Nu har ytterligare några dagar passerat sen vi miste Yaana 2 och jag har börjat komma in i en vardag här nere. Jag har nog aldrig sovit så mycket som den här gången, sååå morgontrött. Det enda som brukar få mig att lättare kliva upp är när maken gör frukost till mig, scrambled egg med vårlök och tomat (mums) + kaffe.
Vi har kommit igång med att laga middagen hemma, lunchen brukar vi unna oss att äta ute någonstans eller också köper vi grillade kyckling-klubbor med ris och äter hemma.
Varje tisdag och fredag tar vi moppen bort till den lokala marknaden, där vi handlar grönsaker och frukt. Det finns även annat roligt att både titta på och köpa.. Bl.a skor och barnkläder vilket det sistnämnda är trevligast att titta på (maken är inte ett dugg förvånad) 🙂
Det lär väl bli en och annan klänning (nej, inte så mycket rysch och pysch Carro, jag vet 🙂 )
Skypade med lill-myran igår och visade upp vad jag hade köpt, en sån där ”kunde-inte-låta-bli”-grej: ett par små cerisa foppatofflor 🙂 förlåt svärsonen.. Jag tror hon gillade de för hon tittade verkligen rakt på skärmen och fyrade av några tandlösa leenden. Jag får verkligen inte nog av att titta på henne och vi kunde åter igen konstatera att hon var väldigt lik sin mamma, som i sin tur är lik sin pappa… Fast ögonfärgen, just nu, har hon från sin pappa, alltid något..
Fortfarande kan tårarna börja rinna när någon frågar hur jag mår eller hur det känns. De vill verkligen inte att jag ska vara ledsen och som en thailändsk vän sa: ”We can buy a new one, don´t worry.. ”
Många tror att vi är rika, vi har försökt att förklara att vi har fått jobba jättemycket för att kunna köpa båten och för att kunna ha den här typen av verksamhet. Båten måste underhållas och innan säsongen drar igång så är det alltid något som måste repareras.
Nu har vi kanske lite planer på att starta ett nytt projekt, dock i en annan bransch, som sagt ”inget ont som inte för något gott med sig” 🙂
Jag längtar otroligt mycket efter mina barn, jag vet att många tycker att jag ska försöka njuta, men det känns så meningslöst just nu att vara här nere utan Yaana 2 som sysselsätter oss.
Vi har många thailändska vänner här nere och en av de äldsta är Rambo, som vi har känt sen 2005.
Han kommer från väldigt fattiga förhållanden uppe i norra Thailand men nu bor och jobbar han här året runt, förutom en månad om året då han åker hem och hälsar på. . Han är en kille med stort hjärta och vi har förbarmat oss över honom under de gånger vi har varit härnere. Min man har lärt känna honom väldigt bra eftersom han har varit här så länge de två tidigare säsongerna. Han kallar oss för mama och papa och igår fick vi en förfrågan av honom om vi ville åka med upp och träffa hans familj. Hans syster är tydligen jättesjuk, hon har inte långt kvar att leva, och därför vill han åka upp så snart som möjligt ett par dagar. Vi har inte bestämt oss ännu men det känns inte helt otänkbart. Han har frågat oss tidigare år men då har vi inte haft möjlighet, det har vi å andra sidan nu..
Kommentera