Efter allt som hänt de senaste åren så tänker jag mycket kring vad livet innebär, vad framtiden kommer att föra med sig, hur fort livet kan ta en drastisk vändning och hur fort man kan gå från lycklig till olycklig, frisk till sjuk, levande till död.
Jag & sambon har varit tillsammans i 9 år. Vi har haft det tufft, men tagit oss upp igen. Mycket tjafs i perioder, men förhållandemässigt har vi det bra nu. Mycket bra enligt mig iallfall. Det som kan tära mycket på oss är ekonomin, att jag är hemma. Det är ju inte så att jag sitter och rullar tummarna och käkar kakor om dagarna. Men det går mycket upp och ner fortfarande med mitt mående. Jag försöker få igång butiken, DessieDesign och hålla bloggen i rullning samtidigt som jag sköter en del av hemmet och har Kevin hemma. Vissa dagar gör jag mer, andra mindre.
Att vara sambo och separera är ingen fördel för någon av oss. Som många vet så delade vi på oss när Alicia var bebis. Vi försökte att dela så rättvist det bara gick. Han blev utan soffa och jag blev utan säng. Jag hade stöd av socialen en månad innan jag började plugga och när jag sökte pengar av dem för att köpa mig en säng så fick jag avslag eftersom sambolagen säger att den som har mest behov av egendomen ska få den. Alltså jag, eftersom han hade fast jobb och inkomst. Samma sak med boendet. Enligt familjerätten och socialen skulle jag och Alicia bo kvar i huset som HAN äger, och han skulle flytta på sig eftersom jag skulle vara boendeföräldern och han hade lättare för att söka lägenhet och betala hyran, enligt dem.
Det är inte bara detta som får mig att vilja springa till rådhuset och byta ringar. Tänk om jag dör? Tänk om jag hamnar i ett tillstånd där någon ska avgöra min framtid? Tänk om han dör?
Han och barnen klarar sig om jag dör. Om någon måste ta beslut om min framtid och jag inte kan göra det själv så skulle jag vilja att han gör det, men enligt lagen får han inte eftersom vi inte är gifta eller har juridiska papper på det. Den rätten tillfaller mina föräldrar.
Om han dör så sitter jag och barnen i skiten rent ut sagt. Barnen ärver honom men det hjälper inte för att ta sig upp ur det hål man hamnar i när någon i ens familj, ens älskade sambo och barnens pappa, försvinner ifrån en. Barnen får ut sitt arv när de blir myndiga, och under tiden får vi bo i ett tält i skogen och käka kottar.
Om vi inte skriver juridiska papper med hjälp av en advokat, eller springer till rådhuset dådå.
Förstår ni min oro och ångest?
Jag tror ju såklart inte att någon av oss kommer att dö nu, vi ska dela rum på äldreboendet när vi är 90 och 98 år :D
Är ni gifta?
- För sambos gäller sambolagen.
- För gifta gäller äktenskapsbalkens regler.
- Sambos har vid separation och dödsfall rätt till bodelning av samboegendom.
- Gifta har vid äktenskapsskillnad och dödsfall rätt till bodelning av allt som är giftorättsgods.
- Sambos ärver inte varandra.
- Gifta ärver varandra före gemensamma barn men inte före sk särkullbarn.
- Sambos kan skriva samboavtal som avtalar bort sambolagens regler.
- Gifta kan skriva äktenskapsförord som reglerar att egendom skall vara enskild istället för giftorättsgods.