VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Vi är alla bra som vi är..

Fanny fick en skoluppgift. Hon skulle skriva ett vårprat om något hon har varit med om.
Hon valde att skriva om utanförskap.IMG_5561Något hon själv fått erfara och som har fått henne att må väldigt dåligt.
Hon har valt att dela med sig av sin historia för att hon vet att det finns andra som är med om samma sak. Men när man är mitt i det så tror man inte det. Man tror man är ensam. För det är så det känns. Det är inget man pratar om.
Att som förälder se sitt barn må dåligt och vilja hjälpa men att veta hur. Den maktlösheten som man känner, man vill bara ta bort allt det jobbiga..Det var en mardröm💔och jag är så glad att Fanny mår bra idag❤

Det här är vad hon skrev:

Det var vårterminen i sexan, och jag skulle börja ny skola. Första dagen blev jag väl bemött av alla tjejerna. Även de i parallellklassen. De var ett väldigt starkt gäng. Alla gick på fotboll.

Vi gick nästan alltid hem till mig efter skolan. Jag tyckte det var kul, för då kom jag tjejerna närmare.

Vi gjorde massor av roliga grejer tillsammans.

Men efter ett tag förändrades allt.

Några månader in i terminen kände jag att någonting förändrades. Jag kunde inte vara mig själv längre. Vad jag än gjorde, gjorde jag fel. Jag kunde komma i en tröja och ett par schyssta jeans och sedan få höra: ska du på fest, eller?

Det kändes så overkligt, att de här tjejerna som var så snälla förändrades på så kort tid. Eller när jag fixade födelsedagar för alla. Men när jag själv fyllde år fick jag ingenting av dom.

Det kändes så meningslöst att ha lagt ner så mycket tid på dom, och inte få något tillbaka.

De gick alla på fotbollsträning, så de träffades varje dag, vilket inte gjorde mig någonting. Jag gick själv på cheerleading och hade fullt upp med det. Men lite jobbigt var det när de kom tillbaka efter en cup till exempel och berättade allt kul de hade gjort. Det kändes lite surt. Och då ville jag också börja på fotboll för att passa in i gänget.

För ingen frågade hur det gick för mig och min träning.

Jag försökte att inte bry mig, bara nickade och såg glad ut.

Nästan varje helg umgicks fotbollstjejerna, men även killarna i pojklaget. Dom kunde antingen vara hemma hos någon, eller på fotbollsplanen och lyssna på musik och äta jordgubbar.

Blev jag tillfrågad att vara med?

Nej.

Jag fick se allt på Snap. Dom skickade videos på hur kul de hade. Phu, ja, ja – det var inget jag kunde ändra på.

Till slut hände någonting.

Jag ville inte gå till skolan längre. Varje morgon stod jag i tunneln mellan vårt hus och skolan med tårar i ögonen och en klump i magen så stor att jag nästan mådde illa. Och värst av allt var, jag visste inte vad jag ville.

Jag la på mammas samtal när hon ringde, även fast jag visste hur orolig hon var. Det var som en vägg och jag kom inte förbi. Det enda mamma ville veta var om jag skulle gå till skolan eller inte. Men i dessa stunder ville jag inte prata med någon om det.

Alla i min omgivning undrade vad det var, vad som hade hänt.

Men jag visste inte ens själv. Jag kunde inte sätta ord på det. Det kändes bara så fel på något sätt.

Och för varje dag som gick blev snöbollen större och det blev allt tyngre att komma tillbaka till skolan. Och jag kunde ju inte förklara varför jag inte varit där.

Till slut gick det inte längre.

Vi fick söka hjälp hos BUP. Vi tänkte att de kanske skulle kunna förstå mig bättre. Men inte ens de kunde få fram varför jag mådde så dåligt.

I skolan senare fick jag sitta i ett eget rum med en fantastisk lärare. Eta hette hon. Vilket underlättade jättemycket.

Idag mår jag bra och känner mig starkare än någonsin och kommer aldrig låta någon behandla mig så igen.

Jag kommer stå upp för mig själv och sätta gränser. Man behöver inte förändra sig för att passa in.

Vi är alla bra som vi är.


Annons

Kommentarer


  1. lamatrona 17 april, 2018 on 08:13 Svara

    Starkt och fint inlägg. Modigt av Fanny att dela med sig av sin historia.

    • christinamelin 18 april, 2018 on 23:09 Svara

      ❤❤

  2. Tara 17 april, 2018 on 20:38 Svara

    Hon är inte bara vacker, som en sommardag. Hon är klok också ❤️

    • christinamelin 18 april, 2018 on 23:10 Svara

      ❤❤

  3. Marika 17 april, 2018 on 23:15 Svara

    Modig och härlig tjej ni har! 💖

    • christinamelin 18 april, 2018 on 23:10 Svara

      ❤❤❤

    • christinamelin 18 april, 2018 on 23:11 Svara

      ❤❤

  4. Caroline 18 april, 2018 on 14:17 Svara

    Finaste tjejen du är alldeles perfekt som du är💗

  5. carmela 18 april, 2018 on 15:36 Svara

    Känner igen mig där. Har varit med om samma sak som Fanny har varit med om. Bra skriver och skönt att nån vågar gå ut om såna här händelser.

    • christinamelin 18 april, 2018 on 23:11 Svara

      ❤❤

  6. Renée Holmberg 18 april, 2018 on 20:43 Svara

    Fantastiskt att du går i fronten och delger din historia!

  7. Sussie 18 april, 2018 on 23:14 Svara

    Hej!

    Jag förstår Fanny helt och hållet, eftersom jag själv har varit med om detta+ lite till, och tog mig ur detta i klass 9!
    Och det värsta nu är att det händer i vuxen ålder också! Så trist och hemskt!!
    Men jag är tuffare nu, men det kan göra ont ändå!
    Tufft av Fanny att skriva detta och jag är glad att Fanny mår bra nu!
    Kram😊

  8. Malin 19 april, 2018 on 06:04 Svara

    Vad skönt att Fanny mår bättre nu, jag blir så ledsen och arg när kompisar gör så här.
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna