, på cykel, och bege oss hem till mina föräldrar. Oplanerat. Själv.

Waaaaaooooow!

Det var så längesen jag kunde göra något sådant, utan min älskade man brevid mig, utan ångest, bara jag. Själv.

Otroligt skönt! Tillbaka till livet :)

1604665_238645056323319_730990623_n.jpg

Panikattackernas värsta ställe.

När jag förstod att det var panikångest jag hade, och att hjärtklappningarna, krampen i bröstet, svimningskänslorna och yrseln var attacker så var jag gravid med lilleman. Jag var livrädd att kollapsa med bebisen i magen. Skada henom. Jag fick ångest för att få ångest. En ond jäkla cirkel.

Den första panikattacken jag hade, som jag förstod vad det var, och som satte käppar i hjulet och försvårade min vardag och ställde till med problem kommer jag aldrig att glömma. Vi hade varit och handlat i småland och på väg hem körde vi inom en av våra favvo-pizzerior i grannkommunen. Det är en ganska liten pizzeria och där blir lätt varmt. I väntan på maten fick jag gå ut i kylan och sätta mig. Andas. Trodde ett tag att jag skulle dö.

Alicia & Anders väntade, kollade, undrade och fixade sen så vi fick med oss maten hem istället. Tårarna rann. Vad hade hänt?

De flesta av mina läsare har ju följt min resa de senaste åren och mina framsteg. I höstas åt vi på en pizzeria för första gången sen Kevin kom till världen. Segern var stor, men det var inte DEN pizzerian.

Idag har vi umgåtts med en familj här i byn, jag tog äntligen det där superviktiga steget och bestämde dag med dom. Vi lekte ute, och vi drack kaffe inne. Sen fick vi för oss att vi skulle äta hämtemat tillsammans och jag tänkte inte så mycket på det. Följde med och hämtade maten. Satt i en varm trång liten pizzeria tillsammans med Carro och sötaste Minnah. Fick vänta en braaaa stund på maten eftersom det var en stor beställning och vi beställde på plats.

Sen kom jag på det. DET!

Det var DEN pizzerian. Det var DÄR mitt liv förändrades. Det var där.

Men vet ni? Jag tänkte inte ens på det när vi pratade om att hämta maten därifrån, att jag skulle följa med, inte ens när vi klev in, inte ens när vi satt där inne i värmen och väntade och väntade. Vänta är jobbigt för mig, stå i kö, vänta och vänta. Men INGA problem!

Berättade det för Carro i bilen och så himla glad hon blev, och jag blev ännu mer glad. Och stolt. Stolt över mig själv som tar sånna jättekliv frammåt!

Tack för idag, fina underbara ni!

1451472_10152342256494552_1840613074_n

VAB.

Igårkväll satt jag och hjärtat i soffan och pratade om att Alicia slagit sitt dagsnärvarorekord med hästlängder! Hon har påbörjat sin fjärde vecka I RAD! Men.. inatt gnälldes det rejält och imorse när hon kröp ner hos mig så var hon varm. Fick ringa och sjukanmäla henne. Är en ganska lugn men rastlös tjej här hemma idag. Ska strax sätta mig med henne och pyssla lite tänkte jag. Kevin är också slö och gnällig, så är väl en förkylning på g.

Läser och hör om vattkoppornas spridning runtomkring nu. Är LIVRÄDD! Alicia är 5 och Kevin 2, och ingen av dom har haft det. Alicia har blivit utsatt för det sen hon började på dagis när hon var 1,5 men har aldrig fått det. Anledningen till att jag är livrädd är för hennes hjärtas skull. Det är ju inte läkt/ok ännu. Hur reagerar hjärtat på ett så pass starkt virus som vattkoppor? Hujedamej :/

Nu sitter jag med min kaffekopp och lyssnar på lilleman som klagar på sitt rum. Tanken var att han skulle sova, men han höll nog inte med. Hade hoppats på att han skulle ligga, knäpptyst, när läkaren ringer om 1-2 timmar. Ska prata med henne om att höja dosen igen. De senaste veckorna har inte alls känts bra. Känns som att jag har tagit ett, två, tre steg tillbaka. Är skiträdd för att falla ner igen och käkar hellre lite extra piller om det kan hjälpa. Att få se mamma på Alicias kalas i söndags gjorde ont i mig. Pratar ju med henne i princip varje dag i telefon, men det är verkligen inte samma sak som att se henne. Även om hon berättar hur hon mår, hur det går osv så var jag inte förberedd på att se henne sån. Panikattackerna avlöste varandra både i måndags och igår. Helt utan förvarning kunde jag sitta rätt upp och ner i soffan och ta det lugnt, och känna hur det krampar i hela bröstet, strålar ut i armen, förlorar känsel och hur kroppen simulerar en hjärtinfarkt. Det enda ”positiva” är att det sitter på fel sida, inte där hjärtat är. Så jag vet ju att det är en panikattack.
Att höja dosen kan kanske hjälpa mig just nu, när det känns extra jobbigt och oroligt just med mammas mående. Hon är verkligen en stark kvinna som kämpar röven av sig! Igår gjorde hon en blodtransfusion som ska hjälpa henne att komma på fötter igen. Cellgifterna fick avbrytas eftersom kroppen inte orkar mer, men hon har ändå klarat mer än vad både vi och läkarna trodde. Strålningen av hjärnan avslutades förra veckan och IMORGON är det sista strålningen av bröstkorgen! Yeeeey! Sen ska hon äntligen (och pappa!) få vila, njuta av vardagen, våren och bara… leva <3

Ikväll ska det fixas i källaren, så vi kommer någon vart =)

Hittade några heeeeelt underbara bilder på datorn :) Någon mer än jag som längtar efter sommaren?

mobilbilder 844 mobilbilder 845 mobilbilder 846 mobilbilder 847 mobilbilder 848 mobilbilder 849 mobilbilder 850 mobilbilder 851 mobilbilder 852 mobilbilder 853 mobilbilder 854 mobilbilder 855 mobilbilder 856 mobilbilder 857  mobilbilder 859 mobilbilder 860 mobilbilder 861 mobilbilder 862 mobilbilder 863 mobilbilder 864

Supersociala Dessie.

Ni som följt min resa.. kampen mot panikångesten och den sociala fobin skulle säkerligen bli en smula chockade om ni visste hur min senaste vecka sett ut! Jag själv är i chock, men stolt över mig själv!

I söndags åkte vi hem till lillebror E och hans tjej för att äta lunch tillsammans. När vi var där så skickade jag till Jenni och bjöd in oss på kaffe så efter lunchen åkte vi till Åsljunga. Första gången jag följt med dit!

I måndags kom fina familjen Holmgren/Larsson hit  :)

I tisdags kom svärföräldrarna på middag, som stod klar på spisen när dom och Alicia & Anders anlände. Efter mat och kaffe begav vi oss upp till skolan för att vara med på ett företagarmöte, bland folk lixom!

I onsdags mötte jag upp svägerskan och två andra tjejer uppe vid skolan för att ta lite modellbilder på dem, Elena ser ni här och Klaudia här :)

Även torsdagen bjöd på fotografering, med tre tjejer till :) De fotona finns här !

I fredags åkte vi och handlade mat hela familjen, har blivit lite av en rutin att åka iväg på fredagar iomed att hjärtat slutar två timmar tidigare än vanligt.. och så brukar man vilja fylla på i skåpen inför helg. Hade en ganska jobbig dag med mycket värk och yrsel, men jag tog mig igenom besöket i mataffären och stod i kö, och betalade! Sen hade vi tacomys hemma :)

Igår började vi dagen med ett besök i simhallen, bara jag och Alicia eftersom hon skulle på Plask & lek. Gick ganska bra. Var mycket folk, kände inte en kotte och där var vaaaaramt. Men jag dog inte.
Efteråt körde vi och köpte glass, sen hem och började göra vid oss för dagens kalas. Mådde prima på kalset förrutom lite njurvärk, men inte så värst mycket som annars. Kom hem och stoppade i oss lite toast och lördagsgodis, sen kom fina familjen på besök!

Idag var det återigen kalas, så vi styrde mot Nordanå vid 11, där jag och Alicia gick in på korg & slöjdladan för att köpa present och sen vidare mot Tullstorp för kalas. Var nog inte så hemskt social idag eftersom jag inte mått bra, men jag var med. Efter det så körde vi till Äholm och hämtade upp Alicias födelsedagspresenter och seeen hem.

Undrar hur mycket folk jag stött på i veckan? Jesus. För två år sen hade jag inte trott på detta. För ett år sen hade jag inte trott på detta. För ett halvår sen hade jag nog trott att detta skulle kunna funka om fem år. Men nu? Chock! Visst är det jobbigt emellanåt. Jag ser prickar, svettas sjukt mycket, blir jättevarm och känner mig svimfärdig. Men en riktigt jävla hård psykisk käftsmäll till mig själv i de stunderna så får jag lite bättre grepp om mig själv och situationen. Jag kan. Jag vill. Jag kan.

Dessutom har jag pressat mig ner i ett par jeansleggings som jag förra året bara kunde dra upp till halva låren, sen tog det stop. Nu satt dom finfint =) Och en blus/top med både blommor och spets på.. jag. Ojoj ;)

1939965_10152641630119552_203326718_n577954_10151793435584552_985034931_n