VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Min långa väg..

Jag undrar om Du alltid jobbat med det du jobbar nu? Hur kom du in på den banan? Jobbar själv inom Omsorgen så vore kul och höra. Har du själv arbetat på ”golvet” nångång eller blev du chef/enhetsledare på en gång?
Du verkar vara en jättefin och stark Människa. Önskar Dig allt gott❤

Svar: Lägger ut en intervju som gjordes på mitt nuvarande arbete:)

Profilen: Christina Melins långa väg inom assistansyrket

 

När Christina Melin var 14 år fick hennes far en stroke. Den händelsen har präglat hela hennes yrkeskarriär. I dag är hon uppdragschef i Stockholm.

– Den händelsen har naturligtvis påverkat mig. Han var bara 50 år, mitt i livet och efter sjukhusvistelsen var det min mamma som tog hand om honom med hjälp av övriga familjen. Sedan har jag sedan liten haft en drivkraft av att vilja hjälpa andra, säger hon.

 

Christina Melin berättar om sin ungdomstid som präglades av att ta hand om sin far, skolan och vara ute med kompisarna. Det var en tid av oro, funderingar men också engagemang och mycket medmänsklighet.

– Jag har två bröder och vi har pratat mycket om det som hände och om vikten av att leva i nuet.

Christina Melin minns också tiden när familjen inte hade tillräcklig kunskap om den hjälp som gick att få från samhället enligt LSS. Pappa blev sjuk -91 och reformen kom -94 och det var då ingen som informerade oss om vilken hjälp man kunde få. Hon berättar att hon och hennes bror senare startade ett eget assistansbolag för på ett bättre sätt kunna hjälpa deras far.
Hon flyttade till Stockholm och hennes bror utvecklade bolaget till att också hjälpa andra funktionsnedsatta som behövde assistans. Assistansbolaget köptes upp av ett större assistansbolag och Christina Melin följde med.

 

Långa vägen

Under de här åren hade hon hunnit med att utbilda sig till undersköterska, arbeta på vårdhem och som personlig assistent för att sedan börja arbeta som bemanningsassistent och uppdragschef.

För tre år sedan kontaktades hon av Lystra och började på kontoret i Stockholm. Hon har verkligen gått den långa vägen inom branschen, och varit både anhörig och assistent vilket hon tror är till en fördel i hennes yrkesroll.

– I dag känns det så rätt för mig att kunna vara med och hjälpa andra. Att göra skillnad. Dessutom blir det här jobbet roligare med åren eftersom man får alltmer erfarenhet och kunskap om branschen och om människor. Det känns bra att möta kunder och att tillsammans med ett team av assistenter kunna göra det så bra som möjligt för andra, säger Christina Melin och fortsätter:

– Här i Stockholm har jag också ett bra samarbete med Anna Andersson, som också är uppdragschef på Lystra. Vi samarbetar på ett bra sätt för att skapa bra förutsättningar för bådas team av assistenter. Det här jobbet är bra och viktigt.A1BBA28D-CE4E-427B-9D51-43B44E9BBB29

 


Annons

Kommentarer


  1. Anna Stina Silfverberg 2 oktober, 2018 on 09:36 Svara

    Hej o TACK för en superbra blogg
    tyvärr har jag ej någon bra erfarenhet av
    assistenser , min nuvarande sambo har en gravt utvecklingsstörd dotter o de fick honom att skaffa en lägenhet o bil till henne på assistansbolagets påtryckning samt att då de varit i hans hem dessutom rotat i hans o speciellt mina personliga tillhörigheter o detta kan väl inte var acceptalet
    vad har du för åsikter om detta ?
    kram Anna Stina ( gammal tant )

    • christinamelin 2 oktober, 2018 on 09:58 Svara

      Tack:) Det finns ju bra och mindre bra bolag som i alla branscher, många gånger kan det tom handla om person kemi med den som ska utföra uppdraget. Man kan ju fritt välja vilket bolag man vill ska driva assistansen likväl som man har rätt att påverka vilka personer som ska arbeta hos en. Skulle jag vara er skulle jag kika runt på lite olika alternativ, viktigt att man känner sig trygg med den som ska ha hand om ärendet . Vi ska såklart finnas där för att hjälpa till och ge råd, men det ni varit med om låter som något annat.Vi har inget i era personliga tillhörigheter att göra. Hoppas det löser sig för er. Kram

  2. Anna Stina Silfverberg 2 oktober, 2018 on 11:08 Svara

    Tack snälla för snabb återkoppling
    tyvärr är detta ett stort assistenbolag men håller med dig om att man måste kolla vilka man anställer , tyvärr har ju detta hållit på i många år så min tillit till dessa bolag är under 0
    ha en bra dag
    // Anna Stina

  3. Jessie 2 oktober, 2018 on 21:56 Svara

    Tack för svar och intressant läsning!
    Vilken resa du gjort.
    Har själv jobbat som assistent och trivats med det. Speciellt med en 2 årig pojke jag var assistent till. Jag kom riktigt nära deras familj och var så uppskattad av hans föräldrar. Kemin mellan oss stämde så bra! Han gick bort 10 år gammal.
    Nu jobbar jag på ett Dagcenter och trivs bra, med att bara arbeta dagtid. Skönt när man har familj.
    Allt gott till Dig o Dina barn❤

  4. elisabet 3 oktober, 2018 on 13:01 Svara

    Hej Christina,
    Vad bra att du har frågestund. Intressant det här att många tror att det är ”nån” som rör deras personliga tillhörigheter! Det gäller inte bara assistans , utan även städhjälp och tex hemtjänst som kan innebära nära hjälp o vård i hemmet. Själv har jag haft förmånen att ha städhjälp i många år, eftersom jag arbetade mycket och reste i jobbet och inte ville städa och stryka när jag väl var hemma. (tänk att man fortfarande ska behöva ursäkta sig) Jag vet inte hur många vänner som då sagt ” jag skulle aldrig släppa in nån i mitt hem, tänk om dom”…och så gärna historier om ngn som fått saker stulna eller annat . Det förekommer ju naturligtvis, liksom på andra områden i samhället. men en assistent eller hemtjänst eller ngn inom sjukvården jobbar oftast med det de gör för att de har medkänsla med andra människor och de har en utbildning. Om de skulle göra något, blir de inte bara av med sitt jobb, utan har svårt att få ett nytt, en bortkastad utbildning och eländiga referenser. Den % är säkert mindre än inom andra yrkesgrupper, typ finansvärlden. Jag har bara mött respektfulla personer ioch som har varit mig till stor hjälp. Det här grundar sig mycket i egen rädsla att släppa in ngn främmande i sitt hem och också skam i att man måste ta emot hjälp.
    Kämpa på..
    Elisabet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna