En till Allt för föräldrar webbplats

Stanken!

Idag va karantänen över. Jag och Mini klarade oss. Om inte covid skulle överraska oss med att faktiskt skita i de restriktioner som FHM och kommunen bestämt. Men det skulle väl aldrig hända?
För säkerhets skull tog jag ett snabbtest innan jag åkte ner på stan. Det va negativt. Jag börjar bli van att köra ner en tops i näsan, det är typ inte alls obehagligt längre.
Jag skulle hämta ut mina läsglasögon. Varför har jag inte skaffat glasögon tidigare? Nu kan jag läsa den där pyttelilla texten som folk lägger ut på sina instastories. Jag har ofta tänk att det är madness att skriva så smått eftersom det inte kan finnas nån som kan läsa den. Jag hade fel fel fel. Men nu kan jag äntligen se vad folk skriver. Jag ser även vad jag själv skriver. Det känns tryggt.

Anyway…

När jag hämtade glasögonen skulle far och dotter roa sig ute. Det va ju trots allt lite soligt. När jag kom hem höll hon som bäst på att rulla sig på isen. Trädgården är täck av is eller lera. Det där bytet av dräneringsrör har förvandlat stora ytor till en lervälling/sandlåda.
Jag ställde mig på en liten snöfläck och sparkade lite uttråkat i snön. Jag fick genast sällskap av Mini. Då kände jag en lukt av….surt. Riktigt surt!
Det kan komma ”dofter” av avlopp ibland men detta va inte avlopp. Jag flyttade mig lite och stanken försvann men så kom den tillbaka.  Fan, är det jag som luktar eller? Jag luktade där jag kom åt men näe…det verkade inte som att det va jag.
Jag fick panik av denna stank som kom och gick. Jag har otroligt bra luktsinne, skulle eventuellt kunna knäcka extra som knarkhund på flygplats.
– Jag går och tänder pannan, sa jag och gick ner i källaren. Jag va tvungen att komma bort från denna stank.
Mini hakade på, min lilla skugga.
Men även i pannrummet kände jag lukten av surt. Jag fick syn på vår lilla pappersskräpsamling med ursköljda mjölklitrar. Aha! Ja…det luktade ta mä fan sur mjölk. Riiiiiktigt sur mjölk. Men, det fanns ju inte en chans att den lukten skulle ta sig från källarn och ut.
Jag tände pannan och sa till Mini att vi skulle gå in. Inne började jag klä av henne vantarna….och DÄR va lukten. Jag slängde ut dem. Luktade på overallen och japp, där luktade det. Starkt! Slängde ut den med. Mössan…jo´ra min superkänsliga näsa kunde känna en viss lukt även där. Ut med den och för säkerhets skull slängde jag ut halsduken oxå. Sen slängde jag ungen i duschen.
Jag kunde efter ett tag sökande i minnesbanken koppla denna hemska doft till kattbajs. Jag hoppas att det va katt och inte räv. Jag har aldrig luktat på rävbajs.
Alltså seriöst! Hur kan nåt så gulligt som en katt få ur sig en så vidrigt doft.

Barnet som älskar att (utomhus) ta sig fram genom att hasa, krypa, åla…allt utom att gå rakt upp och ner har tydligen lyckats träffat en kattoalett. Innan dräneringen va dessa toaletter begränsade till en rabatt (som jag la skiffer i) och under glasverandan. Ni kan ju tänka er doften som uppstår när sol värmer upp nerbajsad sand. Kan ni inte tänka er det så säger jag: Suuuur mjölk!

Jag slängde alla kläder. Det va fjolårets overall så den va på sista versen och jag kunde bara inte med att först skilja overall från stövlar och sen få in overallen i tvättmaskinen utan att besudla den för mycket. Jag orkade inte ens försöka rengöra stövlarna. Bara att lyfta ner overallen i en sopsäck va för mycket.
Dessutom går tvättmaskinen varm efter en vecka med covid så det är tillräckligt med tvätt i kö.
P r i o r i t e r i n g!

Sen passade torktumlaren på att gå sönder men den lyckades han laga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *