Jag är en färgsprakande, glad, högljudd envis kvinna som alltid har något galet upptåg på gång. Jag lever med min man som arbetar som egenföretagare och tillsammans har vi två härliga barn som är sju och nio år. Jag lever även med ulcerös kolit som är en del av vår familjs vardag. Min viktigaste uppgift i livet är att vara en bra förälder till våra barn. Jag har en stor passion för skönhet, mode och politik. Här välkomnar jag er att följa mitt liv som shoppinggalen, översocial, kärleksfull vän, fru och mamma. For translation please scroll down to the end of the page and select the language of your choice.
Vi (främst Daniel får jag ändå erkänna) har onekligen drabbats av otur den sista tiden.
Idag var det dags igen…
En rad på varandra otursbetingade händelser kan få en person att känna sig ”förföljd” av oturen och precis den känslan infann sig idag när vi satt i bilen och den där förbaskade oturen var framme igen.
En medelålders man som hade tankarna på annat backade rakt in i vår bil, vi såg vad som var på väg att hända men kunde inte annat att stå still och ligga på tutan. Mannen som körde den andra bilden uppfattade inte att det febrila tutandet var riktat emot honom och det sa PANG!
Han klev ur sin (nya fina Volvo) en aning ångestfylld och bad innerligt om ursäkt, det kan faktiskt hända vem som helst och det är bara till att ta situationen som den är och försöka lösa den står jag och säger samtidigt som jag rabblar upp alla svordomar jag kan innerst inne, F## J#### H###### S###
Men som sagt nästa gång är det kanske jag själv som står och skäms för att ha kört in i någon annans bil.
Som tur väl är har jag Theodor som återigen lyckas sätta ett leende på mina läppar utan några större bekymmer.
Nu har vi ett finger och ett öga som är ur funktion och en tillbucklad bil men jag försöker fortfarande att se livet från den ljusa sidan. Det vill säga shopping sidan, under tiden Theodor var på sin danslektion hann jag med att uppdatera garderoben inför våren, man vågar kanske till och med säga sommaren efter dagens helt underbara väder.
Fredagskvällen tillbringades traditionsenligt med en god middag på stan med farbror Tobias, ikväll föll valet på Piazza Teatro.
Då Daniel fortfarande har vad han kallar ett organiserat kaos över halva huset så var jag ganska glad att slippa tillbringa kvällen hemma i Alvesta.
Min kära make har lovat att återställa ordningen enligt mina mått mätt under morgondagen, I’ll belive it when I see it!
Jag håller tummarna att det stämmer att all otur kommer i tre för då har vi fått vår beskärda del vid detta lagret.
Föräldrar och lärare är många gånger allt för omedvetna om vad barn och unga gör och vilka de har kontakt med på nätet. Hur skyddar vi våra barn och hur ska vi prata med dem om de monster som finns på riktigt? Vi behöver ofta själva mer kunskap för att kunna lära barnen hur man beter sig på nätet, vad man skriver och vilka bilder man publicerar. Grooming är ett växande problem i vårt samhälle och det måste få ett slut.
Monsters are real but so are the people who spread love, strength and hope.
Alvesta församling stöttar och lyfter fram Stiftelsen Aktiv skola som arbetar med ungdomars välbefinnande och som tillsammans med filmbolaget Pophungers producerat filmen Jag tror jag är lite kär i dig som handlar om Nadja, en helt vanlig tonårstjej.
Med filmen vill man skaka om, väcka tankar och få igång diskussioner. Jag tror jag är lite kär i dig skildrar hur lätt det är att manipuleras och hur snabbt en situation som från början verkar oskyldig kan övergå till ett sexuellt övergrepp.
Det är allt annat än ovanligt att Alvesta församling engagerar sig i något som verkligen berör. Det går faktiskt inte att berömma vår församling tillräckligt för det fantastiska arbete de uträttar. Alvesta församling får varje människa att känna sig välkommen, sedd och betydelsefull.
Alvesta församling sätter (nästan) alltid ett leende på mina läppar men ikväll var det ingen glädje som jag kände. Jag blev istället ledsen, arg och ärligt talat livrädd.
Men det finns alltid hopp. Om vi är medvetna, skaffar oss kunskap och pratar om dessa monster som gömmer sig bakom datorskärmen så lyfter vi fram dem ur skuggorna och vi blir deras värsta fiender. Om vi utbildar våra barn, pratar med våra barn, stärker våra barn och faktiskt har kontroll (så mycket som vi bara kan) över deras internetanvändning så minkar vi risken att de ska bli charmade, lurade , groomade och utnyttjade på internet.
Det finns lärarhandledning med diskussionsfrågor att jobba med i klassrummet, diskussionsunderlaget hittar du HÄR!
Ikväll är jag arg som ett bi, just nu hade jag passat bra som sångare i ett metalband där jag fått skrika ur mig en massa arga saker.
Det är minsann ingen förskönad bild av vardagen jag delar med mig av.
Jag är ikväll inte ett dugg imponerad av min makes förmåga till ansvarstagande och planering, här tänker vi snällt sagt lite olika. Han tar ansvar genom att ta tag i sitt pappersarbete som resulterar i att mitt nystädade hem nu befinner sig i fullständigt kaos i mina ögon. Daniel lovar att det är ett tillfälligt organiserat kaos vilket inte imponerar särkilt på mig.
Då klanten enbart har nio fullt fungerande fingrar och ett fungerande öga och inte kan ta sig iväg och jobba så slapp iaf jag (för en gångs skull) vabba när Theodor blev krasslig och behövde vara hemma.
Han har idag varit hos ortopeden och fått fingret omlagt och det fattas en rejäl bit men det läker fint!
Enda bekymret nu är att jag tog för givet att Theodors läs och skrivläxa var något som skulle ha hunnits med under två dagars vård av barn, ack så fel jag hade.
Efter en rolig kväll fylld med politiska samtal kommer jag hem trött med glad vid 19.00.
Jag möts då av ett hem som alltså ser ut som en pappersåtervinningsstation, maten är precis påbörjad med lite uppfinningsrik handikappanpassning.
Ingen av barnen har duschat, läxan är inte gjord och som pricken över i så är tvättmaskinen full med ren tvätt som inte hängts upp.
Jag är en riktigt sur fru ikväll som är lite väl arg och negativ enligt maken som tycker att han har haft fullt upp och inte alls förtjänar den kritik jag slänger hans väg. Jag vet att det kan hända att han kan ha lite rätt men det talar jag inte om för honom ikväll..
I actually don’t need to control my anger, my husband just needs to control his habit of pissing me off and we should be just fine.
Nu ska jag återgå till att sitta och se förbannad och besviken ut!
Responsen jag fått efter gårdagens inlägg har varit överväldigande positiv men alla har rätt till sin åsikt och det är väldigt intressant att läsa hur de som inte har samma syn på ämnet resonerar.
Jag vill lyfta fram alla olika synvinklar och inte bara min egna. Ris som ros, er feedback är otroligt värdefull för mig.
En mamma skriver till mig att hon sliter som ett djur med sitt barn, hon försöker prata med honom om hur man ska vara mot vänner i skolan och att man skall lyssna på de vuxna. Detta gör dock inte att han hanterar skolsituationen bra då han har svår ADHD och autism. Hon tror att han med stor sannolikhet skulle kunna vara ett sådant barn jag ser på och enbart ser ett ouppfostrat barn när sanningen är att det inte alls handlar om uppfostran. Hon är inte ensam i sitt resonemang, det finns fler med liknande uppfattning på saken som hört av sig till mig.
Jag vill börja med att säga TACK för att ni valt att dela med er av era erfarenheter. Jag vet att dessa barn kan ha med sig hur bra uppfostran som helst i ryggsäcken men det kommer inte att göra deras vardag i skolan problemfri. Det är inte dessa barn och föräldrar jag riktar kritik mot. Barn vars uppförande brister på grund av att föräldrar lagt över uppfostringsansvaret på skolan och barn som lever med exempelvis en NPF problematik är två HELT skilda saker. Jag känner en hel del föräldrar till barn med speciella behov som driver en ständig kamp för att skapa förståelse för sina barn. En av mina närmsta vänner faktiskt och något hon alltid säger till mig när vi diskuterar att det oftast är föräldrar till barn med NPF problematik som hör av sig till mig med kritik då de känner sig träffade av det jag skriver är att mitt barns diagnos är ingen ursäkt för hans beteende men det är en förklaring.
Det intressanta i detta tycker jag är att det inte är någon annan som hör av sig och säger att det är barn med NPF problematik som står för alla problem i skolan, utan alla som hör av sig och kopplar ihop dessa två helt skilda sakerna är själva föräldrar till barn med en NPF problematik.
En annan syn på det hela är att skolan självklart måste vara ytterst ansvariga för barns uppfostran/ beteende när barnen tillbringar mer tid där än hemma. Min reaktion på detta är: Tillbringar ditt barn så pass mycket tid i skolan att du lagt över ansvaret för uppfostran på skolpersonal så behöver du tänka över hur du prioriterar ditt barn. Är det något man tänker när man skaffar barn? Jag föder mitt barn, går hemma ett år eller två sen uppfostras mitt barn i skolan och vid studenten så kommer en välmående ung man/kvinna utspringandes. Jag tror inte det är någon genomtänkt strategi och resultatet kommer bli katastrofalt. Läs igenom mina inlägg om ouppfostrade barn för de är riktade till dig!
Nu till den sista sortens inlägg, och detta mina damer och herrar triggar igång mitt irländska humör vill jag lova.
En del kommentarer jag mottagit ser ut något såhär, Håller med dig till 100% men låt oss belysa det verkliga problemet. Det är invandrarungar som inte kan bete sig och är det så konstigt för vet invandrare överhuvudtaget hur man uppfostrar barn?
Till dessa personer vill jag säga SKÄMS! Att ni överhuvudtaget tänker tanken att detta skulle vara ett problem specifikt hos invandrarbarn. Detta är ett problem för BARN oavsett ursprung. Det är inte invandrarbarns beteende jag reagerar på, däremot så är det en invandrare som kommer med kritiken.
En lärare som var väldigt snabb med att kommentera detta inlägg och dela med sig av hennes syn på saken skrev följande,
Det är inte invandrarbarn, generellt, som är problemet i skolan. Inte heller barn med NPF. En större utmaning är den mycket svenska inställningen att barn ska uppfostras till att ifrågasätta, att fröken visst inte alls säkert har rätt och att ingen får säga åt mitt barn bestämt. Att om fröken är dum ( du får inte din vilja igenom ) så ska jag minsann säga åt fröken. Om det inte funkar springer jag till rektorn och om inte det heller går så finns alltid Skolverket. Invandrarfamiljer har generellt mycket mer respekt för skolan som en auktoritet och förstår hur vi sliter…
Jag tycker hon sammanfattar det mycket bra! Tack för att jag får dela med mig av dina ord.
Jag har varit väldigt tydlig med att jag anser att uppfostran är något som vi föräldrar ansvarar för, det är upp till oss att se till att våra barn förstår innebörden och vikten av ord som hej, tack och förlåt. Att mitt barn är respektfull, snäll och trevlig gentemot sina skolkamrater och skolpersonalen.
Inga barn är perfekta och alla hittar på rackartyg men att kalla någon för till exempel hora är inte något jag hade valt att se som ett rackartyg.
Här om dagen delade en av mina vänner som är lärare en mycket läsvärd artikel på just detta ämne.
Artikelns rubrik lyder, Det är ditt fel om ditt barn skriker ”HORA”till andra.
Man kan bland annat läsa:
Det jag vill är det här: Jag vill att du som är förälder till ett barn som skriker hora sätter dig ner med ditt barn och pratar om hur man beter sig mot folk. Hur man behandlar klasskamrater, lärare och annan skolpersonal. Och jag vill att du följer upp att ert samtal får effekt.
För det här ska du veta: Varje gång ditt barn kallar mitt för hora så tänker jag på dig. Jag tänker på hur du misslyckats med att lära ditt barn att vara snäll mot andra. Jag tänker på hur det får effekter för mitt barns inlärning och hennes självkänsla. Och jag tänker på att det är orättvist mot en femteklassare att inte ha fått en bättre moralisk kompass av sina föräldrar.
För oavsett vilken bil du kör, vilket jobb du har och hur du är klädd på föräldramötet så finns det en obehaglig sanning om det här med att ditt barn kallar min dotter för hora: Det är ditt fel.
