Även om jag just nu är så trött att jag bara måste sova en stund direkt efter jobbet, så känns det som jag behöver ser nåt annat än fritids och hemmet, så jag ska göra ett försök att släpa iväg mig till ”årets  modigaste event” tillsammans med Helena!

EM Event i uppdrag av Reserol ska svara på frågan:” hur gammal är du egentligen i hyn?”
Inte för att jag är säkert att jag ens vill har svar på den frågan…..

Ödlefan är sålt.
Förhoppningsvis betyder det inga fler mail av creepymickey…
Enligt familjen verkade det vara en urmysigt tjej som redan hade en tjejgecko hemma.
Så Pascal lär inte deppar ihop nu när han äntligen får ligger snart;)
En annan som inte direkt deppa ihop är lilla Belle. Medan jag har gått och gråtit vid blottar tanken över hur svårt det kommer bli för henne så har hon tagit det förvånansvärd bra. Den pengarkåta lilla råttan har tydligen inte läst mitt förra inlägg om att barn egentligen inte bry sig om materiella saker och pengar.
1 timme efter hon hade såld ”the love of her life” valde hon redan skor som hon tänkte köper för pengarna hon fick!

Men åt andra sidan är det väl skönt att hon i alla fall inte är lika blödigt som jag är……

Bilden från inspelningen av Volvoreklamen 2015, när hon fortfarande var överlycklig över att få hålla en groda!

Lite udda tanke att jag kunde har varit gift med en 60 åring. om vi nu inte hade skild oss och han inte hade dött.
Men ändå…Blev väl lite av en deppdag, inte för min egen skull, mest för barnen.
Började dagen med att smyga upp tidigt och kollade på gamla bilder, kanske inte så där jättesmart.

Inte så att jag blir direkt ledsen av det längre, vi var ju ändå skild och det fanns ju en anledning till det.eller lite fler än en. Men det blev ändå en dag där tanken i huvudet snurrar runt ännu värre än vanligt. Även om jag vidhåller  att jag oftast gillar personen jag har blivit efter allt det här bättre än den jag var innan. Och jag fick ju ändå det jag alltid hade önskat mig, lite så där tomtebolycka med en närvarande pappa och en man som gå genom eld och vatten för en. men barnen då? Kan inte låter bli att undrar hur det hade blivit för de om han hade levt. Om de hade varit lyckligare, lite mera hel och lite mera ”välmående” ?

Försökte hitta en bild till inlägget där han inte såg fullständigt sönderstressade och uppgiven ut och upptäckte att det inte fanns speciellt många såna. Förutom den här, där han ändå ser hyffsat lyckligt ut. På sin älskade Tjockö…

Och samtidigt som jag tänker och ältar så krypa ändå det dåliga samvete fram när jag drar iväg för att ”firar” hans födelsedag med tjejerna, för jag märker ju att Peter inte bli speciellt glad över det. Även om han säger saker som :”Du gör som du själv känner för” eller ” Om det känns viktigt för dig”. och det är ju det, det är inte för min skulle, utan för barnen det känns viktigt. Om man nu inte har kvar sin pappa och kanske inte han samla så mycket bra minnen, så är det väl ändå hyfsat viktigt att typ har lite ritualer och tillfällen som är någorlunda positiva i all det tråkiga? Vad vet jag?

En sak vet jag däremot. Varje gång jag bitchar om hur mycket det suger att jobba med nåt jag inte gillar eller hur jävla tråkigt livet känns, så borde jag kommer ihåg: Varje dag man inte vallar sina barn på en kyrkogård för att de ska hittar den perfekta gravplatsen åt sin pappa ( lite i solen, för han gillade solen, men ändå lite i skugga för att det inte skulle blir för varmt på sommaren) eller låter de väljer vilken kista deras pappa ska ligga i eller att behöver ta de till bårhuset för att säger hejdå, alla dagar utan sånt borde räknas som helt ok dagar…..

Och en annan sak som jag brukar predikar om, men som inte kan tjatas om tillräckligt ofta med tanken på att ca 1500 personer begår självmord varje år bara i Sverige :

Hur misslyckat och otillräckligt och fuckt up man än känner sig som Pappa (eller föräldrar överhuvudtaget ), så är det inte värt det. Livet suger inte för alltid, de flesta får en andra chans och barn bry sig inte om materiella saker eller nån annan sort status egentligen (även om det är en jävla tjat om pengar o grejer hela tiden) . De vill har sina föräldrar närvarande så gott de kan och de vill känner sig älskat. Så hur vettigt det  kan kännas med tankar som att man är värdelös och alla skulle få det bättre utan en – så är det faktiskt inte sant, nånsin. En levande föräldrar, hur otillräckligt den än känner sig, är alltid bättre än en död.Det är aldrig ok att svika och tar den lätta vägen ut. Det gäller bara bita ihop och ….gör om, gör rätt…..

Så, fuck pengar och materiella saker och fancy yrken och all den skiten och kör på det lite mera flummiga love,  peace and understanding. AMEN!

Inte för det är speciellt skrämmande om jag nu är det , men att det är för att jag tydligen är en geckomisshandlare är ju en aning oväntat. Fick nämligen det här mailet efter har lagt upp en annons om att vi säljer Belles ögonfransgecko.

Var ska jag ens börjar. Kanske med det här om kommunikation. Ska till och med vara snäll och har i åtanken att mailskrivaren antagligen bor i mammas källare med sin 30 välvårdade geckos och kanske inte har speciellt mycket erfarenhet av kommunikation eller social samspel. Men om man nu vill få fram ett budskap, så är det ingen bra ide att vara elak och anklagande. På det sättet gå nämligen motparten direkt i försvarsställning och den lilla substansen som evt. fanns i budskapet gå typ helt förlorat.
Även om jag oftast är rätt öppen för kritik( fan redan där ljög jag, jag är sämst på att ta kritik egentligen) så får mig det här meddelandet bara peka mellanfingret direkt.
Framför allt för det enligt mig inte finns en uns sanning i avsändarens påstående.
Efter Belle blev kär i sin motspelare, en groda, i Volvoreklamen och ville köper en ödla/reptil, så var det typ inte så att vi åkte iväg och köpte en. Först hade vi samtal med djuransvarig på inspelning, som tipsade just om en gecko, eftersom de är rätt lättskött. Sen gjorde vi lång research, läste kompendier om geckos, vi googlade, åkte till husdjursmässan för att kolla på reptiler och till slut gick vi till en djuraffär. Där fick vi hjälp med att plocka det ihop en kit med grejer som skulle finnas terrarietet, bland annat saker att klättrar i ! Utöver det köpte vi UV lampor hit och dit, måttbeställde en plastskiva med hål, just för att säkerställer rätt temperatur och fuktighet. Under de 1,5 år vi har haft Pascal (japp, vi döpte honom till och med!) har han inte visat några tecken alls på att inte mår bra. När vi har åkt på semester har vi lämnat in honom till djuraffären, ingen där har heller någonsin reagerat över att han inte skulle vara i toppchick…Inte är deras terrarium på något sätt annorlunda än vårat heller . Han är ju pytteliten och skiten han bor i gigantiskt och han har fan bättre boendemiljö än mina barn ,jämförelsevis.

Grejen som retar mig mest är dessutom faktum att det är en säljannons.
Ingen lätt grej det heller, men just för Belle börjar tröttnar och inte alls tar upp honom lika ofta längre och det är ett jävla tjat om att nån måste matar honom och hon ibland sover över hos folk, vilket betyder att jag måste ta över. Och det är ju så i helvete vidrigt med de där levande syrsor och jag gillar inte ens djur något vidare mycket, så tanken var liksom att det är bäst för honom att han kommer till någon som tar hand om honom så bra som varje levande varelse förtjäna det. Och jag grät för helvete när jag satt i annonsen för det kändes som vi svek en familjemedlem, även om jag hoppas att en gecko inte har samma känsloliv som vi…Eller i alla fall inte som jag då:(

Så fuck you ”chaoticmickey”, men vi har faktiskt läst på, massor. Men om vi nu var så jävla bristfälliga i vår omsorg, är det ju det perfekta läge för dig att köpa geckohelvete? Bara swischa pengarna, så postar jag fanskapet. Och i och med att jag är sån jävla djurvän kan jag till och med kostar på mig ett vaderad kuvert!

En annan sak som retar mig så in i helvete är kanske lite off topic, men jag drar det ändå. Det finns barn som misshandlats till döds av sina föräldrar utan att någon ingriper, för man inte vill blanda sig i. Tjejer blir tafsade på, misshandlat av sina pojkvänner och våldltagen och folk tittar åt andra hållet för det inte är deras sak. Men en geckojävel får på allvar ”chaoticmickey” att tar sig tid att skriver ett mail, för det enligt honom fattas tillräckligt med klättringsmöjligheter. Bra där, ”chaoticmickey, du lägger verkligen krut på rätt saker!!!!

Imorgon dra Peter o Nikita iväg till handbollscup fram till på söndag kväll.
Vilket jag ser framemot med en skräckblandat förtjusning.

Skräckblandat eftersom jag för första gången tänkte sova själv i huset (som vi har bott i i 11 år!!!) eftersom Belle ska iväg till en kompis hon med.

Helt sjuk men jag är så jävla mörkrädd att jag hittills inte har vågat. Jag våga typ inte ens gå upp och kissar på natten fast hela familjen är hemma, brukar alltid ”råka” väcker Peter om det behövs;)

Inte blir det lättare när några av barnens kompisar vägra sova hos oss för det ”känns så läskigt”.
Och ja, vi har alla möjlga larm och shit, men det är banne mig inte saker utifrån jag är rädd för. Kan vara lite av ett barndomstrauma, eftersom mina föräldrar tyckte det var jättekul att låter oss tittar på skräckfilm från 6-7 års ålder och sen gömde sig under våra sängar och andra ställen för att skrämma skiten ur oss 🙁
Eller roade sig med att släcka våra nattlampor och sen håller för dörren till våra rum när vi försökte fly i panik….

I värsta fall kan jag ju bangar och sover hos nån av de stora barnen.
Men jag har ju ALDRIG någonsin bott själv, så det är kanske bara en övningssak?

Samtidigt kommer det nog känns jävligt skönt att vara själv, bara tanken att inte ens behöver pratar med någon på flera dagar (sorry Peter) är mer än lockande just nu.Och inte behöver vänta och vara oroligt för en tonåring på vift har ju en viss tjusning det med (sorry Nikita)