Jag är en färgsprakande, glad, högljudd envis kvinna som alltid har något galet upptåg pågång. Jag lever tillsammans med min man som arbetar som egenföretagare och tillsammans har vi två härliga barn som är åtta och elva år. Jag lever även med ulcerös kolit som är en del av vår familjs vardag. Min sjukdom definerar inte mig men den är en del av mig. Min viktigaste uppgift i livet är att vara en bra förälder till våra härliga barn. Jag har en stor passion för politik, skönhet och mode. Här välkomnar jag er att följa mitt liv som shopping galen, översocial, kärleksfull vän, fru och mamma. Ni kan även följa mig på Instagram:claudiacrowleysorensson
No matter how many birthdays come and go,
you´ll always be my little girl.
Isabelle fyller år först imorgon men vi startade firandet redan idag.
Hembakta bullar är ett måste på fikabordet enligt vår unga dam och att baka bullar råkar vara det tråkigaste jag vet men när barnen fyller år bakas de med kärlek.
Trots att jag verkligen inte gillar att baka bullar måste jag säga att jag är riktigt duktig på det. Bullarna gick åt som smör i solsken.
Dukning från tjejkvällen kompletterades några få partydetaljer och så var vi redo att välkomna gästerna.
Let´s get this party started
Mormor och Seth verkar ha haft svårt att fastna på bild, men även de var med och förgyllde Isabelles dag.
Jag kämpade länge med att få Benji och titta in i kameraro, vilket inte fungerade hur jag än viftade med favoritleksaken ovanför kameran. Min lillebror var istället den som fäste blicken på leksaken. Vilken tur att en av dem förstod vad jag ville
Kalas helt enligt Isabelles tycke och smak med bullar, tårta och pussel.
Trots att det är Isabelles födelsedag visade sig att vår kloka, omtänksamma dotter köpt paket till mig.
Hon var dock mycket noggrann med att påtala att hon vill låna min nya bok så fort jag läst ut den.
Igår var det min tur att bjuda på tjejkväll. Jag är van vid att umgås med Anna och Elin väldigt mycket då vi fram till december hade förmånen att vara kollegor.
Mitt nya arbete innebär att jag går miste om den guldkant dessa två satte på min arbetsdag. Nu har jag nya underbara kollegor som även de förgyller min vardag men en sak är säker, det går inte att vara utan dessa två tjejer för länge.
Dukningen bestod av blommor från flitiga lisas blommor i Alvesta och trollhassel från trädgården, mitt trollhasselträd har jag för övrigt fått i present av Elin för några år sedan.
Jag bjöd på en väldigt vacker och god Porn Star Martini till välkomstdrink.
Till förrätt serverades en smakrik fisksoppa.
Varmrätten bestod av honungsdoftande gorgonzolagryta med fläskfile, klyftpotatis, sallad och bröd.
Middagen avslutades med en uppfriskande Key lime paj till efterrätt.
Kvällen fylldes av drinkar, spel och många skratt.
Tjejerna bjöd även på en stunds boendestöd då de tog sin an att skapa struktur och organisera bland mina skor.
We laugh at the dumbest jokes, put up with each others worst mood, go along with the craziest ideas, thats what makes us amazing friends.
Min dag började med att jag fick höra ett mycket märkligt påstående, ”bakom varje framgångsrik kvinna står en skilsmässa”!
Måste man kränka män för att stärka kvinnor?
Är detta det budskap vi ska förmedla till våra barn? Att alla män är nedvärderade, förminskande manssvin?
Akta er för de farliga männen!
Nu får det minsann vara nog, jag tror de feminister som hörs och syns mest idag behöver en påminnelse om vad feminism handlar om.
Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.
Detta är vad jag står bakom, men är det vad feminism handlar om idag?
Tack vare de kvinnor som kallat sig feminister och som uttryckt sig nedvärderande och förminskande mot män vill jag idag inte kalla mig för feminist, det hörs för mycket manshat i debatten för min smak.
Jag är humanist och jag tänker stå upp för varje man, kvinna och barn i världen.
Idag är det Internationella kvinnodagen och för mig handlar det om just lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för kvinnor. Detta är dock något som jag känner mig kluven till ”fira”, den dagen vi kan avskaffa internationella kvinnodagen är däremot en dag värd att firas, den dag då män och kvinnor är lika mycket värda med samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter 365 dagar om året.
Då skulle vi inte längre behöva en sådan här dag.
Jag fortsätter kämpa för de kvinnor som saknar samma rättigheter som män runt om i världen, men jag gör det utan att nedvärdera män.
Varje år kränks miljontals kvinnors grundläggande rättigheter – rätten till hälsa, utbildning, lika skydd inför lagen och rätten till jämlikhet i familjen och samhället i stort. Vi behöver inte kränka männen för göra vår ståndpunkt tydlig, det finns mängder med fakta att basera debatten på och det är så vi skapar en trovärdig debatt som leder till förändring.
Våld mot kvinnor förekommer varje dag i hela världen, kvinnor blir misshandlade, könsstympade och dödade, vi har kommit långt i Sverige men vi är inte framme vid målet ännu.
Vi behöver inga kvinnliga rättigheter, vi vill stå jämställda i en värld där de mänskliga rättigheterna gäller alla i samma utsträckning oavsett kön.
Jag tror att vägen till att skapa en bättre värld går via att stärka och stötta varandra, lyfta fram varandra och hylla våra medmänniskors framgångar och lycka oavsett kön.
Världen behöver starka, kloka och kärleksfulla män och kvinnor, det är samarbete mellan människor som får världen att fungera.
Låt inte feminismen handla om att hata och förakta män!
Isabelle har mottagit all er omtanke och jag önskar att ni kunde fått se det leende ni satt på hennes läppar.
Idag fick jag prata med en stackars sjuksköterska i telefon som fick ta emot all min frustration över situationen, samtalet slutade med att läkaren som träffat oss på akuten ringde upp och drog samma plan ännu en gång. Det finns helt enkelt ingen tid till röntgen och läkare innan onsdag.
Idag fick dock Isabelle byta gips.
Hon får tyvärr vänta till på onsdag innan hon får röntga armen igen, träffa läkare och byta gips ännu en gång.
Efter att ha fått ett nytt gips i eftermiddag verkar hon inte ha alls lika ont och hon är mycket bestämd öve att hon skall till skolan imorgon.
Att välja färg på gipset var inga bekymmer alls, blått är flott tycker Isabelle!
Tur i oturen så är farfar hemma och återhämtar sig efter sin operation så hon får promenera de två minuterna det tar från skolan hem till farfar imorgon efter skolan och göra honom och Benji sällskap.
Imorgon väntar nämligen ett litet kirurgiskt ingrepp på Benji så även han får göra farfar sällskap i sjukstugan som nu är fullbelagd vill jag lova.
Vi har fastslagit att farfar nu har mer än tillräckligt med sällskap.
Bilal är en kille som jag ofta möter på språng i Alvesta, han är alltid påväg till skolan eller ett av hans arbeten när jag möter honom.
Han stannar dock alltid till, han berättar om hur det går på jobbet och i skolan och frågar alltid hur det är med mig och familjen.
Jag sitter nu med tårar i ögonen och en knut i magen då jag är rädd för hans liv.
Korta versionen: Slå upp ordet integration i en ordbok och du ser en bild på killen jag beskriver här. Han har gjort en fantastisk klassresa och har på tre år lärt sig svenska, börjat studera gymnasiet, skaffat förstahandskontrakt på bostad, jobbat så mycket och betalt in så mycket skatt att han kommer få en rejäl skatteåterbäring, han övningskör för körkort och är en mycket omtyckt kollega och personal på ett boende för barn och unga med särskilda behov. Han jobbar även extra på min arbetsplats! Han har många svenskfödda vänner och han har kommit att bli en nära vän till min familj. Sverige ska nu utvisa honom och han kommer att få 30 000 kronor av dina skattepengar för att lämna landet och skickas till en hämndlysten talibanrörelse och troligen gå en säker död till mötes.
Kusivtext är skriven av: Charoline Andersdotter
Bilal sprider glädje och trygghet till sin omgivning och är förebild för många nyanlända. Han är en tillgång till Sverige och nu verkar det som om han ska skickas hem till en säker död.
Jag litar på domstolarna men kan inte blunda för de fel och uppenbara brister som lagstiftarna gjort.
Om detta är vad det innebär att tyda lagarna korrekt så är det ett grundläggande fel i just lagen.
Vi har svårt att neka inträde till de som krigat för IS men Bilal utvisar vi utan svårigheter.
Jag vet att en del anser att jag som förtroendevald bör vara försiktig med att kritisera och ifrågasätta enskilda fall men jag är politiskt engagerad för att kunna vara med och påverka och jag tänker inte under några som helst omständigheter stå tyst bredvid och se på när det blir fel bara för att det vore det enkla och bekväma.
Jag står upp för Bilal och vill även du stå upp för honom vore jag tacksam om du ville dela detta inlägg.
Nedan följer en längre text skriven av Charoline Andersdotter om Bilal och jag råder dig att ta dig tid till att läsa den. Bilal är värd de minuterna det tar dig att läsa igenom detta inlägg.
Gästinlägg av Charoline Andersdotter
För lite mer än 3 år sedan så lärde jag att känna en ung afghan som kommit till Sverige för att söka asyl. Jag har följt hans liv här i Sverige, svarat på frågor hur saker och ting fungerar, hjälpt så gott jag kan och försökt vara ett stöd för någon som kommer hit utan något materiellt och med en fruktansvärd historia bakom sig. Jag har givit min bild av Sverige och försökt lära honom våra oskrivna regler och kultur i Sverige. Fast nu verkar det som att min bild av Sverige är fel. Jag trodde att om man kommer till Sverige och söker asyl och har asylskäl och ett skyddsbehov så ska man få stanna här.
Migrationsverket tog drygt två år på sig att utreda hans asylskäl. Ansökan avslogs i oktober 2017 och det överklagades. Han har fått ett standardiserat svar som mer eller mindre är en copy-paste utan relevans för de asylskäl som förts fram i hans ärende.
Jag tänker peka på ett antal brister, systemfel och problem med Sveriges asyl- och integrationspolitik som jag stött på under de snart 3,5 år som jag varit involverad i detta. Jag tror inte gemene man vet hur illa ställt det är.
Han skickade in sin afghanska id-handling, tazkira, till Migrationsverket för att styrka sin identitet och ålder. Inom ramen för asylutredningen godkänner inte Migrationsverket tazkira som id-handling och den förklaras i princip ogiltig och han bedöms inte kunna styrka sin identitet. Parallellt med det godkände en annan avdelning på Migrationsverket tazkiran som ID–handling och tack vare det fick han ett arbetstillstånd kallat AT-UND, vilket gav honom laglig rätt att arbeta i Sverige under asyltiden. Migrationsverket tolkar uppenbarligen sina egna riktlinjer olika beroende på handläggande avdelning.
Nu finns denna tazkira hos Migrationsverket och de lämnar inte ut den så länge asylärendet pågår. Migrationsverket menar att han istället skulle kunna inkomma in ett pass för att styrka sin identitet. Han har en liten chans att få ut ett tillfälligt pass genom att ta sig till Afghanistans ambassad i Stockholm och försöka få ut ett pass med hjälp av, sin i Afghanistan godkända id-handling, tazkiran. Migrationsverket håller dock hårt i tazkiran och vill inte lämna ut den.
Veckan efter att han fyllt 18 år enligt sitt afghanska ID får han avslag på asylansökan och ges endast några dagar på sig att flytta till ett av Migrationsverket anvisat boende 20 mil från orten han bott på sedan han kom till Sverige i väntan på att utvisningen ska verkställas. Han är ambitiös driftig och får via vår gemensamma arbetsgivare kontakt med en privat hyresvärd och lyckas istället få ett förstahandskontakt på en lägenhet som går att flytta in i omgående på nuvarande hemorten.
När han tackar nej till Migrationsverkets förvaring blir han i samma ögonblick lämnad helt ensam och har inte rätt till någon ekonomisk hjälp från myndigheterna. Han söker då flera jobb och han har i skrivande stund fyra timavlönade vita skattegenererande arbeten i olika branscher och jobbar såväl kvällar som helger för att klara av hyra, mat och levnadsomkostnader. Detta i kombination med framgångsrika gymnasiestudier. Tänk om vi skulle ställa det kravet på alla våra ungdomar som går på gymnasiet idag; – du ska klara både studier och arbete samtidigt som du jobbar och försörjer dig själv. Orimligt.
16 månader efter hans 18-års dag kallas han och hans Gode man via en formell skrivelse till Migrationsverket på samtal. Han är inte ett barn och har ingen god man. Migrationsverket tycks alltså inte ha koll på vem, hur gammal eller vad det står i hans akt på deras egen myndighet som avgör människoöden på dessa lösa grunder.
Finns det något mer svenskt än att få skatteåterbäring? Han betalade för mycket skatt förra året och kommer få en duktig skatteåterbäring i maj. Problemet är att han ska ha lämnat landet innan dess. Jag hjälpte honom att ringa Skatteverket och frågade hur han ska få sin skatteåterbäring när han inte kommer åt sitt svenska bankkonto från Afghanistan. De svarade att han kan få en utbetalningsavi skickad till sig (låter som en omöjlighet: adressat okänd i främmande land som saknar fungerande infrastruktur och kommunikation)
Vid ett möte på Migrationsverket ombads han skriva på ett avtal att han inte skulle överklaga utvisningsbeslutet utan istället acceptera att bli deporterad till Afghanistan. Som plåster på såren skulle han kunna gå till en myndighetsinrättning där och få 30 000 kr av svenska staten i bidrag från skattekollektivet. Du, jag och alla svenskar ska alltså betala för utvisningen och ge bidrag till en trevlig, driftig och hårt arbetande kille för att bli av med honom. I hans forna hemland finns inget kvar för honom sedan hans familj som levt under hot fängslats och mördats för att de var emot talibanrörelsen.
Som jag ser det borde han fått uppehållstillstånd på grund av de starka asylskäl han fört fram. Jag vågar också påstå att under hela hans tid i Sverige har han varit konsekvent och den asylberättelse han lämnade första gången har styrkts mer och under tiden när hans uppgifter kunnat verifieras från det forna hemlandet.
Jag har hört hans berättelse flera gånger och det är svårt att inte bli berörd när man hör hur hela familjen tvingas på flykt efter hot och familjen mördas på flykten. Jag vågar påstå att om detta skulle detta vara en fabricerad historia skulle det någon gång under dessa tre år framkommit. Talar man sanning har man inget att dölja.
Han vill bli en del av Sverige, han har kämpat hårt och säger att han så otroligt tacksam för att han fått komma till Sverige. Det är här han lärt sig vad ett liv är. I Afghanistan finns inget liv värt att leva menar han.
Sedan dag ett har alla gett honom hopp och sagt; lär dig svenska så att du kan integreras, läs in alla årskurser så du kan börja gymnasiet, skaffa ett arbete för att integreras, stå på egna ben och visa att du kan. Jag, min familj, våra vänner, kollegor och samhället har alla gett honom hopp och framtidstro. Idag känns det som att vi alla har lurat honom. Dessutom har svenska folket blivit totalt grundlurade som först öppnade landets gränser och satsade otroligt mycket pengar på att ge asylsökarna skydd, ge dem boende och bidrag för att få möjlighet att starta om i fred.
”StorPolitiken” lägger jag mig inte i men jag ser, hör och begriper att det är totalt vansinne att avvisa en kille som på mindre än tre år gör det som tar många andra invandrade över åtta år- att komma in på arbetsmarknaden. Jobbet är nyckeln till integration. Han har inte tagit en krona i bidrag sedan oktober 2017.
Jag tror inte han är ensam om detta öde. Det som gör mig så upprörd är att han gjort rätt från första dagen i Sverige och hållit sig utanför bråk och problem.
Han är som ovan nämnt skolboksexemplet på integration och enligt Sveriges politiker behöver vi bli fler i Sverige som arbetar. Regeringen vill vad jag förstår att möjliggöra familjeåterföring och slopa försörjningskravet för anhöriginvandrare. Det är så man blir illamående när personer som han jag beskriver här skickas ut med huvudet före. Jag vill absolut inte ställa personer mot varandra. Men systemet är otroligt dysfunktionellt och rättsosäkert.
Förutom det humana haveriet är det rena rama kapitalförstöringen att skicka ut någon som efter två år upprätthåller sin del i det svenska samhällskontraktet och står på egna ben och bidrar till vår gemensamma välfärd!
I MITT SVERIGE har vi plats för dem som redan bor här och gör rätt för sig. Vad tycker du?
