Utan mannen hemma första gången hemma över natten, sen 1999 tro jag?
Nog har jag sovit borta ett antal gånger, rest både med jobbet och även åkt till Tyskland nån gång då och då själv.
Men han brukar ju håller sig hemma.
Men nu var det ju handbollscup för 11 åringen och han är liksom tränare och tvungen åka med.
Och det gick förvånansvärd bra.
Kanske på grund av att vi inte var hemma förre efter midnatt och svintrött.
Och sen sov vi ju skitlänge på söndagen och sen flyttade vi och bytte plats på 3 rum
Hela huset ser ut som fuck.
Men det bli nog bra till slut.
Och mannen då? Med tanke på att han är så snutteplutt gulligt i vanliga fall?
Han kom hem och var ett rikigt kukhuvudet:(
Tycker jag i alla fall, han håller nog inte med.
Säkert ingen annan heller.
Men det kändes inte alls som han var glad att vara hemma igen.
Kanske inte alls bra att låter honom åka iväg så där, så han fattar hur ett normalt liv skulle kunna vara?
Fattar själv att han säkert tycker vårt liv suger en aning ibland, men det är så här det ser ut just nu, hjälper ju inte att tjura över det.
För en ska kommer jag aldrig ber om ursäkt för, att jag försöka göra det bästa för att tar hand om mina barn.
Vilket för mig inte slutar till och med den dagen de fyller 18.
Även om det kanske är fullständigt överdriven mycket jag gör för vissa av de till och från.Kan liksom inte låter bli:(
Älskar ju de all 5 mer än självaste livet, trodde det liksom det är dealen med att vara mamma?
Eller så är mannen lika söt och snäll som vanligt och jag har bara världens PMS, vilket också är fullt möjligt;)