Monthly Archives: januari 2022

Stanken!

Idag va karantänen över. Jag och Mini klarade oss. Om inte covid skulle överraska oss med att faktiskt skita i de restriktioner som FHM och kommunen bestämt. Men det skulle väl aldrig hända?
För säkerhets skull tog jag ett snabbtest innan jag åkte ner på stan. Det va negativt. Jag börjar bli van att köra ner en tops i näsan, det är typ inte alls obehagligt längre.
Jag skulle hämta ut mina läsglasögon. Varför har jag inte skaffat glasögon tidigare? Nu kan jag läsa den där pyttelilla texten som folk lägger ut på sina instastories. Jag har ofta tänk att det är madness att skriva så smått eftersom det inte kan finnas nån som kan läsa den. Jag hade fel fel fel. Men nu kan jag äntligen se vad folk skriver. Jag ser även vad jag själv skriver. Det känns tryggt.

Anyway…

När jag hämtade glasögonen skulle far och dotter roa sig ute. Det va ju trots allt lite soligt. När jag kom hem höll hon som bäst på att rulla sig på isen. Trädgården är täck av is eller lera. Det där bytet av dräneringsrör har förvandlat stora ytor till en lervälling/sandlåda.
Jag ställde mig på en liten snöfläck och sparkade lite uttråkat i snön. Jag fick genast sällskap av Mini. Då kände jag en lukt av….surt. Riktigt surt!
Det kan komma ”dofter” av avlopp ibland men detta va inte avlopp. Jag flyttade mig lite och stanken försvann men så kom den tillbaka.  Fan, är det jag som luktar eller? Jag luktade där jag kom åt men näe…det verkade inte som att det va jag.
Jag fick panik av denna stank som kom och gick. Jag har otroligt bra luktsinne, skulle eventuellt kunna knäcka extra som knarkhund på flygplats.
– Jag går och tänder pannan, sa jag och gick ner i källaren. Jag va tvungen att komma bort från denna stank.
Mini hakade på, min lilla skugga.
Men även i pannrummet kände jag lukten av surt. Jag fick syn på vår lilla pappersskräpsamling med ursköljda mjölklitrar. Aha! Ja…det luktade ta mä fan sur mjölk. Riiiiiktigt sur mjölk. Men, det fanns ju inte en chans att den lukten skulle ta sig från källarn och ut.
Jag tände pannan och sa till Mini att vi skulle gå in. Inne började jag klä av henne vantarna….och DÄR va lukten. Jag slängde ut dem. Luktade på overallen och japp, där luktade det. Starkt! Slängde ut den med. Mössan…jo´ra min superkänsliga näsa kunde känna en viss lukt även där. Ut med den och för säkerhets skull slängde jag ut halsduken oxå. Sen slängde jag ungen i duschen.
Jag kunde efter ett tag sökande i minnesbanken koppla denna hemska doft till kattbajs. Jag hoppas att det va katt och inte räv. Jag har aldrig luktat på rävbajs.
Alltså seriöst! Hur kan nåt så gulligt som en katt få ur sig en så vidrigt doft.

Barnet som älskar att (utomhus) ta sig fram genom att hasa, krypa, åla…allt utom att gå rakt upp och ner har tydligen lyckats träffat en kattoalett. Innan dräneringen va dessa toaletter begränsade till en rabatt (som jag la skiffer i) och under glasverandan. Ni kan ju tänka er doften som uppstår när sol värmer upp nerbajsad sand. Kan ni inte tänka er det så säger jag: Suuuur mjölk!

Jag slängde alla kläder. Det va fjolårets overall så den va på sista versen och jag kunde bara inte med att först skilja overall från stövlar och sen få in overallen i tvättmaskinen utan att besudla den för mycket. Jag orkade inte ens försöka rengöra stövlarna. Bara att lyfta ner overallen i en sopsäck va för mycket.
Dessutom går tvättmaskinen varm efter en vecka med covid så det är tillräckligt med tvätt i kö.
P r i o r i t e r i n g!

Sen passade torktumlaren på att gå sönder men den lyckades han laga.

Grushögen

Från härlig snö som man kan göra så mycket kul med/i/på till livsfarlig is. Is kan man åka skridskor OCH skada sig allvarligt på.
Idag blev det inget Arvika Nyheter läsande till frukost. Jag resonerade som så att det helt enkelt inte va värt ett  benbrott för att få läsa ännu ett par sidor om året som gått. Nu i efterhand när jag läst tidningen, efter en säker postlådetur, kan jag konstatera att artikeln där man fick lära känna Dotteviksherrlag hade varit värt ett blåmärke iaf. Det va roligt skrivet och jag skrattade ett par gånger. Äntligen lite intressant läsning.

Efter frukost tog jag med barnet ut för att grusa.
På spända ben staplade vi oss nedför den förrädiska yttertrappan. Jag har halkat illa i den två gånger så jag kommer inte med falska anklagelser. Den är ond.
Väl framme och inne i garaget fann jag en tom grushink. Jaja, ved skulle tas in så det fick bli en offroad tur med kärrorna. Eftersom jag skottat fram en gångväg mellan garage och vedskjul var där nu en isgata.

När veden va inne lastade vi in hinkar och spade i bilen för att hämta grus.  Passade på att ta med plast, papper, tomglas och metall när vi ändå skulle till grushögen. Återvinningen är på samma ställe liksom.
Det va k a o s vid grushögen. Det va mer eller mindre barskrapat och två män markerade att det som va kvar, det skulle de ha. Jag hörde dem inte säga det men det va ganska tydligt. Folk som va på väg till…det ställe som varit en grushög fick vända tillbaka till sina bilar.
Jag skulle ju hur som helst slänga skräp så jag parkerade PÅ EN PARKERING. Det är förvånande många som vill parkera mitt i containerparken.

När jag började bli klar med att trycka ner skräp (de som tömmer dessa containrar har iaf långledigt) kom grusbilen. De där männen som lagt beslag på grusresterna va precis klara och de som jagats bort men stannat kvar likt omegan i en vargflock som väntar på att få sin del av bytet, kunde återigen plocka fram sina grushämtarsaker. Fler bilar välde dessutom in på parkeringen och alla förare va fast beslutna att de skulle så nära grushögen som det bara gick. Eftersom bilar åkte kors och tvärs gavs inget utrymme för grusbilen att backa bak och tömma det högt åtrådda gruset så den stod mitt på parkeringen och väntade på att alla skulle åtminstone stå still med sina bilar. Tillslut va gruset på plats och jag parkerade återigen på EN PARKERING. Jag lämnade plats åt de inkommande återvinningslämnarna och tog mig lite närmare gruset.
Efter att ha intagit ny parkering tog jag min hink och spade och traskade genom slask och pölar mot grushögen.
Vid högen hade ett ekipage backat in i högen. ??? Han stod och lastade rakt in i bilen (han hade en låda där) medans hans dam stod bredvid och rökte. De tog därmed upp halva högen. En karl hade klättrat upp i högen och böjde sig söpass att hela rompen kika fram. Allt för att slippa vänta OCH slippa gå några meter åt sidan av högen. Jag va inte lika bekymrad för att ta några steg åt sidan även om det innebar att jag fick vada genom ännu fler och större slaskpölar för att hitta en ledig plats. En plats som visade sig vara i en istäckt slaskpöl. Men kvinnan bredvid mig slängde ut lite grus åt mig så jag inte skulle halka.
Tillbaka vid bilen noterade jag att ALLA som parkerat vid/i grushögen va MÄN. Det va de som cirklat runt grusbilen för att kunna köra intill när den lämnade. De hade varit med förr de. Jag och den snälla kvinnan som grusat åt mig hade parkerat bilarna bredvid varandra och vi började prata om detta. Jag sa: Det va ju tur att alla karlar fick stå i högen så de slapp gå med de tunga hinkarna.  Hon skrattade.
Jag har inga problem med att gå 6-7 meter extra. Jag tänker att det är extra träning. Vi va två starka tänkande kvinnor och en hoper egoistiska män. Jag tycker att det är så jävla gamigt att slå sig fram, ta halva platsen och att bara se till sitt eget bästa. Hade folk parkerat där man ska så hade fler kunnat komma fram och intill. Men samhället går mer mot ”jag jag jag”. De där männen som skickade bort folk från den typ obefintliga högen va ju ett exempel och de som backade in bilen va ett annat.
Om det är tomt vid högen kvittar det väl om man kör in i den men vi va många där redan innan gruset föll till marken.

Nu är det iaf grusat här. Vad det nu spelar för roll eftersom isen snart regnat bort.