VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Planerade väl

Idag vaknade skrutt vid tjugo i åtta igen (efter morgonvälling vid sex) så insåg att det blir nog bara en vila idag och hur skulle jag planera in den för att få ut maximal vila för henne och för mig? Behövde gå en promenad med Benji och ville inte att hon somnade i vagnen för då blir det en kort vila samt ingen ro för mig :)

Hon höll sig vaken hela promenaden och när vi kom in strax innan tolv fick hon lunch och sen stoppade jag henne i säng.. Och hon somnade utan protest och hoppas på 1,5 timme av lugn och ro :) När började era små sova en gång om dagen? Vi har ju inte gått över till det helt men lutar åt att det blir så snart :)

Så summan av detta planerande är att jag får äta lunch i lugn och ro, hunden är prommad och jag kan slappa i soffan en timme :)

20120923-123227.jpg

20120923-123243.jpg

20120923-123253.jpg

Behövde Benji oxå en liten stund för sig själv? Där har han aldrig gått och lagt sig förut :) haha

Kommentera

Blödig på morgonkvisten

Tittar på Nyhetsmorgon och nyss visade dem arkivbilder från Estoniakatastrofen 1994. Förstå att det är 18 år sen en av världens största båtkatastroferna hände :( Vilka bilder dem visade, jag grät och kände den där känslan som jag hade efter Tsunamin. Orättvisa och känslan av hopplöshet, det fanns inget någon hade kunnat göra.

Jag är väldig skör när det kommer till sånna här katastrofer, kanske för att man har varit med själv och sett saker ingen borde behöva se. Jag är glad att jag slapp se kroppar och allt runt templen, är mäkta imponerad av de som ställde upp frivilligt och åkte dit för att hjälpa till. Att se skadade människor utan mer än bara bikini på sig räckte för att sätta djupa spår i mig. Och alla barn som inte hade något att sätta emot vattnets kraft, inte de vuxna heller för den delen, det finns fortfarande kvar precis under ytan :(

Och ja man blir ännu mer känslig när man fått barn.. Sätter henne i de situationer och tänker hur det skulle vara om det drabbade oss. Kommer aldrig kunna veta men bara tanken får en att brista ut i gråt. Jag tänker mycket på de föräldrar som förlorat sina barn, hur de bearbetat och tagit sig igenom de mörka och djupa perioderna. Vad blir ljuset och hur går man vidare när en pusselbit saknas?

Nu blev det lite djupt så här på morgonen men känslorna kan man inte bestämma över. Ta vara på er nära och er själva, man vet aldrig när det kan hända nåt <3

Kommentera

    För att få de senaste uppdateringarna