Okategoriserade

Stanken!

Idag va karantänen över. Jag och Mini klarade oss. Om inte covid skulle överraska oss med att faktiskt skita i de restriktioner som FHM och kommunen bestämt. Men det skulle väl aldrig hända?
För säkerhets skull tog jag ett snabbtest innan jag åkte ner på stan. Det va negativt. Jag börjar bli van att köra ner en tops i näsan, det är typ inte alls obehagligt längre.
Jag skulle hämta ut mina läsglasögon. Varför har jag inte skaffat glasögon tidigare? Nu kan jag läsa den där pyttelilla texten som folk lägger ut på sina instastories. Jag har ofta tänk att det är madness att skriva så smått eftersom det inte kan finnas nån som kan läsa den. Jag hade fel fel fel. Men nu kan jag äntligen se vad folk skriver. Jag ser även vad jag själv skriver. Det känns tryggt.

Anyway…

När jag hämtade glasögonen skulle far och dotter roa sig ute. Det va ju trots allt lite soligt. När jag kom hem höll hon som bäst på att rulla sig på isen. Trädgården är täck av is eller lera. Det där bytet av dräneringsrör har förvandlat stora ytor till en lervälling/sandlåda.
Jag ställde mig på en liten snöfläck och sparkade lite uttråkat i snön. Jag fick genast sällskap av Mini. Då kände jag en lukt av….surt. Riktigt surt!
Det kan komma ”dofter” av avlopp ibland men detta va inte avlopp. Jag flyttade mig lite och stanken försvann men så kom den tillbaka.  Fan, är det jag som luktar eller? Jag luktade där jag kom åt men näe…det verkade inte som att det va jag.
Jag fick panik av denna stank som kom och gick. Jag har otroligt bra luktsinne, skulle eventuellt kunna knäcka extra som knarkhund på flygplats.
– Jag går och tänder pannan, sa jag och gick ner i källaren. Jag va tvungen att komma bort från denna stank.
Mini hakade på, min lilla skugga.
Men även i pannrummet kände jag lukten av surt. Jag fick syn på vår lilla pappersskräpsamling med ursköljda mjölklitrar. Aha! Ja…det luktade ta mä fan sur mjölk. Riiiiiktigt sur mjölk. Men, det fanns ju inte en chans att den lukten skulle ta sig från källarn och ut.
Jag tände pannan och sa till Mini att vi skulle gå in. Inne började jag klä av henne vantarna….och DÄR va lukten. Jag slängde ut dem. Luktade på overallen och japp, där luktade det. Starkt! Slängde ut den med. Mössan…jo´ra min superkänsliga näsa kunde känna en viss lukt även där. Ut med den och för säkerhets skull slängde jag ut halsduken oxå. Sen slängde jag ungen i duschen.
Jag kunde efter ett tag sökande i minnesbanken koppla denna hemska doft till kattbajs. Jag hoppas att det va katt och inte räv. Jag har aldrig luktat på rävbajs.
Alltså seriöst! Hur kan nåt så gulligt som en katt få ur sig en så vidrigt doft.

Barnet som älskar att (utomhus) ta sig fram genom att hasa, krypa, åla…allt utom att gå rakt upp och ner har tydligen lyckats träffat en kattoalett. Innan dräneringen va dessa toaletter begränsade till en rabatt (som jag la skiffer i) och under glasverandan. Ni kan ju tänka er doften som uppstår när sol värmer upp nerbajsad sand. Kan ni inte tänka er det så säger jag: Suuuur mjölk!

Jag slängde alla kläder. Det va fjolårets overall så den va på sista versen och jag kunde bara inte med att först skilja overall från stövlar och sen få in overallen i tvättmaskinen utan att besudla den för mycket. Jag orkade inte ens försöka rengöra stövlarna. Bara att lyfta ner overallen i en sopsäck va för mycket.
Dessutom går tvättmaskinen varm efter en vecka med covid så det är tillräckligt med tvätt i kö.
P r i o r i t e r i n g!

Sen passade torktumlaren på att gå sönder men den lyckades han laga.

Grushögen

Från härlig snö som man kan göra så mycket kul med/i/på till livsfarlig is. Is kan man åka skridskor OCH skada sig allvarligt på.
Idag blev det inget Arvika Nyheter läsande till frukost. Jag resonerade som så att det helt enkelt inte va värt ett  benbrott för att få läsa ännu ett par sidor om året som gått. Nu i efterhand när jag läst tidningen, efter en säker postlådetur, kan jag konstatera att artikeln där man fick lära känna Dotteviksherrlag hade varit värt ett blåmärke iaf. Det va roligt skrivet och jag skrattade ett par gånger. Äntligen lite intressant läsning.

Efter frukost tog jag med barnet ut för att grusa.
På spända ben staplade vi oss nedför den förrädiska yttertrappan. Jag har halkat illa i den två gånger så jag kommer inte med falska anklagelser. Den är ond.
Väl framme och inne i garaget fann jag en tom grushink. Jaja, ved skulle tas in så det fick bli en offroad tur med kärrorna. Eftersom jag skottat fram en gångväg mellan garage och vedskjul var där nu en isgata.

När veden va inne lastade vi in hinkar och spade i bilen för att hämta grus.  Passade på att ta med plast, papper, tomglas och metall när vi ändå skulle till grushögen. Återvinningen är på samma ställe liksom.
Det va k a o s vid grushögen. Det va mer eller mindre barskrapat och två män markerade att det som va kvar, det skulle de ha. Jag hörde dem inte säga det men det va ganska tydligt. Folk som va på väg till…det ställe som varit en grushög fick vända tillbaka till sina bilar.
Jag skulle ju hur som helst slänga skräp så jag parkerade PÅ EN PARKERING. Det är förvånande många som vill parkera mitt i containerparken.

När jag började bli klar med att trycka ner skräp (de som tömmer dessa containrar har iaf långledigt) kom grusbilen. De där männen som lagt beslag på grusresterna va precis klara och de som jagats bort men stannat kvar likt omegan i en vargflock som väntar på att få sin del av bytet, kunde återigen plocka fram sina grushämtarsaker. Fler bilar välde dessutom in på parkeringen och alla förare va fast beslutna att de skulle så nära grushögen som det bara gick. Eftersom bilar åkte kors och tvärs gavs inget utrymme för grusbilen att backa bak och tömma det högt åtrådda gruset så den stod mitt på parkeringen och väntade på att alla skulle åtminstone stå still med sina bilar. Tillslut va gruset på plats och jag parkerade återigen på EN PARKERING. Jag lämnade plats åt de inkommande återvinningslämnarna och tog mig lite närmare gruset.
Efter att ha intagit ny parkering tog jag min hink och spade och traskade genom slask och pölar mot grushögen.
Vid högen hade ett ekipage backat in i högen. ??? Han stod och lastade rakt in i bilen (han hade en låda där) medans hans dam stod bredvid och rökte. De tog därmed upp halva högen. En karl hade klättrat upp i högen och böjde sig söpass att hela rompen kika fram. Allt för att slippa vänta OCH slippa gå några meter åt sidan av högen. Jag va inte lika bekymrad för att ta några steg åt sidan även om det innebar att jag fick vada genom ännu fler och större slaskpölar för att hitta en ledig plats. En plats som visade sig vara i en istäckt slaskpöl. Men kvinnan bredvid mig slängde ut lite grus åt mig så jag inte skulle halka.
Tillbaka vid bilen noterade jag att ALLA som parkerat vid/i grushögen va MÄN. Det va de som cirklat runt grusbilen för att kunna köra intill när den lämnade. De hade varit med förr de. Jag och den snälla kvinnan som grusat åt mig hade parkerat bilarna bredvid varandra och vi började prata om detta. Jag sa: Det va ju tur att alla karlar fick stå i högen så de slapp gå med de tunga hinkarna.  Hon skrattade.
Jag har inga problem med att gå 6-7 meter extra. Jag tänker att det är extra träning. Vi va två starka tänkande kvinnor och en hoper egoistiska män. Jag tycker att det är så jävla gamigt att slå sig fram, ta halva platsen och att bara se till sitt eget bästa. Hade folk parkerat där man ska så hade fler kunnat komma fram och intill. Men samhället går mer mot ”jag jag jag”. De där männen som skickade bort folk från den typ obefintliga högen va ju ett exempel och de som backade in bilen va ett annat.
Om det är tomt vid högen kvittar det väl om man kör in i den men vi va många där redan innan gruset föll till marken.

Nu är det iaf grusat här. Vad det nu spelar för roll eftersom isen snart regnat bort.

En helg på sjukhus och hur det va.

Tänk att kommunen har pratat om att lägga ner vår akutmottagning…. Det ÄR, som Kirshti Tomita skulle säga, ORIMLIGT.
Jag kommer nu skriva om hur vi upplevde våra besök på Arvikaakuten och Karlstads Barn- och ungdomsakut och att det är absolut superviktigt att vi INTE förlorar vår här i Arvika. För till Karlstads barnakut vill iaf inte jag åka utan att en läkare här hemma rekommenderat det.
Kära vänner, ovänner, bekanta och allmänt nyfikna….vi måste få mer sjukvårdsmöjligheter här. Hur i hela friden kan man inte ha möjlighet till ultraljud på helgen?
Ok, vi tar det från början.
OCH ni får ha överseende med stavfel, meningsbyggnader och annat som en språkpolis kan må dåligt av…jag ser nämligen på min nya favvoserie Shitts Creek plus att jag är förkyld och något slö i hôvvet.

På fredagskvällen sa barnet att hon inte kunde blåsa ut i ena näsan (hon va alltså täppt i ena näsborren). På lördagsmorgonen hade hon feber. Några timmar senare kom magontet, väldigt specifikt i naveln. So far va allt precis som när hon va förkyld för fyra veckor sen förutom att hon då även va super snorig. Vid 14 började hon hosta lite och sen kräktes hon. Hon hade väldigt ont i magen. Hon hostade av och till. Vid 16 kom det mer kräks. Magontet fortsatte och hon led verkligen. Feber, magont och kräk…det ska man ta på allvar. Jag ringde 1177, satt i telefonkö en timme. Sköterskan som svarade sa ganska omedelbart att vi skulle åka in med henne. Det gjorde jag.

På Arvika sjukhus möttes vi i dörren av en ung tjej som frågad det vanliga om hosta, utlandsresor, ja ni vet. Sen fick vi följa med in på ett rum. Ett eget rum med säng som va klädd i nytt pappersöverdrag, på sängen låg en kudde och vid sängen fanns en trästol med dyna och armstöd. Efter ett tag kom en sköterska in och skulle ta blodprov. Han visade på sig själv hur det skulle gå till, frågade om han fick rulla upp hennes tröjärm, sätta fast det där dra-åt-bandet osv. Han pratade bara till henne men vände sig till mig när det va lite oklart.
Han hade lite problem att hitta lilla venen så eftersom det va lite på kartan att det kunde vara blindtarmen så ville han inte sticka sönder venen då den kunde komma att behövas senare. Stella fick provrör av honom så hon kunde ta blodprov på gosedjuren hemma.
Det blev labb som fick komma och sticka i fingret ist. När provsvaren va klara kom läkaren som sa att värdena låg lite under. Hon ville ge henne en festis för att se hur det gick. Barnet drack festisen och somnade på sängen. Läkaren va nöjd så vi fick åka hem och skulle komma tillbaka dagen efter om magontet va kvar. Febern började sjunka lite.
Natten va orolig men jag märkte att det gjorde lite mindre ont på henne när hon sträckte ut benen så natten gick åt till: ”Mamma jag har ont i magen” ”Sträck på benen” Nej jag vill inte” Sträckte på benen och efter nån timme upprepades proceduren.

På morgonen fick hon i sig några bett av en smörgås men sen va det bara ont igen. Det blev en ny tur till sjukhuset. Samma sköterska tog emot oss. Den här gången hade man problem med att få ett ”syrevärde”. Hon va för kall om handen. Det fick bli på örat tillslut. Det skulle tas nya blodprov igen. Samma labbdam igen. Hon fick kämpa med att få ut blod eftersom lilla handen va så kall. Blodet hann koagulera i provröret så det fick bli ytterligare att stick. INTE populärt! Den här gången fick hon två varmvattenfyllda handskar att värma händerna på. Till slut fick de ihop lite blod för prover.
En sköterska som varit med dagen innan kom in och kollade till oss och lämnade en potta för urinprov. Hon berättade om en egen sjuktbarn-upplevelse och sa att hon verkligen kände med mig att hon visste hur jobbigt det är med sjukt barn. Det va så gulligt.
Sen kom läkaren. Han hade en sån underbar energiaura. Ögonen va så snälla (det är ju dem man ser) och livliga så det smittade av sig. Han klämde på magen , tittade på benen, frågade, hummade…. Han tyckte väl att det lutade åt blindtarm men eftersom värdena va ungefär samma som dagen före och de tyvärr inte har ultraljud på helgerna så kunde vi nog åka hem och avvakta. Han skulle bara gå och kolla urinprovet. När han kom tillbaka hade barnet ont i magen igen. Då ville han att vi skulle åka till Karlstad. Han hade varit i kontakt med deras läkare och den läkaren hade väl tyckt att vi borde komma.
Han ville att vi skulle åka direkt. På väg ut från akuten ropade en av de snälla sköterskorna på oss. Hon försvann in i ett rum och kom ut med en supersöt nalle. SÅ gulligt.

I Karlstad har de lagt sin akut längst bort i hela byggnaden. På baksidan liksom. Ganska stor byggnad det där. Akut….brådskande problem… Ja det kanske är vettigt.
Vi gick ur bilen och mot en liten barack med två människor. De fick mer eller mindre spel när de såg två föräldrar. De vände sig direkt mot Daniel.
– Du får inte parkera där.
– Det är bara en förälder som får följa med. Du får inte stå där och ta upp plats för de som kommer ensamma.
– Du måste flytta bilen. Kör runt och vänta där. Du kan värma dig inne på sjukhuset.
De typ spottade ut varannan mening. jag försökte förklara att vi kom från annan stad och liksom va tvungna att vara två i bilen med barnet. Det brydde de sig inte om att svara på.
WOW!
Hur i hela helvete ska en förälder kunna komma själv från en annan kommun med ett barn som inte mår bra?
JÄVLIGT dåligt.
Daniel fick åka iväg och jag och barnet visades in i nån typ av reception. Sprita händerna och ta på er munskydd sa en av de två.
Det fanns bara munskydd för vuxna. Det där munskyddet skyddade inte det minsta på det lilla ansiktet. Sen leddes vi in i ”yttre”. En dörr öppnades och utan några instruktioner stängdes dörren igen.
Jaha vad skulle jag göra nu? Ringa på nån knapp eller… Jag tryckte på allt. Det kom en sköterska som sa:
– Ja ni kan väl vänta här inne då.
VI fick vänta i vad jag tror brukade vara receptionen innan corona. Det va en säng som inte hade pappersöverdrag. Det va en latexklädd madrass med tvivelaktiga fläckar. Så jävla äckligt. En stol med spräckt ryggstöd så det kunde man inte luta sig bakåt mot det fanns även en trästol.
Här satt vi lääääänge.
Tillslut kom det två sköterskor som klämde på magen, frågade frågor. De tyckte att det inte behövdes några blodprov eftersom vi lämnade prov i Arvika. Sen väntade vi igen. Alltså de va jättegulliga mot barnet.
Sen fick vi vänta igen. Det kom nya barn med en förälder (och ibland syskon). De hämtades i yttre och jag vet inte hur många gånger jag hörde ”så, då ska ni få följa med här till ett rum”.
Något som chockade mig va att trots den supernoggranna coronakollen va att de flesta barn som satt i yttre och väntade hostade nåt fruktansvärt. Hur…. Varför frågar de om man hostar osv när man ändå släpps in i vanliga ingången? Det är för mig helt jäkla obegripligt.

När det gått närmare tre timmar orkade jag inte mer. Jag fick panik. Två dagar på sjukhus, väntande, oro, ingen sömn, typ ingen mat och väldigt lite dryck..kroppen hade nåt sin gräns. Jag ringde Daniel som naturligtvis inte kunde göra mer än att lyssna på mitt snörvlande och arga. Tillslut va det väl en snäll förbipasserande pappa (han av den ende som vred på huvudet åt mitt håll) som noterade vraket i mellanrummet och sa till en sköterska. Sköterskorna som passerade oss när de hämtade nya patienter tittade inte ens åt oss.
Hon som ändå fick komma och kolla till oss (mig) upplyste mig om att min roll som mamma är att vara stark och inte bryta ihop. Well, tack för den. Hon frågade om jag ätit och druckit. Jag sa att jag inte kunde sitta och äta framför barnet som va tvungen att fasta ifall det skulle bli operation. Jag fick en festis och barnet fick en piggelin.
Sen efter lilla brytet började det faktiskt hända grejer. En sköterska kom och det skulle stickas i fingret igen. Händerna va kalla så det va lite problem även denna gång. Varför va hon så himla kall? Efter tårar (barnet denna gång) och mycket klämmande va han nöjd. Väldigt pedagogisk och trevlig karl vill jag påpeka. Med plåstret kom det en liten glittrig sköldpadda som barnet fick stora ögon av.
– Åh va fin.
Sen väntade vi igen och tillslut kom kirurgläkaren. Hon sa att hon skulle kolla på provsvaren och att vi nog skulle få stanna kvar över natten och om det inte blev bättre under natten så skulle det göras ultraljud dagen efter. Jag upplyste att ultraljudet va anledningen till att vi faktiskt åkt. Att det va därför man ville att vi skulle komma. Ja hon skulle komma tillbaka när hon sett provsvaren.
Från början va jag förberedd på att vi skulle stanna kvar över natten men nu ville jag bara hem.
Efter ett tag kom sköterskan tillbaka och sa att de va tvungna att sticka igen eftersom blodet inte gick att läsa. Han slängde över oss en värmefilt (jag satt med jackan på) och gav barnet en varmvattenfylld handske. Han skulle komma tillbaka. Nästan en timme senare kom en annan sköterska och sa att vi skulle till ultraljudet. Barnet hade då somnat i mitt knä under en värmefilt. Det va bara att väcka barnet, samla ihop ägodelarna och mer eller mindre springa efter personen som skulle visa vägen. Det va en bit att gåspringa dä. På ulgtraljudet va det rent, fint, behaglig belysning och tyst. Den snälla ultraljudsläkaren lät barnet hålla i ultraljudsgrejen när han hade på gelen.
Där insåg jag…men tänk om han hittar nåt annat, nån riktig otrevlig sak. Han rullade på den där ”bollen”,  zoomade, klickade och sa inte så mycket. Jag blev lite yr av nervositet. Men så sa han att det de brukade titta på vi såna här symptom såg fint ut.
Vägvisaren kom tillbaka och vi sprang med honom tillbaka till mellanrummet. Barnet klagade högt över det höga tempot men han saktade inte ner.
Nån mer provtagning blev det inte. En sköterska kom in och sa att ultraljudet såg fint ut och att hon trodde att vi skulle få åka hem. Sen pratade vi lite allmänt. Hon berättade att nu när de hade så många RS-fall så fick tyvärr mindre akuta fall, som vi, vänta lite längre på vår tur. Hon berömde barnets tålamod och jag sa att jo, i detta fall va det mamman som inte klarade pressen. Då sa hon: som mamma får man ju bygga en hög mur och hålla den. Då sa jag att det va okey att visa känslor oxå. Jag vill inte bli shamad två gånger på samma kväll och absolut inte på en barnavdelning där de måste möta många trötta och rädda föräldrar.
Hon höll med och sa att man ju faktiskt bara är människa oxå. Hon va trevlig.
Nästa som kom in va nattens jourkirurg, en ny bekantskap. Hon klämde på barnets mage och sa att vi fick åka hem.
Vi va väldigt hungriga och törstiga och det va så skönt att få åka hem.
Fem och en halvtimme satt vi i det där jäkla mellanrummet medans barn slussades in. Jag vet att RS är jätteallvarligt och jag tycker absolut att de ska ha snabb vård. Tro inget annat.
MEN…
Det va inte barnläkaren som utförde ultraljudet. Det fanns ingen anledning för att vi skulle sitta och vänta så länge när det va så klart vad vi skulle göra i Karlstad. Hade vi fått komma dit direkt så hade vi inte tagit upp plats alls. Det va ju de som ville att vi skulle komma och göra ett UL. Varför kunde det inte bara stå nåt meddelande om det så kunde vi ha gått direkt dit och väntat nån timme där!

Arvika sjukhus är mycket viktigt. Jag önskar att vi kunde ha en egen barnakut här, att det fanns möjlighet att få all möjlig hjälp på plats. Det skulle avlasta Karlstad som fick in folk från Värmlands alla hörn. Jag hörde folk småprata i yttre väntrummet och de frågade vart den andre kom ifrån. Jag vet: Allt handlar om pengar. Men hur kan politikerna skära ner på nåt så jäkla viktigt som att se till att folk har nära till riktig sjukvård? Och det är såklart olika kassor men snälla….tänk vad man hade kunnat göra med sjukhuset för pengarna som man byggde skola för…eller vägbygget på 61:an?

arvikasjukhusArvika sjukhus alla små belöningar. Vår vanliga akuten för alla åldrar. Fina nallen, provrören, ett armband, svarta skelettet (barnet valde det direkt), kon och en tandborsthållare. Vilka underbara människor det jobbar på vårt sjukhus. Så förstående och genuina.

sköldpadda

 I Karlstad blev det en liten glittrig sköldpadda. Väldigt gullig personal där oxå men förvånande nog va det mindre empati och mycket mindre updates. Att kalla en möjlig blindtarm för mindre akut tycker jag är ganska dåligt. Jag kan ju tycka att en större stad skulle ha mer rum, mer personal, mer av allt, att det skulle finnas mer uppdelningar för att skilja på patienter med smittor och patienter med andra krämpor. Det är ett mega utbrott av RS…rusta för det då. Öppna en egen yta för de symptomen.
Det är pengar pengar pengar som styr. Alla de som jobbar ”på golvet” gör så gott de kan och jag ska banne mig inte sitta här och klaga på våra hårt arbetande sjukhusmänniskor. Jag klagar inte heller. Jag skriver precis som det va.
Och vet ni vad… Det är min uppgift som mamma att alltid kriga för mitt barn. Jag va jättetrevlig mot dem i Karlstad trots att jag tycker att de hade kunnat stanna upp och fråga hur det gick med barnet när de ändå passerade oss en gång i kvarten. Jag hade kunnat ifrågasätta mer men jag satt där och bölade i munskyddet. Jag skyllde på utmattning när jag väl fick kontakt med en sköterska och blev tillsagd att hålla ihop mig själv. Så om jag nu sitter här och skriver av mig för vem som helst att läsa så kanske jag gör det för att jag hoppas att en multimiljonär läser och tänker: – Men va fan jag kan väl ösa in en anonym donation så det där lilla mysiga sjukhuset kan få de möjlighet de behöver.
Ja visst är det en redigt långskott men det är mer än att inte göra nåt.

Nä nu har jag missat jättemycket av Shitts Creek.

Barbie vs Kristaller

Min lilla tôs fyller år en månad före jul så jag börjar köpa presenter/julklappar i augusti. I år har jag inte kommit så långt som jag brukar. Hon är ju mer medveten nu och har mer önskningar är tidigare år så jag kan inte välja och vraka fritt.
Igår fick jag se en Barbie med långt hår och regnbågsklänning. Ungen älskar regnbågen och vill ha allt i dess färger. Jag började leta runt efter bästa pris. Tyvärr fanns inte den här i stans enda leksaksaffär men även om den funnits där så hade den antagligen kostat mer där. Jag är ledsen men det här med att handla hemma måste faktiskt gynna mig, som kund. Jag tycker att det är fel att de tar mer betalt än alla andra. Jag hamnade till slut på Amazon.se och där fanns den till ett riktigt bra pris. Där fann jag oxå en annan Barbie som jag spanat på. En samlardocka. Barbie Ballet Wishes 2020. Den kostar runt 900 kr på leksakssajterna men på Amazon kostade den 375 kr (minns inte exakt). Det va exakt samma docka med stativ och äkthetsintyg. Så jäkla fin. Den klickade jag hem. Nu är frågan om lilltjejen kommer få den dockan eller om mamsen behåller den själv. Samma docka från 2018 kostade, på Amazon, runt 2500kr. Samlarvärde? Jag tycker att de är så himla fina, jag skulle lätt kunna börja samla och ha i fint skåp….om vi hade plats.

I kväll vid läggning pratade vi om önskelistan och då sa hon:
– Mamma jag vill ha ett stenhjärta som du har.
WHAT? Va då stenhjärta. Jag gör ju allt för den där ungen.
– Vad menar du? Har jag ett stenhjärta?
– Jag har nog sett det på ditt skrivbord.
PUH!
– Ja haaaa du menar bland mina kristaller.
Barnet har sett mitt rosenkvartshjärta.

När vi sagt godnatt tog jag fram datorn och surfade in på Kristallakademin och sökte på hjärtan. Drogs till selenithjärtat och gillade vad det stod för så nu har jag klickat hem ett hjärta till henne och en tumlad sten till mig. Det åkte med en bergskristall oxå.
Ja men jag samlar på kristaller då´ra. Om de har nån betydelse eller ej kan man ju diskutera men det viktigaste är vad man själv tror på och mår bra av.

Jag är en person som slänger mer än jag sparar. Ääääälskar att rensa och organisera. Jag vill inte ha saker jag inte har användning för men jag skulle vilja nörda in på nåt. Det blir nog inte Barbie (tar för mycket plats) men kristallerna ligger bra till. Jag skulle må bra av att nörda in på nåt.

Är det heltäckningsmatta?

Okey, detta är inte menat för att provocera eller för att jag försöker se negativt och hitta fel. Detta är ett inlägg från en mor som om några år kommer att ha ett barn på högstadiet. Här i stan har det byggts en ny högstadieskola. Jag va inte positiv till detta bygge. Visst, Centralskolan kanske är gammal och utnött. Det kanske inte går att göra nåt åt dess lokaler. Jag har inte varit där sen….-93 (?). Jag trivdes iaf superbra där. Vackra gamla trappor och man höll sig tränad genom att springa från matten på nedre plan till hemkunskapen högst upp. Bra tider!
På den tiden gick hälften av ungarna i Arvika på Central och andra hälften på Esplanadskolan.

Nu ska alla högskolebarn gå på samma skola. Covid och andra smittsamma sjukdomar gnuggar… vad nu de där ”taggarna” kallas. Det är redan två fall av covid på nya skolan. De är på dag två av terminen.
Nu visste man såklart inte att det skulle bli en långvarig pandemi när ritningarna godkändes men detta är nog inte den sista pandemin om allätande länder får….fortsätta att äta allt som har/har haft puls. Smittspårningen gav oss först en orm som huvudmisstänkt. Sen kom andra djur upp på listan över misstänkta. Nu verkar det va osäkert om det ens är ett djur som orsakat smittans utbrott. Eller ja… Vi kan ju knappast skylla på ett djur att en människa åt det. Man får ja anta att djuret inte visste att det bar på en bacill som skulle komma att bli en pandemi. Jag skulle iof kunna förstå om djuren ville ge tillbaka för hur människor behandlar djur. Kanske den där ormen tog på sig att ta den där bacillen och lägga upp sig lite delikat på en stig i väntan på hungrig människa. We will never know.
Man ska ju ha hittat nåt labb i Kina där det finns en jäkla massa labbrör med suspekt innehåll. Kommer inte ihåg källan till den nyheten så ta det med en nypa salt. Låt oss hoppas att detta virus inte är ”manmade”.

Anyway…
Idag va det dax för AN att visa upp när nya skolan fylldes med elever. Det va en bild på ett klassrum och lite snack med elever.
Jag la märke till att kidsen satt i strumplästen OCH att det va heltäckningsmatta på golvet. Såg jag rätt!!
Som rutinerad och egenutnämnd bacillexpert tänkte jag direkt på vår ärkefiende ”covid”. Nys-och hostpartiklar landar på golvet, annat barn kliar sig under foten och inom snar framtid hamnar nån av de där fingrarna i näsa, mun eller ögon. Med strumpornas hjälp kan vi även få med en å annan bacill hem. Strumporna stannar ju liksom inte i hallen som skor gör.
Men nu drar du det väl ändå lite långt, tänker du på andra sidan skärmen.
Ja det kanske jag gör men ett nytt scenario med heltäckningsmatta:
Jag säger bara magsjuka! Pax för att inte försöka få bort den lukten och fläcken på mattan som sitter fast i golvet.
(Uppdatering: De ska tydligen ha tofflor på sig)
Gillar färgen på golvet.

Barnen ska nu ha sitt eget klassrum och slippa gå runt. Det är ju bra. Men hur såg klassrummet ut?
På bilden i AN va det några bänkar längsmed fönstren, några i mitten och den vinkeln som fotografen valt fick det att se ut som om de längst bak inte ens skulle kunna se tavlan. Jag kliade mig i huvudet mer än en gång. Vilka kommer sitta tillsammans längst ner i rummet och inte se tavlan, vilka kommer sitta i mitten, vilka två kommer sitta vid fönstret med ryggen mot tavlan. Ska det lottas plaster? HUR är detta bra för eleverna? Ursäkta mig om jag föredrar att alla sitter i varsin bänk med ansiktet mot tavlan. Kalla mig gammeldags men varför krångla till det? Platserna kanske ska delas ut efter vilka behov en elev har?
Två elever som uttalade sig i AN sa att det va trångt i klassrummet och i hemvisten och att det kändes lite instängt. Men alla som uttalade sig va väl försiktigt positiva och tyckte att det va fräscht.

För min del kan mitt barn undervisas på en sten i skogen (björnfri skog) bara lärare och rektorer ser till att INGEN är utanför. Jag tycker att det är viktigare att lärarna är bra personer med mycket tålamod och bra personkännedom, än att de har fina diplom på väggen.  Att ha humor tror jag oxå är en viktig ingrediens. En bra lärare kan fånga in alla elever.
Vi hade en biologivikarie i åttan. Han va ung, söt och körde en frän sportbil. Har vår klass nånsin haft så bra närvaro. Nu kan man ju inte ha såna lärare men om han fortsatte

Jag avslutar detta inlägg med att hylla insändaren ”Frustrerad Förälder” som skrev om renoveringen på en skola. Jag tycker oxå att en skola ska vara färdig när skolstarten börjar. Du är INTE en ”jobbig förälder” för att du har som krav att en skola står färdig till skolstart. En skola ska inte vara en byggarbetsplats. Inget ont mot de som bygger, det här får skolfolket ta på sig!
Tidigare i veckan pratade jag med en annan förälder som kallade sig själv för ”en sån där jobbig mamma”.
Hupp hupp hupp! VI är våra barns BÄSTA försvarare och vi ska inte känna oss jobbiga för att vi ifrågasätter nåt som har med våra barns liv att göra. Jag törs påstå att det är vår plikt.

Nä, nu får det räcka med åsikter om nya skolan. Jag anser att jag har rätt att tycka det jag tycker, precis som jag accepterar att du tycker nåt annat. Hoppas ni förstår att jag försöker skoja till det lite ibland även om det kanske faller platt i just ditt öra.

Kom gärna med motargument men kom ihåg att man får tycka olika. Om du jobbar på skolan och känner för att räta ut några av mina frågetecken vore jag mycket tacksam. Utbilda mig.
Ha en fin helg.