VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Nära ögat..

Nytt år och nya möjligheter. Hur många har inte som nyårslöfte att äta bättre och börja träna?Jag har själv gjort det valet. Jag vet ju att jag mår mycket bättre när jag äter bra och regelbundet, att om jag tar bort sockret minskar suget efter onyttigheter och humöret blir bättre.

När jag börjar träna blir det automatiskt så att jag vill äta rätt saker.När kläderna börjar sitta bra och jag slipper gömma mig i lite stora fluffiga tröjor, då känner jag mig nöjd och självkänslan blir bättre. För för mig har det alltid varit viktigt att äta  tillsammans med barnen, så soppor och pulver har aldrig varit ett alternativ för mig.

Men jag har också erfarenhet hur fort det kan gå, fast det egentligen inte var meningen.

När jag var 18-19 år hade jag en period där jag ställde upp i diverse skönhetstävlingar, som en rolig grej. När jag vann en sån tävling, var det kompisar till mig som sa att ”några” hade undrat hur jag kunde vara med i sådana  tävlingar? Jag som inte var särskilt smal.. Jag vägde väl då ca 50 kg. Det räckte för att jag skulle se på mig själv med andra ögon och började träna mer än jag gjort tidigare, börja tänka på vad jag åt osv. Men bara lite så att mina föräldrar inte skulle märka av det, jag skulle bli smalare till den stundande skolbalen.Började sy upp en klänning och senare under våren  fick jag praktikplats i Karlstad och skulle vara hos min mormor i 5 veckor.

Hade sett framemot det då jag hade varit där varje sommar sen jag var liten. Men väl på plats såg jag min chans att lägga på det där extra krutet för att gå ner i vikt lite till(stackars mormor). Jag tränade flera pass om dagen, åt mat men väldigt sparsamt, jag stekte knappt maten i smör och manipulerade alla i min omgivning. När jag väl skulle hem så hade jag börjat märka att jag tappat lite för mycket vikt så jag lockade håret och fixade till mig så att min familj inte skulle tänka på hur smal jag blivit. Dom blev såklart chockade att se mig och jag blev så ledsen över att se hur ledsna och oroliga dom blev och jag insåg allvaret och började direkt att ta tag och börja äta mer igen.Men då var det försent, förbränningen var igång och jag fortsatte att minska i vikt. När balen började närma sig och jag skulle prova min uppsydda klänning, så rasade den av mig.Jag var så ledsen, det var ju inte så jag hade tänkt att det skulle bli. Jag fick sy om klänningen så att axelband kunde hålla klänningen uppe.

img 141

img 042

Nu pågick inte det här så länge som tur var, så det hjälpte med stöd från min fantastiska familj så kunde jag vända det och hitta ett sunt tänkande kring träning och mat. Men jag vet hur fort det kan gå att förlora kontrollen. För mig handlade det om ett par månader och det enda som krävdes för att hamna där var bara några onödiga kommentarer.

img 146

Med den erfarenheten i ryggen är man såklart extra orolig för ens egna barn, även fast man har bra värderingar hemifrån(som jag hade) så påverkas man av omgivningen. Man vill passa in, man jämför sig med andra. Man utvecklas i olika takt och man bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker.

Mina barn tränar båda två, den ena på elitnivå i cheerleading, en sport där det förekommer anorexia. Därför har det också varit extra viktigt att ha en dialog om hur viktigt det är att äta bra när man tränar hårt, att kroppen bryts ner om man inte får i sig tillräckligt mycket näring. Det viktigaste är ju inte hur man ser ut utan att man tycker det är roligt och att träningen får en att må bra.

Hur pratar ni med era ungdomar?


Kommentarer


  1. Angelica 5 januari, 2017 on 20:38 Svara

    Hej Christina,
    Kul att du börjat blogga!
    Du verkar vara en helt fantastisk kvinna och mamma, utifrån vad jag läst hos Camilla men också i din egen blogg… jag ser fram emot att följa dig 🙂

    Omkring inlägget, är min dotter bara 6 år men utseendehetsen började tyvärr redan i förskolan. En jämnåldrig ”kompis” mobbades redan som 4-åring, med fokus på utseende. Tex ”du är ful”, ”du luktar illa”, ”ditt hår är kortare än mitt”… min dotter blev naturligtivs jätteledsen, så därför har vi tagit flera pratstunder om att alla är olika och duger som de är osv.

    Jag fasar lite för framtiden som mamma till en tonårstjej Eller fasar, jag är lite bekymrad… när jag var yngre, fanns inte sociala medier men det var ändå en oerhörd hets som tonårstjej med grupptryck osv.

    Du får jättegärna dela med dig om hur du hanterar frågor man som förälder ställd inför framöver. Allt från ovanstående, till uppfostran/regler/veckopeng, krav och hur man gör med kompisar såsom hur ofta de kan leka, om kompisarna är dumma, får man ‘uppfostra’ andras barn 🙂 osv.

    Kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna