Okategoriserade

Barbie vs Kristaller

Min lilla tôs fyller år en månad före jul så jag börjar köpa presenter/julklappar i augusti. I år har jag inte kommit så långt som jag brukar. Hon är ju mer medveten nu och har mer önskningar är tidigare år så jag kan inte välja och vraka fritt.
Igår fick jag se en Barbie med långt hår och regnbågsklänning. Ungen älskar regnbågen och vill ha allt i dess färger. Jag började leta runt efter bästa pris. Tyvärr fanns inte den här i stans enda leksaksaffär men även om den funnits där så hade den antagligen kostat mer där. Jag är ledsen men det här med att handla hemma måste faktiskt gynna mig, som kund. Jag tycker att det är fel att de tar mer betalt än alla andra. Jag hamnade till slut på Amazon.se och där fanns den till ett riktigt bra pris. Där fann jag oxå en annan Barbie som jag spanat på. En samlardocka. Barbie Ballet Wishes 2020. Den kostar runt 900 kr på leksakssajterna men på Amazon kostade den 375 kr (minns inte exakt). Det va exakt samma docka med stativ och äkthetsintyg. Så jäkla fin. Den klickade jag hem. Nu är frågan om lilltjejen kommer få den dockan eller om mamsen behåller den själv. Samma docka från 2018 kostade, på Amazon, runt 2500kr. Samlarvärde? Jag tycker att de är så himla fina, jag skulle lätt kunna börja samla och ha i fint skåp….om vi hade plats.

I kväll vid läggning pratade vi om önskelistan och då sa hon:
– Mamma jag vill ha ett stenhjärta som du har.
WHAT? Va då stenhjärta. Jag gör ju allt för den där ungen.
– Vad menar du? Har jag ett stenhjärta?
– Jag har nog sett det på ditt skrivbord.
PUH!
– Ja haaaa du menar bland mina kristaller.
Barnet har sett mitt rosenkvartshjärta.

När vi sagt godnatt tog jag fram datorn och surfade in på Kristallakademin och sökte på hjärtan. Drogs till selenithjärtat och gillade vad det stod för så nu har jag klickat hem ett hjärta till henne och en tumlad sten till mig. Det åkte med en bergskristall oxå.
Ja men jag samlar på kristaller då´ra. Om de har nån betydelse eller ej kan man ju diskutera men det viktigaste är vad man själv tror på och mår bra av.

Jag är en person som slänger mer än jag sparar. Ääääälskar att rensa och organisera. Jag vill inte ha saker jag inte har användning för men jag skulle vilja nörda in på nåt. Det blir nog inte Barbie (tar för mycket plats) men kristallerna ligger bra till. Jag skulle må bra av att nörda in på nåt.

Låt sotarn va!

Jaha, Arvika kommun….

I dagens AN läste jag om kommunens sotare. Firman startades av den nuvarande ägarens pappa. På den tiden va det ett måste att man skulle bo i kommunen för att få uppdraget som sotare. Nu, idag, har kommunen sagt upp vår lokala sotarfirma och sett sig om efter billigare firmor i andra städer. De (som tar beslut och bestämmer) vill alltså ha en firma som tar mindre betalt av kommunen, jag tvivlar stark på att VI i stôgera kommer se nån prisskillnad på våra fakturor. Faktiskt undrar jag om inte en viss typ av ersättning för deras resor kommer att speglas i vårt pris… Det är ju väldigt konstigt om de kan vara billigare trots att de måste resa. Drivmedel är ju dyrt som guld, typ.

Har jag förstått detta rätt nu. Kommunen kickar ut den lokala sotaren för en utomsocknes billigare firma MEN de uppmanar oss att handla hemma för att gynna stan? Jag kan ju berätta att i vissa butiker kostar ”prylarna” typ 100 – 200kr mer än på nätet (fri frakt). Köper man de här prylarna ganska ofta är det kännbart för vissa av oss.
Varför ska då inte kommunen hålla sig innanför kommungränsen? Dubbelmoral. Vi har ju en sotarfirma här, en gammal inarbetad som nu kommer gå på knäna eftersom några sotare sökte nytt jobb när detta blev känt. Borde inte kommunen välja lokalt där det går? Jag sejfar med att skriva ”där det går” innan nån rolig typ skriver nåt om att jag ska börja borra efter olja eller annat som vi köper utanför 0570.
Jag tycker att det är dåligt. Vi ska värna om alla våra lokala företagare, tycker jag!

Tvärniten

När jag ska in i mataffärn går jag helst i snurrdörren, den som rör sig automatiskt runt runt och slussar in folk. Jag slipper att ta i nåt och det blir inga möten som det kan bli i vanliga handtagsdörren. ”Hupp hupp, ska jag gå eller du, ja-ha nu gick vi samtidigt igen.”
Under pandemin har det varit lite ”living on the edge-moment” att dela snurrutrymme med okänt folk men det är så pass stort att vi har kunnat stå med bra avstånd.
Igår skulle jag snabbt in och köpa frukt och hudlotion.
Jag går efter en man mot snurrdörren. Han  t v ä r n i t a r  precis framför dörren och blir stående. Jag stannar oxå. Väntar. Väntar. Väntar.
Kom han på nåt? Fick han en briljant idé, uppfann han precis nåt sensationellt som vi kommer få läsa om i historieböckerna. Stod jag bakom han som uppfann…löste han universumsgåta? Eller varför stod vi där?

Vissa människor har den där egenskapen som låter dem stanna upp på mindre lämpliga platser. De kan stanna och börja fippla efter bilnyckeln mitt på ett övergångsställe eller starta ett samtal med polarn i en dörröppning. De får tid och rum att böja sig runt dem. Otroligt! Jag tror verkligen inte att det tänker på det eller gör det för att jävlas, de bara är i sitt nu.
AAAAAANYWAY…

Mannen stod stilla och jag såg utrymmet som skulle snurra in nån människa till butiken vara på väg bort. Jag rundade mannen och klev in. Jag hade karl och barn i bilen så jag hade lite annat för mig än att stå där och vänta på….ja vem vet vad vi väntade på.
DÅ:
– Jag va före dig!
– Eh va?
Vad är det som händer? Skämtar han?
– Här går vi en och en och jag va före dig!
Han är riktigt otrevlig och vad då ”här går vi en och en”. Är det han som äger butiken eller? Jag fattar ju att han tänker på pandemin och restriktionerna. Jag kan inte minnas att det funnits nån skylt om att man ska vara en och en i snurren, bara en ”håll avståndslapp”. Jag kan ha fel, MEN, det har definitivt inte funnits nåt kösystem vid snurrdörren.
– Då skulle du väl ha gått in då. Du stod ju bara still, säger jag medan snurrdörren sluter sig om mig. Egentligen hade jag velat tvärvända och fråga va fan han menade.
Va är det för sätt, att parkera framför dörren och sen börja skälla på folk som vill gå in?
Den här mannen va antagligen bekymrad för covid. Ni som känner mig vet att jag själv är ganska (underdrift) bekymrad för det här med smitta så jag har följt restriktionerna och jag tycker att det är för tidigt att släppa på dem. Jag har ju typ gjort egna restriktioner. Jag är på gränsen till att inför krav på vaccinpass för att folk ska få beträda tomten. Dessutom är jag vaccinerad sen i juni så jag är en skötsam pandemiöverlevare. Jag har gjort mitt. Trots vaccin har jag fortsatt leva med restriktioner så jag klappar mig själv på axeln.

(Mellan oss två så tror jag att det va en ”antivaccare” jag mötte. Han vill inte ta vaccin men han ska minsann handla utan munskydd klockan 16.15 på en onsdag (torgdag = aningens mer aktivitet på stan). Nej, han hade inget munskydd vilket jag faktiskt förväntar mig att folk med sån rädsla borde ha, vill ha.)

Man kan inte gå runt och förvänta sig att folk tänker som en själv. Vad än hans anledning till tvärniten va så kan ju inte folk runt om veta. Kanske va han rädd för dörren och jobbade med sin rädsla, stod där och samlade mod… Men oavsett så hade han kunnat hålla mun och besparat mig sin syra. Det går att svära inombord, jag vet för jag gör det.

Den där mannen kanske har levt isolerat och inte kramat nån på två år. Jag känner mig själv lite ringrostig angående det sociala, inte så som han men… Han kommer in i det.
Och lite jäkla bitter kan man faktiskt få va efter de här två åren!

Den där möbeln

Har du någon favoritmöbel? En möbel som egentligen inte passar in eller får plats nånstans. En möbel som du släpar runt från rum till rum i hopp om att hitta den ultimata platsen? För du älskar ju den där möbeln.

Jag har en sån möbel. Jag tycker iof om att dra runt alla möbler och göra om. Det är mycket roligare att städa om jag får göra om lite oxå.
Men det är EN möbel som alltid står kvar i hallen när jag känner mig klar. DEN möbeln får tryckas in i nåt rum och därmed förstöra den så långt lyckade ommöbleringen.
Denna möbel är fåtöljen som vi köpte när Stella föddes. Den skulle vi ha som matningsfåtölj. Den går att fälla till liggande läge och har en inbyggd fotpall. Den satt jag många timmar i de första sex månaderna. Redan då va den intryckt och helt fel i det aktuella rummet. Då stod den i vårt sovrum i hörnet framför altandörr och garderobsdörr. Det va ett väldigt flyttande på den för att komma åt garderoben. Altandörren användes inte så mycket då eftersom det va vinter.
Sen flyttade den in i Stellas rum. Go att sitta i när vi ska läsa bok för Stella…eller? Den va lite trång att sitta två i även om den ena va ”modell toddler”. Meckigt liksom. Sen började jakten på platsen.
Det går inte så bra.
Nu står den i vårt TV-rum. Det är djupet på den som ställer till det, sen vill man ju kunna fälla den oxå. Nu står den mot en vägg mellan två fönster och sticker ut. Det ser så konstigt ut. Men trots att den är så svårplacerad är det den både jag och Daniel väljer om vi är själva vid TV:n. Den är så skön OCH vi köpte den ju när Stella föddes. Hade det varit en fåtölj som nån av oss köpt lite random så hade den åkt ut för lääääängesen.

Redan när vi skulle ha med den hem från IKEA blev det problem. Vi hade med ögonmått bestämt att den skulle få plats i bilen. Vi räknade inte med emballaget. Daniel fick lite panik och tyckte att det va så jobbigt att folk kollade när vi slet med att få in paketet så han satte sig i bilen med paketet halvt inpackat i bilen och drog längst bort på parkeringen. Jag skrattade så jag stod dubbelvikt. Jag tycker ju inte att sånt är jobbigt. Jagbryr mig inte om vad folk tycker i såna lägen. Jag kände ingen av dem ändå och fick de skratta lite så va väl det bara härligt. Det slutade med att vi drog av allt emballage och fick in fåtöljen.

Både jag och Daniel har redan börjat prata om att i framtiden slänga ut den stora soffan och köpa varsin fåtölj. Man sitter ju mycket bekvämare i fåtöljer. Nån soffa måste vi väl ha men den här stora vi har nu är jag trööööött på.
Sitta i en fåtölj med en filt och ett katt i knät. Det är livet dä!

Kan ju tillägga att den där fåtöljen va det enda Daniel kunde sitta i när han ramlat ner från taket så det va ju tur att vi hade den. Hade han lyckats ta sig ner i soffan så hade han nog blivit kvar där.
Och nu när jag hade träningsvärk så va det otroligt hjälpsamt att kunna använda kraften från ryggstödet när jag skulle resa mig. Trycker man in fotstödet så kommer ryggstödet upp i sittläge. Lite hävkraft liksom.

Här har vi den älskade men svårplacerade fåtöljen:
unnamed

Kommer aldrig göra mig av med den!

En smak på livet

Jag hade kanske bytt ut ”på” mot från eller av men jag är inte så bra på svenskaspråkets ”do´s and don´t”. Jag kan skylla på att vi hade en svensklärare från juratiden. Hon va väääääldigt gammaldags och styrdes mer av bibeln än det då moderna samhället. Exempel: Vi skulle skriva en uppsats. Jag skrev om en tjej och en kille. De orden, tjej och kille, blev redigt understrukna med rödpenna. I kanten stod: Det heter flicka och pojke.
WHAT!
Jag skrev inte hora och shuno. Hon skrev å andra sidan inte gosse och tôs så kanske möttes vi på den berömda ”halva vägen”.
Men hur ska jag kunna skylla på henne när andra i min klass lyckades lära sig om prepositioner, superlativ, interjektion och andra ordklasser. Seriöst så va jag tvungen att googla för att hitta samlingsnamnet men jag kan ha lärt mig lite av den googlingen. Nu vet jag vad interjektioner är. Antagligen har jag glömt det om…5…4…3…2…1.. Inter…vad? Aldrig hört. Har det med fotboll att göra?
Nä, jag skyller på mitt ointresse för ordklasser. Men nu när jag tänker efter så blev nog ingen i klassen författare eller skribent så kanske den där läraren är liiiiite skyldig ändå.

”En smak av livet” (jo men det kanske passar med ”av” ändå) är iaf ett underhållningsprogram på 4:an. Lotta och Erik (ni vet, julvärdarna som förinspelade sitt ljuständande) träffar kända människor och med maträtters hjälp väcker de gamla minnen till liv.
”Va, har du för matminnen” frågade jag Daniel.
Han frågade inte mig tillbaka men jag berättade ändå. Det va ju för att jag ville berätta mina som jag frågade honom liksom.

¤ Morfars stekta makrill. Färsk fisk som bröades och stektes. Jag kan känna lukten av stekoset än idag. Då va det en av mina favoriträtter. Nu undrar jag om jag skulle tycka lika mycket om det… Det va nog just för att det va morfar som lagade som det va så gott.

¤ Morfar va även en hejjare på våfflor. Han hade ett våffeljärn med fyra rutor och det va perfekt för att göra våffelburgare. Man delade våfflan på mitten och la en klick glass på en ruta, sen vek man över den andra och så fick man en våffelburgare. Hos morfar fanns ett litet kylskåp som alltid va fyllt av dricka, 33cl glasflaskor. Jag och brorsan tog varsin av olika sort och sen blandade vi hälften hälften.

¤ Olas fiskgryta. Torskfilé, krossade tomater och kryddor. Gôtt gôtt gôtt. Han fick alltid till fisken så jäkla bra. Den föll isär p e r f e k t !
Vill oxå nämna hans  varmasmörgåsar med champinjonstuvning som vi gör titt som tätt här hemma.

¤ Ingalill Evenssons gudomliga nyårsmiddag. Minns inte vilket år det va men lyssna (läs): rådjurssadel, hasselbackspotatis och hemgjord rödvinssås. Men sluta! Det är DET godaste jag ätit i hela mitt liv. Jag kan inte skriva mer om det för jag dreglar snart.

¤ Morsans revbensspjäll på jul. De är höjdpunkten på julbordet.

¤ Daniel tar sig oxå in på listan. Han steker fina bitar av fläskfilé som sen kokas ihop med lite annat så det blir en supergod sås.
(Det va svårt att skriva den här rätten eftersom jag känner er… Fläskfilé och sås… Ni fick en oskyldig barnmikrofon till att bli en dildo på instagram.)

Det blir knivigt att få till en meny av dessa rätter, det är ju typ bara huvudrätter MEN jag är ju ingen kändis så det kommer aldrig bli nån assistents huvudvärk att göra det. Tyckte bara att det va kul att få ner det i skrift. Nån dag i framtiden, i en gungstol på en stor veranda ( om jag får bestämma) ber jag Alexa/Siri att läsa upp gamla blogginlägg och DÅ kommer jag att nicka nöjt åt de gamla matminnena.
Sen kommer jag be Daniel att tina upp fläskfilén och styra upp såsen!