Oftast börjar det med en bild jag får in i huvudet…typ som nån story jag vill berättar.
Antingen för nån klädesplagg jag har hittat, nån hatt eller nån plats.
Och så ligger den där iden i huvudet och mal och så plockar jag ihop fler o fler prylar och kläder och letar modeller och platser och ladda inför stora dagen.
Och under självaste fotodagen går det knappt att står ut med mig, som alla kan intygar som har varit i närheten.
Jag blir nästan arg, pekar med hela handen och ger order.
Sluddrar och snubblar över ord och snubblar även på riktig och säger konstiga saker.
Mest av all stör sig min dotter på min ljud jag ger ifrån mig när jag fota.
Framförallt när det är främmande barn med.
När jag blir riktigt nöjd= bild i huvudet liknar bilden jag ser genom linsen, så stönar jag tydligen.
Rejält,vilket självklart inte är optimalt när man fotar barn
Men det är inget jag har kontroll över eller kan fejkar. Som Belle nämnde igår :”Fan hon stönar ju inte.Hur ska jag veta om det blir bara eller inte???? Det är bara när hon låter som man vet att man gör rätt”…….Illa.
Men som sagt, jag blir hyper, nån slags foto ADHD och fullständigt fokuserat på fotograferingen.
Hinner typ inte pratar med någon runt omkring förutom modellerna och små order till Celine som oftast står för hår/makeup…
Och sen efteråt är jag HELT matt och urlakat och sover typ 4 timmar i sträck.
Funkar det så för alla som har nåt slags skapande hobby?
Eller är det bara jag som är en aning bäng?????
Och så fastnar jag för några platsersom jag återkommer till, igen och igen och igen…
Som den här trappan som finns med i ett flertal av mina fotoshoot:
