Begravning

Imorgon är det då dags för en snabb resa till Tyskland för att vara med på pappas begravning;(
Tyvärr fick jag ju beskedet NÄR den skulle vara med mindre än en veckas varsel, så det blev omöjligt för barnen och Peter att följer med.
För mycket som behövdes ändras och fixas och dessutom är flygbiljetterna fruktansvärt dyra dagarna inann.
Så det blev bara jag och i och för sig bli det väl rätt bra ändå;:Jag kommer bor hos mamma, och åka hem redan på tisdag.

Samtidigt som det är skitjobbigt ser jag ändå framemot att ”kommer hem” och framförallt att träffar familjen.

Annars är det väl så där sen pappa dog förra veckan. Visst han var gammal och sjuk och det var jätteskönt för honom att äntligen får somna in. Men det suger ändå. Grät floder dagen han höll på att dör och morgonen jag fick veta. Sen tyckte sen att det gick rätt bra ändå vi åkte ju planerat både till Visby och Furuviksparken i Gävle och det kändes ok.

Sen kom måndagen och första dagen helt själv och tillbaka till jobbet och där brast det väl. Ensam med tankarna och framförallt i en simhall hela dagarna, det blev liksom skittungt. Jag tävlingssimmade ju som liten och pappa satt i styrelsen på simklubben jag tränade för och var lite av min coach och jobbade även som domare vid tävlingar, så just simhall förknippas ju massor med honom.

Så sen i måndags har det typ bara gått nerför. Ledsen, lättretat och extremt förvirrad så jag tappa bort saker och glömmer hälften hela tiden. Gråter till och från så snoret stänker och så har inte ens begravning varit. Är verkligen skiträdd för den, det är andra begravningen denna månaden förresten. Skönt att det kom en inbjudan till dop/30 års fest där emmelan också, annars skulle man väl deppa ihop.

Så nu får ni håller tummarna att resa gå bra, har 0 tålamod och typ gråter så fort jag inte hittar, fattar inte saker jag läsa just nu , så det känns som det bli en aning jobbigt att resa själv.

Och så lite tumhållning att begravningen på måndag inte bli allt för jobbigt. Försöker INTE tänka på det än, annars bangar jag nog och stanna hemma:(

Nikitas dop 2002….En av dom få gånger mina föräldrar var i Sverige

11241028_10152855112033045_8036081716996953630_n

4 reaktioner på ”Begravning

  1. Fint skrivet Angela!
    Det gör då ont när någon nära rucks ifrån en. Men smärtan försvinner, men inte helt. Men den blir lättare att bära. Även om man inte tror det i nuet du befinner dig i.
    Det är 21 år sedan mamma gick bort,21 maj 1994, endast 62 år. Jag gråter fortfarande när jag tänker på henne. Alltid saknad.
    Styrkekramar

  2. Fint skrivet Angela!
    Det gör då ont när någon nära rucks ifrån en. Men smärtan försvinner, men inte helt. Men den blir lättare att bära. Även om man inte tror det i nuet du befinner dig i.
    Det är 21 år sedan mamma gick bort,21 maj 1994, endast 62 år. Jag gråter fortfarande när jag tänker på henne. Alltid saknad.
    Styrkekramar

Lämna ett svar till Annette Wemmenlöv Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *