Lyckliga familjen
Jag tänkte ni ville se en bild från vår vardag och uppdelning i hemmet. När bilden togs hade jag färgat håret mörkt och fått det lagt av den lokala frisörskan. En rejäl gördel gav mig en passande getingmidja så jag skulle se riktigt snygg ut när jag polerade köksinventarierna. Marcus står glatt och putsar på den ultimata familjebilen… nöjd över sin partner som fejar där hon hör hemma…….
Är vi tillbaka på 50-talet? Är det kvinnans roll att ta allt ansvar för uppfostran av barn? Är männen så idiotförklarade av samhället att de inte tros klara av den uppgiften?
Jag trodde (min naiva idiot) att vi kommit längre än så… att det var en självklarhet i vårt samhälle att barnen uppfostras av kärlek, av båda (om man är två) och tillsammans.
Sen om det av någon anledning fortfarande delas upp i enskilda familjer vem som gör vad… så är det helt okej enligt mig. Men att ”samhället” tar för givet att det ska vara mamman som är hemma och torkar snor, läkarbesök, och styr upp allt gör mig galen.
Att jag ska dra ner på studierna eller vänta med dem för Z:s skull… men inte att Marcus ska börja jobba deltid. Nu när Z är liten och som mest mottaglig gäller det att satsa på honom och det är en självklarhet men att någon ens tror i sin vildaste fantasi att jag inte kommer ge 100% för min enda och älskade son… de kan helt enkelt inte känna mig. Visst har jag mycket omkring mig just nu med studier och sömnlöshet men det känns lite halv-viktigt att ändå kunna inbringa en inkomst och en mycket större sådan om ett par år… för här i byn är det ingen som lägger ett fett pengakuvert i brevlådan varje månad om jag går hemma och är en god mor.
Det som gör mig mest förbannad är nog att ingen har föreslagit att jag ska satsa och Marcus ska bli deltidsarbetare… för det verkar vara tabulagt… att föreslå att mannen ska ”offra” sig.
Marcus och jag jobbar fantastiskt bra ihop och vi stödjer varandra så gott vi kan. Vi kompletterar varandra så bra man kan i ett förhållande och efter Z dundrade in i vår värld så har vi blivit ihopsvetsade på ett sätt jag bara kunde drömma om. Vi är väldigt jämlika och samspelta i vår relation med Z och han är en jäkel på att ge mig hopp och lugn i många olika situationer och motgångar…
Men folk får tycka och tro hur mycket de vill och varken Marcus eller jag har planer på att lägga ner våra planer. Vi har heller inte tänkt att vi något tillfälle lägga Z vid sidan och prioritera oss själva. Han är vår ögonsten och vi gör allt för den underbara ungen…ALLT!
Kommentera