❥ Välkommen till en av Allt för Föräldrars ambassadörbloggar! Dessie är en tjej född 87 som bloggat sen 2008. Bloggen har hjälpt till att ventilera, bearbeta och gå tillbaka och minnas. Alicia är född 09 och har hjärtfelet AVSD/Fullständig AV Commune och är opererad men inte frisk. Hon är en tjej som är hyperaktiv, bestämd, envis och alldeles underbar. 2012 fick Alicia äntligen en lillebror som kom till världen med sina ståtliga 5020 gram, lillebror Kevin. Sambon A beskrivs oftast som "hjärtat" i bloggen och har funnits med vid Dessies sida sen 2005. I bloggen skrivs det ner vardagliga saker, funderingar, händelser och allt annat som hör till livet med ett hjärtebarn, förkylningsastma, hyperaktivitet, ständiga sjukdomar, njursten, sorg, ångest, panikångest, social fobi, egna företaget, bloggsamarbeten, tävlingar och fylls samtidigt med bilder från mobilen/instagram och systemkameran. Lev livet till fullo, för du får det aldrig åter!

Stensprängning.

Fy farao vad jag varit nervös inför dagens besök på kirurgen. Och hade jag vetat vad som väntat så hade jag nock svimmat innan.

Vi var framme på tok för tidigt men eftersom jag anmälde mig direkt på röntgen så fick jag komma in ganska snart med. Hade egentligen tid 8.20 men kom in redan 7.40. Gick snabbt och smidigt som vanligt, inga konstigheter att röntga.

Blev dötid, ännu mer tid att fundera, grubbla och oroa mig. Fikade, ringde mamma (ett stoort måste!!) och tig lite frisk luft och rastade Alicia. När vi väl hittat upp till kirurgen så blev det mer väntan eftersom vi var tidiga där med. Jag hade tid 9.45 och fick komma in nästan en kvart tidigare. Skakade så nervös jag var.

Sköterskan var en riktig gulleplutt, jag kände mig verkligen omhändertagen och i trygga händer. Fick ett litet rum där jag fick byta om till världens snyggaste sjukhusskjorta. Fick behålla strumpor och trosor på. Fick en infart i armen och kort därefter kom läkaren/kirurgen in och berättade hur planen såg ut. Vi var överens om att försöka få bort stenen. Han lämnade rummet och sköterskan kom in för att följa mig in i nästa rum.

Benen bar knappt mig så nervös jag var. Men när sköterskan började babbla så släppte det mesta. Fick ta av mig trosorna och knäppa upp sjukhusskjortan så jag inte satte mig på den när jag klättrade upp på britsen/sängen. Jag placerade rumpan längst fram och la huvudet i en bekväm ställning. Under hela svanken & ryggen fanns en slags plast/gummiskiva. Obehagligt att ligga på till en början. När jag lagt mig tillrätta så hissades mina fötter & ben upp och jag fick kuddar under för bästa komfort. En extrakudde under huvudet så jag såg tvn bättre fick jag också!

Sköterskan hällde sakta men säkert varmt vatten på den där plast/gummiskivan under mig. Kändes ganska skönt sålänge det var varmt haha. Sen startade hon röntgenmaskinen för att hitta exakt plats där stenen gömde sig i njuren och därefter satte hon igång stötvågsbehandlingen. Jag skulle få 3000 stycken, och de första 200 kändes som om någon drog en brännässla på ryggen/sidan. Inte så jobbigt. Sen blev det några hundra till som kändes som någon sköt gummiband på mig. Obehagligt men ok.

Sen, guuud. Sen ökade hon styrkan flera gånger. Hade klarat av 1/3 när jag bad om smärtstillande första gången. Fick en runda och sen blev jag lullig och kunde inte koncentrera mig på tvn mer. Tog dock bara ett par minuter sen fick jag ligga och vifta med armen igen för att be om mer smärtstillande. När jag hade 1/3 kvar så låg jag bara och grät. Fy för helvete vilken smärta! Efter gummibandskänslan kändes det som bilden nedan.. fast _i_ min njure och jag kunde räkna varje “slag”..

Group carving

Och sen.. sen gick det bara utför. Fem gånger fick jag påfyllning med smärtstillande rakt in i armen. Tårarna sprutade, jag var nära att börja hyperventilera, men vartenda gång jag var nära så kom sköterskan in till mig, la en kall handduk i pannan på mig och berättade att jag klarat mycket, och inte hade mycket alls kvar.

3000 slag som man kan räkna, med någon sekunds mellanrum mellan varje…. misshandel i njuren!

När den där maskinen stängdes av.. hela kroppen började skaka. Jesus vilken lättnad! Går att jämföra med när man får upp sin nyfödda bebis på bröstet efter att ha haft onda värkar! Maskinen förblev tyst, jag fick lite vatten och sen en handduk att torka mig med på rygg & rumpa och fick sen klä på mig lite innan vi traskade tillbaka till det lilla rummet i korridoren. Sköterskan bäddade ner mig på britsen medans jag väntade på läkaren. Slumrade en stund.

Läkaren trodde att dom hade fått stenen att dela sig, men han kan inte garantera ngt. Jag kommer att kallas på röntgen om några veckor och får sen ett läkarsamtal därefter. Då vet vi.

Jag fick med mig piller hem, och fick veta att jag kommer ha ont, jag kommer att kissa blod, jag får inte få feber. Då är det akuten direkt.

Jodå, att jag skulle kissa blod det upptäckte jag… jeeeeeeesus! Obehagligt!

Menmen, nu är det över. Och jag hoppas sååååååå in i bomben att dom fick sönder stenjävlen och att dör inte bildas fler nu. Orkar verkligen inte med mer smärta… just nu.

Om jag är mörbultad? Mmmm. Känns lixom som att någon… typ…. slagit ner en ….. sked?… trubbig gren? En stock?… med typ ett basebollträ ner i min njure. Det känns vill jag lova!

Ikväll blir det godis och soffan. Bara vara.

Efter behandlingen såg jag lagom pigg ut Ler med tungan ute

1097993_10152688815594552_1668339555_n

2 thoughts on “Stensprängning.

Lämna ett svar till drommenom11barn Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *