En till Allt för föräldrar webbplats

Namn och andranamn

När man fått barn och folk träffar barnet så är det väldigt intressant för dem att se vem barnet liknar. Vet inte varför. Men en sak har jag märkt, det är väldigt viktigt för pappasidan att hitta likheter med sin släkting, pappan. Min svärmor påpekade så ofta hon kunde att alla som träffade pojkarna tyckte att de va så lika sin far. Jag har sett en bild på pojkarnas mamma när hon va runt 10-12 år och den ena pojken har helt klart hennes drag. Men för farmodern va det lite viktigt att de liknade hennes son.

När vi fick vårt gemensamma barn hade tyvärr farmodern gått bort så om hon tyckte att även detta barn va en kopia av fadern får vi aldrig veta men andra på den sidan tog över stafettpinnen. ”Hon är så likt den yngsta av pojkarna”, ”Hon ser precis ut som den äldsta av pojkarna när han föddes”. Jepp, tôsongen va likt båda bröderna.
Det roliga är att ungen va en kopia av mig till för bara ett halvår sen. Nu ser jag mer av pappan i henne då och då. Min släkt är lite mer försiktiga och kan inte riktigt se vem hon är likt, de tycker att de ser oss båda i henne.
Helt ärligt så tycker jag att det kvittar. Okey om pappan söker sina drag i barnet, det kan jag förstå.

En annan sak som folk hade intresse av va barnets namn. Äldre släktingar hade åsikter om vad barnet skulle heta i andranamn. Jag har fått mitt andranamn efter en sen länge avliden släkting. Jag har aldrig träffat människan, jag har knappt sett nån bild av henne och jag har heller inte fått några fina historier om kvinnan som jag ska hedra hela mitt liv genom att bära hennes namn. I skolan skämdes jag för namnet eftersom det är så otroligt gammalt och ovanligt. En gång skulle vi leka en namnlek men vi skulle använda vårt andranamn. Jag ljög och sa att jag heter Malin i andranamn.
Tillbaka till mitt barns andranamn.
Både min och mannens mammor heter Elisabeth i andranamn. Men jag ser ingen mening med döpa nån efter nån. När vi satt med namnpappret som va tvunget att skickas in senast nästa dag, funderade vi på om vi ens skulle ha nåt andranamn på tôsen. Tilltalsnamnet va klart. Vi började googla och fann namnlistor. När vi fann ett namn som vi gillade kollade vi vad det betyder och kom så fram till vad hon skulle heta i andra namn. Det blev två extranamn. Nu slumpade det sig så att ett av de valda namnen va en fransk version av Elisabeth.
På dopet frågade de äldre av pappans släktingar varför vi inte namngett flickebarnet efter den avlidna farmodern. Då kunde vi presentera den franska versionen. Han blev inte helt nöjd men lite nöjdare. Egentligen bryr jag mig inte om vad han tycker. Att barnet inte fick ett av farmoderns namn betyder inte att vi inte saknar henne. Barnet skulle inte kunna få en mer kärleksfull farmor. Människan älskade sina barnbarn över allt annat här i välden och det suger verkligen att hon inte fick se lilltjejen. Hon va så glad för att det skulle komma en flicka in i hennes värld av pojkar och män.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *