VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Tänk om…

Många har frågat mig när vändningen kom, när jag började se framåt istället för att älta det förflutna.

Det var faktiskt den dagen när Martin och Camilla gifte sig, året var 2010.

Den morgonen när Martin kom och hämtade upp barnen för att bege sig till bröllopet, kändes det som att hjärtat skulle gå sönder.

Till råga på allt  var det fint väder – trots att dom hade lovat regn –  KUNDE inte vädrets makter vara med mig?  Jag vet jag nu kanske framstår som en aningen ond människa men jag var en smula bitter just då;)..

Barnen skulle närvara vid vigseln och innan festen började skulle barnen åka hem. Min kompis var snäll och hade erbjudit sig att hämta dom, eftersom alla deras vänner/släkt befann sig på bröllopet, vilket ju i en del fall också hade varit mina släktingar och vänner.

I sista sekund bestämde jag mig för att följa med i bilen, Felix var så liten då och det är rätt långt att köra mellan Häringe slott där bröllopet ägde rum till Väsby.

När vi åkte upp på E4 så var det som om himlen öppnade sig, vi såg knappt någonting trots att vindrutetorkarna gick för fullt. Vattnet flöt på vägen så mycket regnade det och ja – jag kände en uns skadeglädje… Eller ja… kanske aningen mer än ett uns… 😉 

Vi följde gpsen fram och Cecilia skulle släppa av mig en bit innan, jag ville inte följa med fram.Kändes inte som en dag jag ville stöta ihop med deras vänner för första gången just där, dessutom var Se och Hör där för att föreviga vigseln..IMG_6898

IMG_6902Regnet fortsatte ösa ner och det var bara några 100m kvar till slottet, jag bad Cecilia stanna bilen. Det var helt öde, bara skog och en lång allé fram till Häringe slott. ”Kan inte släppa av dig här” säger Cecilia, ”det spöregnar ju”. Jag har börjat få lite panik för nu var det inte långt kvar och står på mig att hon ska släppa av mig innan. 

Cecilia tittar på mig och säger: -”men du” –  lägg dig i bagageluckan, det går ju fort och ingen kommer att märka något…”

Jag skrattar men var faktiskt nära på att nappa på det hur galet det än lät. Men då fick vi plötsligt syn på ett hus och jag säger att jag kan vänta på verandan där. Hon släpper av mig och skyndar sig iväg.Jag sätter mig på farstukvisten och väntar, efter en liten stund öppnas ett fönster. Shit några var hemma.. Minuterna där kändes som en evighet… Plötsligt öppnas dörren och en tjej kliver ut med ett barn på armen, jag satt nu bakom hennes rygg när hon skulle stänga dörren. Jag försöker försiktigt påkalla hennes uppmärksamhet utan att jag skulle skrämma livet ur henne. När jag lite ursäktande fick fram att jag lånade deras farstukvist pga regnet, tittade hon på mig, nickade med stora ögon och gick in igen. Hon måste ha undrat vad jag gjorde där ensam i skogen, när regnet öste ner.

Cecilia kommer med bilen, barnen sitter i och jag ser hur hon nästan bryter ihop av skratt. Jag fattar inte varför, men hon berättar: Hon hade kommit fram till slottet, gästerna stod utanför och barnen kommer mot bilen. Personen som följer dom har även två bilbarnstolar i händerna. Hon tittar in i bilen och konstaterar att det redan finns stolar i bilen, går till bakluckan öppnar den och slänger in bilbarnstolarna. Herregud… TÄNK om jag hade legat där, det kunde ju verkligen ha blivit så… Fatta om hon öppnat och jag legat hopkrupen där i bakluckan….  Vi bröt ihop av skratt… Kan se mig själv, snubblandes ta mig upp ur bagaget vinka till alla gäster med Se och Hör på första parkett.

Det har blivit många skratt genom åren när vi berättat om den här dagen som började extremt jobbigt och slutade med en rolig historia. Det var också en lättnad på något sätt och skönt att garva åt eländet, men det var också där och det vände. Och jag och Camilla har skrattat gott många gånger åt den här historien tillsammans genom åren. 

Det som gjorde att det vände i och med bröllopet var att i och med var det sista plåstret jag fasat för ryckt. Alla jobbiga saker var förbi  – att de fick barn, bröllopet, –  fanns inget mer jobbigt att behöva uppleva. Nu kunde allt bara bli bättre och dom hade ett jättefint bröllop trots att vädrets makter inte var med dom;)  Ja, det kan jag ju erkänna nu i efterhand först förstås. Just då hoppades jag mest att hela arrangemanget skulle crash and burn…. Att Camilla skulle se ful ut, att maten skulle smaka äckligt, att talen skulle vara för långa och att gästerna skulle gå hem alldeles för tidigt. Men när jag på skoj säger det till Camilla nu, så säger hon bara nöjt att hämnden blir hennes inför ett ev nästa bröllop, när hon kommer tvinga på mig en laxrosa tärnklänning i satäng med puffärmar och stor rosett på rumpan….. 😉  IMG_6900

 


Kommentarer


  1. Jennie 25 mars, 2017 on 20:49 Svara

    Hahahaha jag dööör, så galet roligt 😂😂

    • christinamelin 26 mars, 2017 on 09:42 Svara

      🙈🙈🙈

  2. Louise 26 mars, 2017 on 09:30 Svara

    Jag undrar hur du gjorde för att vara en fungerande mamma till 2 små barn nät du var så nere? Och sedan klara att börja jobba å sköta hem själv. Hur gjorde du? Du måste vara sååå stark!!!

    • christinamelin 26 mars, 2017 on 09:42 Svara

      Det var barnen som jag fokuserade på till 100%, det var nog därför det var extra tufft när dom var borta ifrån mig. Med dom runt mig fick jag så mycket kärlek samtidigt som jag hade fullt upp och inte hann fundera så mycket😊.

  3. Linda 26 mars, 2017 on 11:59 Svara

    Ni är bara för fantastiska, hela bunten!

    Tänk om alla kunde vara som ni. Tänk om alla bara kunde släppa lite på sin stolthet och sitt sätt att tänka på sig själv. Tänk om människor bara kunde vara bittra, arga och ledsna (det är nog väldigt viktigt att få sörja ordentligt) men sedan välja att gå vidare och göra det bästa av saken. Vara öppna, kommunikativa och raka. Lossa på smutsen och öppna upp hjärtat.

    För allvarligt, du/ni har verkligen gjort en resa. Livet måste vara så mycket lättare när man, som du, väljer att försöka närma sig varandra i er situation istället för att stöta bort. Lättare för alla inblandade och fantastiskt för kanske framförallt barnen. Hur bra blev det inte efter att ni jobbat på det!? Ni är sanna förebilder för tamigtusan hela mänskligheten!

    • christinamelin 26 mars, 2017 on 17:27 Svara

      ❤❤❤❤

      • Linda 29 mars, 2017 on 07:56 Svara

        😊💕

  4. Sanne 26 mars, 2017 on 13:45 Svara

    Så rolig historia!!
    Sår tar ju en stund att läka. Inte konstigt att du var sårad o bitter. Tror att man ska ta det väldigt lugnt och hålla avstånd men vara sammanbitet artig under första året efter skilsmässa. Inte rocka båten så att säga. Sen om man är vettig som personer kan man börja jobba på en varmare relation när de värsta känslorna lugnat sig lite. Att hålla god min inför barnen först och sen verkligen jobba för en bra situation gagnar alltid barnen. Och en själv -saker blir liksom lättare överlag och alla mår bra. Stor eloge till dig och stjärnfamiljen.

    Nyfiken fråga bara. Varför var du bittrast på Camilla ( o ej Martin) ? När man läser på era sociala medier får jag intrycket av att det är du och Camilla som kämpat hårdast för att få till en bra relation. Vad gjorde Martin?

    Allt gott till dig!

    • christinamelin 26 mars, 2017 on 17:26 Svara

      Tack❤Bra fråga😊Har inget bra svar på det. Kanske är det lättare att rikta sin ilska mot någon som man inte känner?
      Jag har förstått att det är rätt vanligt men som sagt vet inte varför det blev så.

  5. Lisen 26 mars, 2017 on 19:01 Svara

    Mer erkänn, hur stor var inte glädjen när tillslut Camilla och Martin skillde sig? (Jag skojar så klart) :-)) Men Tänkte du nånsin ta tillbaka Martin efter det?

    • christinamelin 26 mars, 2017 on 22:28 Svara

      Nej då hade det gått för lång tid och jag var uppriktigt ledsen när det sprack mellan dom😔

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna