mina tre grabbar i familjen hostar i kör… stackare… samtidigt är det riktig skräll att jag INTE är krasslig. börjar jag få mitt immunförsvar tillbaka tro?
fastnade framför en dokumentär som handlade om personer som överlevt en flygplansolycka. en flygvärdinna sa att hon förmodligen inte träffat sin man om det inte vore för olyckan. innan olyckan var hon alltid på väg och stressad och efter så valde hon ett lugnare tempo. och det var efter som hon träffade sin man. hon sa också att hon ser de positiva sakerna i livet skarpare och att de negativa sakerna sållas automatiskt bort. tänkvärt tycker jag. varför stressar vi så mycket och varför låter vi negativa saker gro i oss? det känns hemskt om vi alla ska behöva uppleva något så traumatiskt för att förstå vad som är viktigt i livet. en annan kvinna som klarade sig utan en skråma fick psykiska besvär en tid efteråt (PTSD) och ingen kunde förstå vad som var fel. hon hade ju klarat sig… hon sa: ”på utsidan var det bara gamla vanliga jag och på insidan var det kaos”. att tiden läker alla sår är en riktig klyscha tycker jag. visst att såren läker men man blir ärrad och dem finns alltid kvar. den sistnämnda kvinnan hoppades på att kunna leva någorlunda normalt om 5-10 år…
klockan ringer om 6 timmar så det är dags att sova…
Kommentera