Tänk att kommunen har pratat om att lägga ner vår akutmottagning…. Det ÄR, som Kirshti Tomita skulle säga, ORIMLIGT.
Jag kommer nu skriva om hur vi upplevde våra besök på Arvikaakuten och Karlstads Barn- och ungdomsakut och att det är absolut superviktigt att vi INTE förlorar vår här i Arvika. För till Karlstads barnakut vill iaf inte jag åka utan att en läkare här hemma rekommenderat det.
Kära vänner, ovänner, bekanta och allmänt nyfikna….vi måste få mer sjukvårdsmöjligheter här. Hur i hela friden kan man inte ha möjlighet till ultraljud på helgen?
Ok, vi tar det från början.
OCH ni får ha överseende med stavfel, meningsbyggnader och annat som en språkpolis kan må dåligt av…jag ser nämligen på min nya favvoserie Shitts Creek plus att jag är förkyld och något slö i hôvvet.
På fredagskvällen sa barnet att hon inte kunde blåsa ut i ena näsan (hon va alltså täppt i ena näsborren). På lördagsmorgonen hade hon feber. Några timmar senare kom magontet, väldigt specifikt i naveln. So far va allt precis som när hon va förkyld för fyra veckor sen förutom att hon då även va super snorig. Vid 14 började hon hosta lite och sen kräktes hon. Hon hade väldigt ont i magen. Hon hostade av och till. Vid 16 kom det mer kräks. Magontet fortsatte och hon led verkligen. Feber, magont och kräk…det ska man ta på allvar. Jag ringde 1177, satt i telefonkö en timme. Sköterskan som svarade sa ganska omedelbart att vi skulle åka in med henne. Det gjorde jag.
På Arvika sjukhus möttes vi i dörren av en ung tjej som frågad det vanliga om hosta, utlandsresor, ja ni vet. Sen fick vi följa med in på ett rum. Ett eget rum med säng som va klädd i nytt pappersöverdrag, på sängen låg en kudde och vid sängen fanns en trästol med dyna och armstöd. Efter ett tag kom en sköterska in och skulle ta blodprov. Han visade på sig själv hur det skulle gå till, frågade om han fick rulla upp hennes tröjärm, sätta fast det där dra-åt-bandet osv. Han pratade bara till henne men vände sig till mig när det va lite oklart.
Han hade lite problem att hitta lilla venen så eftersom det va lite på kartan att det kunde vara blindtarmen så ville han inte sticka sönder venen då den kunde komma att behövas senare. Stella fick provrör av honom så hon kunde ta blodprov på gosedjuren hemma.
Det blev labb som fick komma och sticka i fingret ist. När provsvaren va klara kom läkaren som sa att värdena låg lite under. Hon ville ge henne en festis för att se hur det gick. Barnet drack festisen och somnade på sängen. Läkaren va nöjd så vi fick åka hem och skulle komma tillbaka dagen efter om magontet va kvar. Febern började sjunka lite.
Natten va orolig men jag märkte att det gjorde lite mindre ont på henne när hon sträckte ut benen så natten gick åt till: ”Mamma jag har ont i magen” ”Sträck på benen” Nej jag vill inte” Sträckte på benen och efter nån timme upprepades proceduren.
På morgonen fick hon i sig några bett av en smörgås men sen va det bara ont igen. Det blev en ny tur till sjukhuset. Samma sköterska tog emot oss. Den här gången hade man problem med att få ett ”syrevärde”. Hon va för kall om handen. Det fick bli på örat tillslut. Det skulle tas nya blodprov igen. Samma labbdam igen. Hon fick kämpa med att få ut blod eftersom lilla handen va så kall. Blodet hann koagulera i provröret så det fick bli ytterligare att stick. INTE populärt! Den här gången fick hon två varmvattenfyllda handskar att värma händerna på. Till slut fick de ihop lite blod för prover.
En sköterska som varit med dagen innan kom in och kollade till oss och lämnade en potta för urinprov. Hon berättade om en egen sjuktbarn-upplevelse och sa att hon verkligen kände med mig att hon visste hur jobbigt det är med sjukt barn. Det va så gulligt.
Sen kom läkaren. Han hade en sån underbar energiaura. Ögonen va så snälla (det är ju dem man ser) och livliga så det smittade av sig. Han klämde på magen , tittade på benen, frågade, hummade…. Han tyckte väl att det lutade åt blindtarm men eftersom värdena va ungefär samma som dagen före och de tyvärr inte har ultraljud på helgerna så kunde vi nog åka hem och avvakta. Han skulle bara gå och kolla urinprovet. När han kom tillbaka hade barnet ont i magen igen. Då ville han att vi skulle åka till Karlstad. Han hade varit i kontakt med deras läkare och den läkaren hade väl tyckt att vi borde komma.
Han ville att vi skulle åka direkt. På väg ut från akuten ropade en av de snälla sköterskorna på oss. Hon försvann in i ett rum och kom ut med en supersöt nalle. SÅ gulligt.
I Karlstad har de lagt sin akut längst bort i hela byggnaden. På baksidan liksom. Ganska stor byggnad det där. Akut….brådskande problem… Ja det kanske är vettigt.
Vi gick ur bilen och mot en liten barack med två människor. De fick mer eller mindre spel när de såg två föräldrar. De vände sig direkt mot Daniel.
– Du får inte parkera där.
– Det är bara en förälder som får följa med. Du får inte stå där och ta upp plats för de som kommer ensamma.
– Du måste flytta bilen. Kör runt och vänta där. Du kan värma dig inne på sjukhuset.
De typ spottade ut varannan mening. jag försökte förklara att vi kom från annan stad och liksom va tvungna att vara två i bilen med barnet. Det brydde de sig inte om att svara på.
WOW!
Hur i hela helvete ska en förälder kunna komma själv från en annan kommun med ett barn som inte mår bra?
JÄVLIGT dåligt.
Daniel fick åka iväg och jag och barnet visades in i nån typ av reception. Sprita händerna och ta på er munskydd sa en av de två.
Det fanns bara munskydd för vuxna. Det där munskyddet skyddade inte det minsta på det lilla ansiktet. Sen leddes vi in i ”yttre”. En dörr öppnades och utan några instruktioner stängdes dörren igen.
Jaha vad skulle jag göra nu? Ringa på nån knapp eller… Jag tryckte på allt. Det kom en sköterska som sa:
– Ja ni kan väl vänta här inne då.
VI fick vänta i vad jag tror brukade vara receptionen innan corona. Det va en säng som inte hade pappersöverdrag. Det va en latexklädd madrass med tvivelaktiga fläckar. Så jävla äckligt. En stol med spräckt ryggstöd så det kunde man inte luta sig bakåt mot det fanns även en trästol.
Här satt vi lääääänge.
Tillslut kom det två sköterskor som klämde på magen, frågade frågor. De tyckte att det inte behövdes några blodprov eftersom vi lämnade prov i Arvika. Sen väntade vi igen. Alltså de va jättegulliga mot barnet.
Sen fick vi vänta igen. Det kom nya barn med en förälder (och ibland syskon). De hämtades i yttre och jag vet inte hur många gånger jag hörde ”så, då ska ni få följa med här till ett rum”.
Något som chockade mig va att trots den supernoggranna coronakollen va att de flesta barn som satt i yttre och väntade hostade nåt fruktansvärt. Hur…. Varför frågar de om man hostar osv när man ändå släpps in i vanliga ingången? Det är för mig helt jäkla obegripligt.
När det gått närmare tre timmar orkade jag inte mer. Jag fick panik. Två dagar på sjukhus, väntande, oro, ingen sömn, typ ingen mat och väldigt lite dryck..kroppen hade nåt sin gräns. Jag ringde Daniel som naturligtvis inte kunde göra mer än att lyssna på mitt snörvlande och arga. Tillslut va det väl en snäll förbipasserande pappa (han av den ende som vred på huvudet åt mitt håll) som noterade vraket i mellanrummet och sa till en sköterska. Sköterskorna som passerade oss när de hämtade nya patienter tittade inte ens åt oss.
Hon som ändå fick komma och kolla till oss (mig) upplyste mig om att min roll som mamma är att vara stark och inte bryta ihop. Well, tack för den. Hon frågade om jag ätit och druckit. Jag sa att jag inte kunde sitta och äta framför barnet som va tvungen att fasta ifall det skulle bli operation. Jag fick en festis och barnet fick en piggelin.
Sen efter lilla brytet började det faktiskt hända grejer. En sköterska kom och det skulle stickas i fingret igen. Händerna va kalla så det va lite problem även denna gång. Varför va hon så himla kall? Efter tårar (barnet denna gång) och mycket klämmande va han nöjd. Väldigt pedagogisk och trevlig karl vill jag påpeka. Med plåstret kom det en liten glittrig sköldpadda som barnet fick stora ögon av.
– Åh va fin.
Sen väntade vi igen och tillslut kom kirurgläkaren. Hon sa att hon skulle kolla på provsvaren och att vi nog skulle få stanna kvar över natten och om det inte blev bättre under natten så skulle det göras ultraljud dagen efter. Jag upplyste att ultraljudet va anledningen till att vi faktiskt åkt. Att det va därför man ville att vi skulle komma. Ja hon skulle komma tillbaka när hon sett provsvaren.
Från början va jag förberedd på att vi skulle stanna kvar över natten men nu ville jag bara hem.
Efter ett tag kom sköterskan tillbaka och sa att de va tvungna att sticka igen eftersom blodet inte gick att läsa. Han slängde över oss en värmefilt (jag satt med jackan på) och gav barnet en varmvattenfylld handske. Han skulle komma tillbaka. Nästan en timme senare kom en annan sköterska och sa att vi skulle till ultraljudet. Barnet hade då somnat i mitt knä under en värmefilt. Det va bara att väcka barnet, samla ihop ägodelarna och mer eller mindre springa efter personen som skulle visa vägen. Det va en bit att gåspringa dä. På ulgtraljudet va det rent, fint, behaglig belysning och tyst. Den snälla ultraljudsläkaren lät barnet hålla i ultraljudsgrejen när han hade på gelen.
Där insåg jag…men tänk om han hittar nåt annat, nån riktig otrevlig sak. Han rullade på den där ”bollen”, zoomade, klickade och sa inte så mycket. Jag blev lite yr av nervositet. Men så sa han att det de brukade titta på vi såna här symptom såg fint ut.
Vägvisaren kom tillbaka och vi sprang med honom tillbaka till mellanrummet. Barnet klagade högt över det höga tempot men han saktade inte ner.
Nån mer provtagning blev det inte. En sköterska kom in och sa att ultraljudet såg fint ut och att hon trodde att vi skulle få åka hem. Sen pratade vi lite allmänt. Hon berättade att nu när de hade så många RS-fall så fick tyvärr mindre akuta fall, som vi, vänta lite längre på vår tur. Hon berömde barnets tålamod och jag sa att jo, i detta fall va det mamman som inte klarade pressen. Då sa hon: som mamma får man ju bygga en hög mur och hålla den. Då sa jag att det va okey att visa känslor oxå. Jag vill inte bli shamad två gånger på samma kväll och absolut inte på en barnavdelning där de måste möta många trötta och rädda föräldrar.
Hon höll med och sa att man ju faktiskt bara är människa oxå. Hon va trevlig.
Nästa som kom in va nattens jourkirurg, en ny bekantskap. Hon klämde på barnets mage och sa att vi fick åka hem.
Vi va väldigt hungriga och törstiga och det va så skönt att få åka hem.
Fem och en halvtimme satt vi i det där jäkla mellanrummet medans barn slussades in. Jag vet att RS är jätteallvarligt och jag tycker absolut att de ska ha snabb vård. Tro inget annat.
MEN…
Det va inte barnläkaren som utförde ultraljudet. Det fanns ingen anledning för att vi skulle sitta och vänta så länge när det va så klart vad vi skulle göra i Karlstad. Hade vi fått komma dit direkt så hade vi inte tagit upp plats alls. Det va ju de som ville att vi skulle komma och göra ett UL. Varför kunde det inte bara stå nåt meddelande om det så kunde vi ha gått direkt dit och väntat nån timme där!
Arvika sjukhus är mycket viktigt. Jag önskar att vi kunde ha en egen barnakut här, att det fanns möjlighet att få all möjlig hjälp på plats. Det skulle avlasta Karlstad som fick in folk från Värmlands alla hörn. Jag hörde folk småprata i yttre väntrummet och de frågade vart den andre kom ifrån. Jag vet: Allt handlar om pengar. Men hur kan politikerna skära ner på nåt så jäkla viktigt som att se till att folk har nära till riktig sjukvård? Och det är såklart olika kassor men snälla….tänk vad man hade kunnat göra med sjukhuset för pengarna som man byggde skola för…eller vägbygget på 61:an?
Arvika sjukhus alla små belöningar. Vår vanliga akuten för alla åldrar. Fina nallen, provrören, ett armband, svarta skelettet (barnet valde det direkt), kon och en tandborsthållare. Vilka underbara människor det jobbar på vårt sjukhus. Så förstående och genuina.
I Karlstad blev det en liten glittrig sköldpadda. Väldigt gullig personal där oxå men förvånande nog va det mindre empati och mycket mindre updates. Att kalla en möjlig blindtarm för mindre akut tycker jag är ganska dåligt. Jag kan ju tycka att en större stad skulle ha mer rum, mer personal, mer av allt, att det skulle finnas mer uppdelningar för att skilja på patienter med smittor och patienter med andra krämpor. Det är ett mega utbrott av RS…rusta för det då. Öppna en egen yta för de symptomen.
Det är pengar pengar pengar som styr. Alla de som jobbar ”på golvet” gör så gott de kan och jag ska banne mig inte sitta här och klaga på våra hårt arbetande sjukhusmänniskor. Jag klagar inte heller. Jag skriver precis som det va.
Och vet ni vad… Det är min uppgift som mamma att alltid kriga för mitt barn. Jag va jättetrevlig mot dem i Karlstad trots att jag tycker att de hade kunnat stanna upp och fråga hur det gick med barnet när de ändå passerade oss en gång i kvarten. Jag hade kunnat ifrågasätta mer men jag satt där och bölade i munskyddet. Jag skyllde på utmattning när jag väl fick kontakt med en sköterska och blev tillsagd att hålla ihop mig själv. Så om jag nu sitter här och skriver av mig för vem som helst att läsa så kanske jag gör det för att jag hoppas att en multimiljonär läser och tänker: – Men va fan jag kan väl ösa in en anonym donation så det där lilla mysiga sjukhuset kan få de möjlighet de behöver.
Ja visst är det en redigt långskott men det är mer än att inte göra nåt.
Nä nu har jag missat jättemycket av Shitts Creek.