Många under åren har höjt ett ögonbryn och oroat sig för att jag är ensam. Men jag har aldrig sett det som ett problem. Till en början var jag lämnad och sårad och behövde bekräftelse och sällskap. Men med åren har jag blivit cool med att vara ensam.
Jag vet att jag klarar mig själv, ber om hjälp om jag inte klarar av saker. Såklart jag inte vill leva ensam resten av mitt liv, men jag ser ingen anledning att hoppa in i en relation som inte känns 100% rätt för mig. Nu är det ju dessutom inte bara mig som det ska passa, det är viktigt att det är en kille som i sånt fall inte bara väljer mig utan köper hela paketet. Det finns inga som är viktigare i livet än mina barn Fanny och Felix och min stjärnfamilj och även relationen till mina barns pappa.
Har dejtat en del men har inte träffat någon som det blivit så seriöst med att jag vill presentera för mina barn. Jag vill absolut känna pirret i magen, vill ha någon att längta efter, men för mig är det ännu viktigare att man håller den där känslan vid liv år efter år. Den där pussen när man går förbi, lite blommor även fast det inte är födelsedag, att överraska varandra i vardagen att veta vad jag tycker om.Tycker det är så fint och brukar verkligen säga det till par som hållit ihop en evighet, när man ser det där lilla extra.Jag tycker om att göra sånt själv men det är ju rätt tråkigt när man inte får något tillbaka.
Jag är ensam men inte själv, det är skillnad, jag har fina vänner och jag har mina barn. Camilla och Simon har dock sänkt kraven på min framtida man, just nu räcker det att han andas;).
Från början kan jag vara jätteintresserad men sen hittar jag gärna ”fel” det kan ju handla om att jag blivit sårad och att det är ett försvar att inte släppa in någon så nära. Men jag tror det seriöst behövs en bulldozer för att ta sig igenom den spärren. Jag är lite gammaldags och vill gärna bli utbjuden, och det är inte riktigt så idag…. Det kanske var just dom där små grejerna som att följa mig till nattbussen, att skicka en ros till jobbet, att ta kostnaden för middagen som gjorde att jag en gång föll pladask ordentligt. För hur sexigt är det att dela på notan? Jag insåg rätt snabbt att jag kanske inte kommer springa på HAN på ica – och jag lyssnade på vänner skaffade tinder och har även varit ute på dejtingsajter.
Var dessutom en av kandidaterna till ”Ensam mamma söker”, så jag har testat!(Bjuder på klippet från min ”kontaktannons” här) Minst sagt. – Där hittade dom inga som matchade mina krav men jag har även kommit på att dom andra kanalerna inte heller är min grej. Det fungerar säkert för många – en del tycker att är lättare att skriva. – Jag är för det riktiga mötet, att man träffas och det säger klick, inte att skriva meddelanden med en människa jag aldrig träffat. Jag har jättesvårt att komma på bra frågor att ställa, att vara lite extra rolig och intressant. Att när man ska på dejt känna som att man ska på anställningsintervju, att man ska vara snygg och svara rätt på alla frågor så att personen man träffar ska tycka att man är ”the shit”. Hur man nästan kräks av nervositet när man står och väntar för att man egentligen inte vet någonting om personen man ska träffa. Jag kan inte heller ställa mig upp och gå efter några minuter om jag inte känner att det är intressant. Jag är för artig för det utan sitter där och låtsas vara intresserad, när jag egentligen känner att jag kunde ha hunnit med att träna eller träffa mina vänner. Eller lägga den tiden på mina barn. I dom lägena splittar man gärna notan för att slippa stå i skuld;)
Jag har inte mycket egentid och från och med nu har jag bestämt mig för att lägga pengarna på välgörenhet och gymkort. Sen hoppas jag att jag snubblar över den där charmerande killen med dom fina ögonen som får mitt hjärta att slå frivolter. Men jag har ingen brådska, det finns en mening med allt han kanske inte kommit in i mitt liv än eller så finns han redan i min närhet – vem vet?
Men Tinder och sånt – nä jag har svårt för det. Jag måste inte vara garanterad att hitta killen som ska finnas där resten av mitt liv om jag går på dejt – men jag vill åtminstone veta att den möjligheten finns. De flesta killar jag träffat via dejtingappar och liknande, är ytliga och har någon slags OERHÖRt oattraktiv slit-och-släng-mentalitet som jag helt enkelt inte skriver under på. För vet ni vad. Jag är för bra för det. Jag är en kvalitetsprodukt. Inte en engångsartikel. Så det så. Och med det sagt. Come and get me. Om du vågar… 😉
Helt rätt!
Man ska inte nöja sig med något sämre än det bästa! 😉
Kram!
Eller hur;) kramar till dig<3
Hej och tack snälla för det här inlägget. Jag har just blivit lämnad, sviken och bedragen och står i färd att flytta med mina barn. Känner stor osäkerhet inför framtiden och hur det ska påverka barnen, de är i ungefär samma ålder som dina.
Och mitt i all den oron funderar jah också på hur det ska bli att vara ensam. Ditt inlägg gav mig hopp och inspiration. Tack 🙂
Klok som en bok! Jag var singel i 10 år efter separationen från barnens pappa och singellivet är fantastiskt bra jämfört med ett dåligt fungerande förhållande.
Vilken härlig bild på stjärnfamiljen. Ni är ett föredöme!!
Hej, så bra skrivet och passar in väldigt bra på mig själv oxå. Jag är singel men trivs alldeles utmärkt för det, och det är en bra utgångspunkt tror jag, om man inte trivs med sig själv hur ska någon annan trivas med mig? Jag är helt säker på att ”plötsligt händer det” och då är jag beredd, kram!