Jag kan bara sammanfatta den här dagen som en ren helvetesdag. Önskar att det inte var så. Vill inte känna såhär.
Ångesten ökar, tålamodet sjunker, mammahjärtat blöder.
Vet inte hur många gånger hon har avvisats till sitt rum idag, gångerna går nog faktiskt inte att räkna på fingrarna.. och tårna tillsammans.
En av rundorna brast mitt hjärta.
Jag sa till henne att sitta i sängen och att hon skulle sitta där tills hon kunde uppföra sig.
Hon var så förbaskat arg på mig.. och precis då kommer lillebror och ska kolla vad som står på.. och blir hennes måltavla för ilskan mot mig.
Att hon slår på mig är inte ok, men jag kan ta det.
Jag skadas inte.. men att hon drämmer till sin lillebror allt vad hon kan… finns inte ord för hur jag känner :(
Känns på sätt och vis fel att skriva om henne och våra jobbiga dagar, men just nu har jag inget val känner jag. Jag måste ventilera, och det gör jag bäst här.
Dagarna är inget roliga längre.
När hon väcker mig börjar dagen oftast med bråk på grund av att hon gjort saker som hon inte får medan jag sovit, och trott att hon också sovit.
Och så fortsätter det, ibland hinner hon inte vara snäll/lugn i mer än ett par minuter förrän hon är igång igen..Och det är lixom inte bara trots eller sånt som hör till barn och åldern, utan det är farliga saker som hon utsätter både sig själv och andra för och hon är så vild så…. vild är inte ord nog.
Det hjälper inte att inte höja rösten och prata lugnt istället, då skrattar hon bara och förstår inte allvaret och gör det hundra gånger värre.
Det hjälper inte att bryta och hitta på ngt, för har hon ställt in sig på att hon inte ska, eller att hon ska göra ngt annat, eller helt enkelt att hon ska ”jävlas” så är det så.
Igår packade vi ihop oss och körde ut i skogen, men det hjälpte knappt.
Hon beter sig dock bättre ute än inne, tror det beror på att hon får mer … rum? Plats?
Vi har bakat idag, men inte hjälpte det heller.
Man får säga till henne minst 4-5 gånger att sluta när hon gör ngt hon inte ska, och de flesta gånger hjälper inte ens det utan man måste ta tag i henne eller bära iväg på henne.
Jag tycker synd om henne, som mår så, som inte förstår.
Jag tycker synd om hennes lillebror som får se, höra och komma emellan.
Jag tycker synd om mig själv som känner såhär.
Jag älskar din livsglädje och din energi.
Jag älskar dig.
Nu är det 8 dagar kvar till mötet på mödrabarnvårdshälsopsykologerna.
(ursäkta gnället, ursäkta att jag blottar en liten del av vår vardag, ursäkta.. men jag orkar snart inte mer.)
Bloggar ska vara pysventilen livet, oavsett om vad. Så ventilera på! Och jag hoppas att ni får rätt hjälp så fort som möjligt :) tänker på er!
tråkigt när man har sådana dagar! =(
har ni pratat med bup? det är bara att ringa och få en tid. vi var inne och pratade om äldsta sonen och fick så otroligt många bra tips och förslag. dessutom så fick hon oss att tänka på om vissa saker egentligen var så viktiga som vi tyckte… det är alltid bra att få input ifrån någon annan.
Hej…din blogg ska ju vara en ventil…bara bra om du tycker den hjälper!
Hqr ni frågat någon om utredning för ad/hd? Eller någon annan nevro/psykiskt diagnos? Nu vill ju ingen förälder att barnen ska ha nån diagnos, men kan ju om inte annat vara skönt att stryka det från listan…min son på 12 va likadan som du beskriven din flicka och har fått diagnos och medicin. Han är som ombytt nu!
Önskar er all lycka iaf och hoppas ni får svar snart och det stöd/hjälp ni behöver! Kram
KRAM
Helt rätt att få gnälla av sig, jag gör det med. Jag tror inte man skulle orka bära allt inombords
Kram Linda
Inte ska du be om ursäkt för att du ”gnäller” här i din blogg. Vi som bloggar har olika anledningar till varför vi bloggar och de flesta som skriver om sin vardag ventilerar. Det är bra och så ska det vara, för alltid finns det någon som läser inläggen som kan stötta och ge tips och goda råd. Har jag förstått detta rätt (har precis blivit följare och inte hunnit att ”lära känna dig”), att din lilla dotter är i fyra års åldern? I den åldern kan mycket hända, många kallar det för trotsåldern. Men så som vissa andra har kommenterat här under ditt inlägg att du bör kanske tala med BUP. Jag har själv två barn (vuxna idag) och den yngsta hade bekymmer, fast på ett annat sätt än din dotter. Tyvärr hade jag otur! Fick inte ut mycket av vad dom hade att erbjuda… Men det var för 12 år sedan och jag tror att det har blivit bättre med resurser inom sjukvården. Fortsätt du att skriva om precis vad du vill och vi som läser dina skrivna ord, finns här som ett stöd. Tror att många håller med mig på den punkten och att många har egna erfarenheter rörande vad du går i genom och kan tipsa om vad dom har gjort.