VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

att alltid vara stark…

attvarastark

är inte alltid lätt! det vet jag. men ändå har vi inpräntat att vi SKA klara oss och att vi SKA vara starka – allt annat är tecken på svaghet.

för mig är det inte så. att ha insikten om att veta och förstå att man i en viss situation behöver stöd eller hjälp är att vara stark! att inte inse det är en svaghet. för om vi inte förstår när livet hopar sig och det blir för mycket för oss och att vi inte får chansen att ventilera så finns risken att vi kraschar.

vi alla har olika sårbarhet, vi klarar psykiska påfrestningar olika p.g.a. vilka vi är, det handlar om både gener, uppväxt och personlighet. det handlar alltså både om inre och yttre faktorer.

för över tio år sedan var en nära anhörig till mig svårt sjuk och jag skulle såklart vara stark och ”osårbar”. jag gick alltid med ett leende på läpparna och INGEN (som jag inte hade berättat det för) hade någon aning om den oro och ångest jag hade inombords. jag höll på att stressa ihjäl mig, mina krav på mig själv var galna och ingen fick ju märka att allt inte var bra. när jag gick sista året på gymnasiet hade min nära anhörig varit riktigt dålig i ett år men jag höll skenet uppe – leendet satt påklistrat every day! en vacker dag mötte jag kuratorn i korridoren – hon frågade hur jag mådde – ”BRA” svarade jag med mitt allra mest fejkade leende. hon såg rakt igenom det och bad mig följa med henne en stund. hon raserade min tegelmur av känslor på 30 minuter och efter det gick jag till henne 1 timme varje vecka resten av läsåret. hon räddade mig. hon såg att mitt förtvivlande försök till att vara stark skulle kosta mig min egen hälsa till slut. henne är jag evigt tacksam! det är tack vare henne som jag läste till socionom och vill jobba som kurator!

jag har haft kontakt med kurator två gånger efter det och kommer snart ha kontakt med en kurator igen. andra gången jag hade kontakt med en kurator var när den ”duktiga flickan” försökte smyga sig in igen med galna krav på studier, sambo, familj och träning. kuratorn hjälpte mig få distans. den tredje gången var ren självbevarelsedrift. min älskade vän L blev mördad och min värld föll samman. ”tur” var att stora W låg i magen annars hade jag fallit hårdare. nu väntar snart min fjärde kontakt med en kurator och nu är den där ”duktiga flickan” på väg tillbaka men ersatt av ”duktiga mamman” och jag har problem efter att min älskade vän L gick bort.

min skolkurator hjälpte mig rasera muren mellan ”duktiga flickan” och MIG SJÄLV och vad JAG behöver! idag tvekar jag inte när livet hopar sig. att prata med någon, exempelvis kurator,  är inte att visa att man är svag det är att visa att man är tillräckligt stark för att inse sina begränsningar!

Kommentera (2)

barn i socialt utanförskap!

Inga barn får hamna utanför

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.  

Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar.

Wire

nästan 19 500 personer har redan skrivit under – GÖR DET DU OCKSÅ!

HÄR gör du din röst hörd!

UNICEF arbetar just nu för att öka medvetenheten om att det FINNS BARN SOM LEVER I UTANFÖRSKAP i sverige! de ska lämna in namninsamling och en mobiltelefon full med sms och meddelanden till barnministern Maria Larsson på TORSDAG den 8:e november!

men vad innebär det att leva i ett socialt utanförskap? det kan exempelvis handla om att inte ha råd att åka på semester, att inte kunna ha dem senaste prylarna, att leva i en familj med missbrukande föräldrar, att vara ensam.

på UNICEF´s hemsida kan man läsa om att socialt arv kan vara en orsak till socialt utanförskap, men vad betyder det? för mig som är utbildad socionom innebär det sociala arvet att man föds in i en familj som redan har en etablerad problembild. exempelvis att mamma eller pappa är missbrukare… detta ”arv” kan ha förts vidare av mor- och farföräldrar som kanske även dem hade samma eller liknande problematik. familjen kan redan ha etablerat kontakt med socialtjänsten och barnet växer upp och tror att det är den enda sanningen och förlitar sig på att socialtjänsten ordnar till livet åt en med pengar och mat.

det finns flera bra biografier som handlar om barn som växt upp under svåra sociala förhållanden och som levt i ett socialt utanförskap. en av dem är kända morgan alling. jag rekommenderar varmt hans bok ”kriget är slut”! hur många visste att han hade haft en riktigt tuff barndom? han kallar sig själv ett maskrosbarn, ett barn som trots ett oerhört jobbigt förflutet överlevt och klarat sig riktigt bra!

här följer några biografier som jag rekommenderar som handlar just om barn som ”överlevt” ett social utanförskap och kommit ut på andra sidan och klarat sig:

Kommentera (2)

svar från socialstyrelsen och medhelp…

medhelp

i februari i år så insjuknade jag snabbt i blodförgiftning som kommit av en obehandlad lunginflammation (trots läkarkontakt).

när jag kom hem från lite ärenden vid sjutiden på kvällen kände jag mig riktigt risig, febern steg snabbt och trots maxdos av febernedsättande hade jag ändå en temp på över 39 grader och jag skakade i hela kroppen. jag ringde till 1177 runt tolv och sköterskan där talade om för mig att ”man inte bara fryser när man har frossa” och att jag skulle ringa tillbaka om jag fick ont. två timmar senare vaknar jag av att jag tror att jag håller på att dö p.g.a. smärta i vänster skulderblad/bröstkorg upp mot axeln och halsen. 1177 svarar inte så jag ringer 112 som skickar en ambulans omedelbart.

jag hade en BLODFÖRGIFTNING och kunde på fullaste allvar ha dött om jag inte hade vaknat av smärtan. lilla W var två månader gammal och stora W var 2 år och 3 månader gammal.

läs mer HÄR.

jag anmälde NATURLIGTVIS händelsen till socialstyrelsen och jag fick i somras ett brev av dem att dem mottagit min anmälan. helt ärligt så trodde jag inte att det skulle bli mer av det MEN idag fick jag ett tjockt brev på posten från socialstyrelsen med ett uttalande från dem och medhelp (1177) samt den ansvariga sjuksköterskan på 1177. jag har möjlighet att yttra mig i ärendet senast den 21 november (and I WILL!) och därefter kommer de att avgöra ärendet.

vad ett ”avgörande” i ett ärende på socialstyrelsen innebär det vet jag faktiskt inte.

det ryser i mig när jag läser min journal från akuten, medhelps bedömning och sköterskans uttalande… medhelp skriver att deras medicinskt ansvarige läkare kommer att använda sig av mitt samtal med 1177 i utbildningssyfte då det är ett svårbedömt tillstånd. de beklagar verkligen att jag inte kom fram när jag ringde andra gången och det var p.g.a. hög belastning. sjuksköterskan skrev går jag inte in på – jag bara känner SUCK! i 1177´s journalanteckning står det bl.a. att jag har varit sjuk sedan jul med förkylningssymtom, haft hosta och tilltagande förkylningssymtom de senaste dagarna. det står även att jag druckit bra och kissat normalt under dagen. det som INTE står är att jag uttryckligen beskrev att jag fryser så att jag skakar, att jag aldrig mått såhär dåligt och att min feber stigit snabbt under kvällen, alltså att mitt allmäntillstånd är riktigt dåligt! jag kommer så väl ihåg att sjuksköterskan sa till mig att man inte bara fryser litegrann när man har frossa och att jag ska ringa tillbaka om jag får svårt/ont att andas. jag kommer så väl i håg känslan av att ha blivit negligerad… jag orkade ju inte ens hålla lilla W när jag ammade honom. var inte jag tillräckligt sjuk för att åka till doktorn NU menade hon?

såhär beskrivs symtombilden på blodförgiftning på 1177.se:

”vanligen kommer symtomen på blodförgiftning snabbt och inkluderar

  • hög feber
  • frossa
  • andnöd
  • hjärtklappning
  • slöhet och förvirring
  • magont och diarréer
  • hudutslag.”

vardguiden.se kan man läsa att de vanligaste symtomen är feber, frossa och försämrat allmäntillstånd – CHECK, CHECK och CHECK på den! mådde verkligen så fruktansvärt dåligt!det går inte att beskriva. när ambulansen hämtade mig kändes som om jag ”försvann”, det var helt surrealistiskt… och när läkaren på akuten kom in på rummet kände jag mig TRYGG och jag kunde ”slappna av”! jag hade så ont så att jag inte orkade stå när jag var på röntgen kl. 08.00. och när läkarna kom in på ronden kl.11.00 och förklarade för mig att jag har en kraftig lunginflammation och att jag var allvarligt sjuk så minns jag knappt vad dem sa…

jag litar INTE ett dugg på 1177 längre och när jag ringer dit så vet jag att jag åker in ändå om jag bedömer att jag eller mina barn ska till läkare vad dem än säger!

usch, det här rör upp en massa känslor av obehag…

en sak som känns bra är att medhelp har fått sig en riktig tankeställare och att dem kommer använda mitt fall i utbildningssyfte! folk dör ju trots allt i blodförgiftning p.g.a. att deras symtom förbises! jag är verkligen tacksam över att jag inte är en av dem!

Kommentera (2)


ENDAST TRE paracetamolbaserade tabletter räcker…

… för att ge ALLVARLIGA leverskador hos en ettåring… FYRA tabletter kan vara dödlig dos!

uh, det ryser i mig. stora W har en gång rotat fram en karta alvedon ur min väska och fått ut 1 tablett, tack och lov fick han inte in den i munnen! naturligtvis vet jag att det är FARLIGT men att det räcker med YNKA FYRA tabletter för att ett litet barn ska få leversvikt och DÖ det hade jag ingen aning om!

så göm era tabletter högt upp och lägg alltid väskan på ett ställe där barn inte når OM du har tabletter i väskan!

för vuxna räcker det med femton tabletter för att få allvarliga leverskador. det här innebär att om du vill ta livet av dig så räcker det med att gå till apoteket och köpa några paket alvedon… hur många av oss vet att paracetamolbaserade tabletter är SÅ farligt? och vem skulle reagera på om en person kommer in och köper två paket alvedon?

anledningen till det här blogginlägget är den HÄR artikel om en ung tjej, 22 år som tog sitt liv med alvedon… hennes mamma berättar i artikeln att hon inte tror att det var hennes avsikt utan ett rop på hjälp. tjejen dog av akut leversvikt efter en vecka… den här mamman har engagerat sig i den här frågan och i frågasätter bl.a. läkemedelsföretagens lättsamma reklamer om att alla problem i världen löser sig bara du knaprar några tabletter. enligt min mening så gör ju reklamen att det känns harmlöst att knapra några alvedon eller panodil eller reliv…

 

 

Kommentera (8)

livets grymhet…

…kan speglas på så många hemska sätt, ett mord, en olycka, sjukdom…

jag har läst en blogg som jag knappt orkar läsa.

en liten kille på 3 år miste livet för några veckor sedan och det berör mig så djupt!

det står inte exakt hur olyckan skedde, men han blev påkörd av ett tåg och mamman skriver i ett inlägg:

”du släppte min hand…”

en liten grabb, en treåring, pigg på livet och inte har något hum om farligheter – precis som min stora W.

mamman skriver så mycket som berör och tårarna faller när jag läser – min värsta fasa – att förlora något av mina barn – är något som hon tvingas genomlida varje varje sekund för resten av livet. blir man någonsin hel?

stora W har också släppt min hand och bilen susade förbi och mitt hjärta stannade – men tack och lov – det fick bra! nu efter att ha läst den här bloggen så håller jag hellre i hans hand tills att den blir blå än att ta risken att släppa honom!

jag vill inte länka till bloggen – för den är grym – det gör ont – och man blir SÅ berörd!

nu klockan 13 börjar begravningsgudstjänsten.

jag tänder ett ljus och ber för den här lilla killen och hans familj!

 

Kommentera (7)

För att få de senaste uppdateringarna