Igårkväll satt jag och hjärtat i soffan och pratade om att Alicia slagit sitt dagsnärvarorekord med hästlängder! Hon har påbörjat sin fjärde vecka I RAD! Men.. inatt gnälldes det rejält och imorse när hon kröp ner hos mig så var hon varm. Fick ringa och sjukanmäla henne. Är en ganska lugn men rastlös tjej här hemma idag. Ska strax sätta mig med henne och pyssla lite tänkte jag. Kevin är också slö och gnällig, så är väl en förkylning på g.
Läser och hör om vattkoppornas spridning runtomkring nu. Är LIVRÄDD! Alicia är 5 och Kevin 2, och ingen av dom har haft det. Alicia har blivit utsatt för det sen hon började på dagis när hon var 1,5 men har aldrig fått det. Anledningen till att jag är livrädd är för hennes hjärtas skull. Det är ju inte läkt/ok ännu. Hur reagerar hjärtat på ett så pass starkt virus som vattkoppor? Hujedamej :/
Nu sitter jag med min kaffekopp och lyssnar på lilleman som klagar på sitt rum. Tanken var att han skulle sova, men han höll nog inte med. Hade hoppats på att han skulle ligga, knäpptyst, när läkaren ringer om 1-2 timmar. Ska prata med henne om att höja dosen igen. De senaste veckorna har inte alls känts bra. Känns som att jag har tagit ett, två, tre steg tillbaka. Är skiträdd för att falla ner igen och käkar hellre lite extra piller om det kan hjälpa. Att få se mamma på Alicias kalas i söndags gjorde ont i mig. Pratar ju med henne i princip varje dag i telefon, men det är verkligen inte samma sak som att se henne. Även om hon berättar hur hon mår, hur det går osv så var jag inte förberedd på att se henne sån. Panikattackerna avlöste varandra både i måndags och igår. Helt utan förvarning kunde jag sitta rätt upp och ner i soffan och ta det lugnt, och känna hur det krampar i hela bröstet, strålar ut i armen, förlorar känsel och hur kroppen simulerar en hjärtinfarkt. Det enda ”positiva” är att det sitter på fel sida, inte där hjärtat är. Så jag vet ju att det är en panikattack.
Att höja dosen kan kanske hjälpa mig just nu, när det känns extra jobbigt och oroligt just med mammas mående. Hon är verkligen en stark kvinna som kämpar röven av sig! Igår gjorde hon en blodtransfusion som ska hjälpa henne att komma på fötter igen. Cellgifterna fick avbrytas eftersom kroppen inte orkar mer, men hon har ändå klarat mer än vad både vi och läkarna trodde. Strålningen av hjärnan avslutades förra veckan och IMORGON är det sista strålningen av bröstkorgen! Yeeeey! Sen ska hon äntligen (och pappa!) få vila, njuta av vardagen, våren och bara… leva <3
Ikväll ska det fixas i källaren, så vi kommer någon vart =)
Hittade några heeeeelt underbara bilder på datorn :) Någon mer än jag som längtar efter sommaren?
Jag har inte riktigt förstått hur det här med kommentarer fungerar än.. Om man kan svara i sitt egna kommentarsfält eller ej :P Men det är ju roligare att göra på det här sättet tycker jag :)
Fantastiska sommarbilder!
Nä men eller hur! Skönt om man inte behöver åka så långt för ett event! ;)
Kram! <3