(Konversation med Camilla igår)
Som singel gäller det ju att vara beredd;) och planera för att ev kunna vara lite spontan.
Det är dock inte alltid så lätt att vara spontan i en ospontan miljö, jag menar även om jag är spontan som person så lever jag i en omgivning där det krävs lite planering. Det är ju inte så att man går runt som en egen liten enhet;). Barnen ska skjutsas fram och tillbaka (och barnen då menar jag absolut inte bara mina egna), alla ska vara hela och rena, mätta, goa och glada och hunden ska ha bajsat;). Och det kan ju iof kombineras med att man som tonårsförälder ska ut och nattvandra.
Men jag njuter av mitt kaos och mitt vardagspusslande. Det är det som är livet och jag älskar mitt gäng❤️
Hoppas ni alla har en fin kväll kramar C
Eftersom min PT är sjuk så har jag fått hemläxa , vi räknar med att snart kunna vara igång igen. Ska göra lite övningar några dagar i veckan för att ”väcka” musklerna.
Idag började jag träningspasset med en Powerwalk med broddar, väldigt halt just nu och svårt att hålla uppe tempot.
Plockade fram Simons bok ”Träning för latmaskar” och gjorde följande övningar:
12×3 armhävningar
12×3 squats
12×3 utfall
Plankan hoppade jag idag, är så svag i magmusklerna. Måste få hjälp att hitta rätt ställning. Jag får ont i svanken när jag kör vet inte riktigt vad jag gör för fel??
Nu har jag precis hämtat Fanny från Cheerleading träningen och har gjort iordning lite kvällsfika till barnen och ska se något avsnitt av Skam. Första serien på länge som jag fastnat för. Finns på svt play för er som missat den:)
Kram C
Tack för fina kommentarer om inlägget om min pappas sjukdom och mitt yrkesval, jag blev så rörd av era kommentarer.
Tidigt i morse åkte jag i väg för att hämta min kollega. I vårt arbete är ju uppdragen inte alltid i närheten av kontoret, så ibland blir det korta resor och ibland lite längre.
Finns dagar som denna som gör det är extra viktigt att närvara, helt enkelt för svårt att ställa in och därför valde vi i morse att åka trots klass 2 varningar.
SMHI kunde ju ha haft fel..
Men det hade dom inte. Det blev snökaos, men det märktes i trafiken att folk tog det försiktigt. Inte en enda gång har vi varit med om någon vansinnes omkörning eller bilar som ligger för nära. Sen var det inga stormbyar där vi befann oss som dom varnat för, det mötte oss först när vi närmade oss Stockholm.
Efter många timmar i bil och väldigt givande möten kommer jag somna ovaggad ikväll. Nu ska jag pussa lite på barnen och umgås med mamma som fixat med allt när jag varit borta innan det är dags att krama kudden.
Kommentera
Fick frågan vad jag arbetar med. Jag arbetar heltid numera (arbetade ca 75% när barnen var yngre) som uppdragschef inom personlig assistans och har arbetat med det sedan 2005. Och trivs otroligt bra:). Men egentligen mycket längre än så..
Det här är min historia.
När jag var 14 år, väcktes jag av att min mamma ropade till mig och mina bröder om hjälp för att pappa hade blivit sjuk.
Han kunde inte stödja på sina ben och sluddrade när han pratade. Den paniken jag kände när vi ringde efter ambulans kommer jag fortfarande ihåg. Mina föräldrar hade precis fyllt 50 år och befann sig mitt i livet.
Vi kom in på Kiruna lasarett mitt i natten, året var -91, där kunde dom inte göra så mycket utan han transporterades vidare till Gällivare 11 mil bort tur och retur för att göra en datatomografi så man kunde konstatera om det var en propp eller en blödning han drabbats av. Det ska ju egentligen göras inom ett par timmar, hur mycket större skadan blev av all väntan vet jag inte. Pappa hade fått en stroke, han var okontaktbar och en lång tids rehab väntade. Han hade blivit förlamad på vänster sida. Där och då började hans kamp om vägen tillbaka. Första tiden visste vi inte om han skulle överleva och vi famlade i hopp och förtvivlan. Men efter en tid blev han bättre och han fick börja om från början. Han fick lära sig att ta på sig med en arm, hålla balansen, äta och började långt senare att gåträna. Han var på sjukhus en lång tid och sedan fick han komma hem på korta permissioner.
Jag vet hur jag brottades med att vara tonåring med allt vad det innebär med att passa in och sova över hos varandra. Samtidigt som jag ville vara hemma för att ha kontroll och hjälpa min mamma. Inget mer fick ju hända.
Min pappa blev sakta bättre och vi fick hjälp att bostadsanpassning huset och pappa kunde komma hem och familjen var samlad igen:) Min mamma vårdade honom dygnet runt, hon blev anhörigvårdare. När man trodde att allt hade lugnat ner sig började nästa helvete. Av ärrbildningarna som blev fick min pappa ibland kramper, liknande epilepsi. Väldigt obehagligt att se och vara med om. Trodde att han skulle dö varje gång. Innan dom fick kontroll på medicinering kunde det ske vart och när som helst.
-94 då kom LSS reformen och rätten till assistans. Det var ingen som hade berättat för oss att det ens var möjligt att kunna ansöka om det utan man fick ta reda på det Själv. Det blev efter lång tid ett beslut dygnet runt och ett liv med assistans.
Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm och ville pröva mina vingar. Då arbetade jag bl.a. som undersköterska på Stockholm sjukhem under flera år men 2003 började jag att arbeta som uppdragschef inom personlig assistans och kände då att jag hittat rätt.
Jag trivs jättebra med mitt arbete, att få göra skillnad, mötet med alla fantastiska människor man träffar. Att få vara med att skapa trygghet, bra arbetsgrupper och med små medel ge dom bästa förutsättningarna. Det viktigaste för min pappa var ett gott bemötande och att han hade personal på plats den tid han behövde hjälp för att kunna leva ett sånt bra liv som bara var möjligt med sitt handikapp. Att leva inte bara överleva. Detta är vad jag strävar efter varje dag i mitt arbete.
För min pappa var det viktigt att få åka till vårt lantställe och bara få sitta och blicka ut över havet. Det gjorde vi varje sommar. Vi hyrde in hjälpmedel och visst var det lite extra jobb med rampar, transportabla liftar, trappor. Men så värt allt slit när man såg hur nöjd han var över att kunna åka till en plats han som han älskade, trots sitt funktionshinder.
Vilka öden man möter och hur många som sliter i det tysta. Jag är så stolt att få förtroendet och möjligheten att få hjälpa till med ett så viktigt uppdrag. Det är svårt att få assistans ännu svårare idag.Bedömningarna blir hårdare och dom drar ner på tid, man får hoppas att politikerna tar sitt ansvar i denna viktiga fråga.
Min pappa levde 19 år med sin sjukdom, i slutet hade han varit tvungen att amputera först ett ben och sen det andra pga blodcirkulationen. Det var otroligt jobbigt för honom men han gav inte upp för det..
Han var en riktig fighter och kämpade på för han ville vara med oss. Det fanns ingenting i livet som var viktigare för honom än familjen och att vi skulle ha det bra. Men tillslut orkade inte hans kropp och han somnade in.
Är så oerhört tacksam att han hann med att träffa och få lära känna Fanny och Felix och att dom fick ett fint minne av sin morfar❤️
Kommentera (25)
Tårarna rinner, vilka öden och så många som kämpar mot denna hemska sjukdom.
Jag har personer i min närhet som förlorat sin livskamrat eller nära anhörig för tidigt, hur man upptäckt sjukdomen för sent. Då det inte finns någon återvändo. Hur ska man kunna förklara för sina barn att man inte har mer än ett par månader kvar att leva eller mentalt ställa in sig på att man ska dö? Se någon man tycker om ha så ont och bli svag. Eller om något av barnen drabbas? Hur orkar man? Vart hittar man styrkan?
Har själv varit slarvig med att gå och göra dom tester man blir kallad till, vet inte varför? Kan det vara för att jag är livrädd för svaret? Men jag vet ju samtidigt att oddsen blir bättre ju tidigare man upptäcker det. Jag kommer aldrig aldrig missa ett sånt viktigt test igen!
Styrkekramar till alla er som kämpar därute<3
Tillsammans mot cancer❤️
Kommentera (6)