VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Förlossningsberättelsen 4:e och sista delen

20111128_075412

Allting blev ju mycket mer komplicerat än jag trodde att det skulle bli. Jag har förstått mycket i efterhand hur mycket jag har varit med om egentligen och vilken tur jag ändå har haft. Undrar ni över nåt är det bara att fråga på :)

När läkare kommer för att kolla hur mycket som behöver sys är jag så inne i att titta på min dotter och mysa med min nya familj 😉 Bm börjar trycka på min mage och sen går allt väldigt fort. Uskan frågar bm om pappan ska ta barnet varpå bm svarar ja nu med en gång. Uskan ber killen ta av sig tröjan och tar Nea från mitt bröst och placerar henne på killens. De förklarar samtidigt att jag blöder väldigt mycket, att de inte fått ut biten samt att jag har en väldigt djup bristning så de måste köra ner mig till operation på en gång. Jag är fortfarande lite i min egen värld så jag förstår inte riktigt allvaret och jag tror att det var tur just då. Det sista jag säger till killen innan de kör iväg mig är ”Ring mamma så kommer hon ner!” Hade ju en sån tur med att min mamma jobbade den natten och jag ville inte att killen skulle lämnas helt själv även om jag fick höra efteråt att uska S hade tagit mycket väl hand om honom :)

Bm sitter på min säng och håller ett tryck på min mage och frågar om det går bra. Jadå, svarar jag, inga problem. ”-Vet du varför jag trycker på din mage?”, frågar hon. Nej, svarar jag. ”- För att minimera blödningen tills vi kommer ner till operationen”, berättar hon. Jaja tänker ja då får du väl trycka där då. När vi kommer bort mot hissen frågar bm om de fått svar från operation att det ok att de kör ner mig men inget svar än. De pratar fram och tillbaka några sekunder sen hör jag hur de säger ”Äh vi kan inte vänta på svar, vi åker ner med henne för det är ju bättre att hon är nere om det skulle hända nåt och vi skiter i mössorna, det är viktigare att hon kommer in snabbt”. Då förstår jag att det är lite mer än jag trodde från början. Väl nere och när vi ska in på op-avdelningen slänger de på mig ett hårskydd iaf lite snabbt och sen in i den stooora op-salen. Är väldigt högt i tak och upplyst samt en massa folk runt omkring mig. De frågar mig en massa saker men det enda jag är intresserad av är att veta att de verkligen kommer söva/bedöva mig bra för jag vill inte känna nåt överhuvudtaget. De försäkrar mig om att de ska bedöva via EDA:n så jag kommer inte känna ett piss. Bm står fortfarande och trycker på min mage.

När de väl börjar dåsar jag till till och från och hör ibland hur de pratar om mitt underliv. Först och främst vill de få ut biten och när de fått de vill de att min bm kontrollerar att det är just en sån stor bit som saknas och det var det. Sen ska hon börja så mina bristningar. Jag dåsar till och när jag vaknar till nästa gång så är dem två stycken som syr. Efter lite drygt en timme är det klart och jag börjar göras klar för transport till uppvaket. Fryser jättemycket samt att jag har en syremask över näsan så känner mig inte alls bekväm men väldigt trygg så det är bara att bita ihop. Det enda jag tänker på är att jag kommer att få träffa min lilla dotter snart.

Jag rullas till uppvaket och det är en läskig känsla när man inte har känsel från midjan och neråt. Kan vifta liiite på tårna och försöker verkligen röra på mer än så (för att få lämna uppvaket så fort som möjligt) men det går inte. Efter att ha legat ett tag så ser jag hur min mamma, killen och vår dotter kommer i korridoren!! Åhh det var sååå härligt att se dem! Hann ju knappt titta på min dotter innan jag rullades iväg och nu fick jag henne på mitt bröst igen! Allt annat försvann runt mig, kände sådan lycka att få ha henne nära igen.

20111216-142002.jpgFörsta bilden efter operationen

Läkaren och min bm kommer in och berättar att operationen gick bra men att det var flera bristningar däribland en väldigt djup sfinkterruptur. Den var så omfattande att de fick ringa ner specialisten (som tack gode gud var på plats) för att kunna avsluta. Jag fick två påsar blod under operationen och en till väntade här på uppvaket. Där och då förstod jag nog inte riktigt vad jag varit med om, jag ville bara mysa med min dotter..

På morgonen kom mamma och hämtade mig (de hade fullt upp på förlossningen och på mammas avd var det lugnt så då fick hon rycka in) och rullade upp mig till min dotter och sambo på avdelning 73. Vilken lättnad det var att komma in på rummet och känna att nu är det bara att jobba mot att få åka hem. Jag fattade inte då att jag skulle bli kvar i fem dagar.

Första dagen (måndagen) kunde jag inte röra mig utan fick fråga killen om hjälp med allt! Fixa dricka och mat, byta på henne, fixa ryggstödet på min säng osv.. Jag kunde inte ens lyfta rumpan för att ändra ställning i sängen.. Låg som en jäkla zombi..

Vi fick in vår bricka med mackor, dricka och svenska flaggan i efterhand men lika mysigt för det:)

De var tvungna att komma in flera gånger under loppet av några timmar för att ge mig smärtstillande för den dosen de gett mig inte hade nån verkan. Så höll vi på under i stort sett hela dagen. De kom in och sprutade in x antal ml och sen avvaktade vi och jag ringde på klockan för att jag fortfarande hade ont.. Tillslut hittade vi rätt dosering och jag kunde slappna av lite. Första besökaren blev min vän Mikaela som var hemma på en snabbvisit från Dubai och vi får en jättefin tomtedress med luva av henne :) (Den var inte alls för stor Mikaela! Den passar utmärkt!!) Efter henne kom killens mamma och av henne fick vi en underbar outfit som jag ska visa er imorn när vi ska till dem på jullunch :)

Natten till tisdagen hade jag en underbar BM som hjälpte mig få igång amningen. För jag ville verkligen börja men visste inte hur. Och med bra smärtstillande i kroppen lyckades jag lägga mig på sidan och testa och hon sög jättefint! Så skönt att det funkade trots att hon fick vänta på att få testa sina naturliga reflexer.

På tisdagsmorgonen behövde jag verkligen göra nummer två men eftersom jag inte varit uppe ur sängen än visste jag inte hur det skulle gå. De hade pratat om att ta ut katetern vid nio men jag kände att jag inte kunde vänta så länge. (När man blivit sydd som jag funkar inte riktigt ringmusklern än så man kan inte kontrollera fisar och än mindre nummer två). Jag ringde på klockan och bm H kom in. Jag förklarar läget och hon frågar om jag kan vänta tills hon tagit ut katetern men det kunde jag inte. Så hon hjälper mig upp och jäklar vad det snurrar till i huvudet! Vi tar det försiktigt till toan och resten funkar utmärkt :) På vägen tillbaka till sängen börjar jag må illa och håller på att svimma (första gången i mitt liv) så jag får snabbt lägga mig. Men det var det värt om man säger så :) På kvällen kom mamma med mina brorsor. Vi fikar och jag behöver väl inte förklara hur hon charmar alla :)

Onsdagen kommer och dagen jag tror att vi ska få åka hem på. Lite önsketänkande förstår jag så här i efterhand. Jag är ute i korridoren för första gången. Barnläkaren kommer och rutinundersöker henne. Hon får MVG :) Annars är det en rätt lugn dag som består av en massa mätningar och spring på rummet som vanligt. Jag förstår ju varför de måste ta prover, blodtrycket och kolla hur hon suger vid amning men det gör inte hela roligare.

På torsdagen får vi beskedet att dem vill att vi ligger kvar till fredagen då mina värden fortfarande inte är stabila. Så en mysdag (hur mysigt det nu blir när killen ligger i sin säng i ena hörnet av rummet och jag i min i den andra) med en promenad till pressbyrån och apoteket. Blev en lite för lång promenad och efteråt för jag pynta för det. Vilar bara resten av dagen och tittar på skidskytte på kvällen ute i allrummet.

20111216-142102.jpgHörseltest

Fredag och hemgång!! Vi fixade allt med hörseltest och läkaren var inne och gjorde sista kontrollen på Nea så vid lunch var vi klara att åka hem. Men det tyckte inte läkaren. Jag hade för högt blodtryck och blodvärdet låg bara på 76 (man bör ligga på 110-130) så det behåller mig för ny mätning vid kl. 15 samt ger mig en påse järn.

20111216-142125.jpgEn påse med järn innan utskrivningen

Vid kl. 17 skrivs vi ut och det är nu vi ska stå på egna ben och veta vad vår lilla tjej vill. Mat, ny blöja eller bara en massa mys och vi är såå redo! Och om det var mysigt att komma hem :)

20111216-142144.jpg

Nu i efterhand har jag fattat hur komplicerad ingreppet var (förlorade totalt 3200 ml blod! En kvinna har 4-5 liter i hela kroppen) samt att ”ta det lugnt” inte är en överdrift. Man läker bättre om man tar det lugnt samt att man inte får ont! Och ont har jag haft och har fortfarande! Sjukt irriterande när man är så rastlös som jag är. Vill ju inte att de andra ska se mig som lat för att jag bara ligger i soffan. Jag vet jag tänker helt fel och de första dagarna på sjukhuset var verkligen nödvändiga för där tog jag det faktiskt lugnt. Hade ju inte så mycket som jag kunde göra så låg i sängen rätt mycket.

Om allt detta var värt det? Absolut!!! Vill jag göra om det? Ja, men kanske väljer en annan väg ut :)

 

 

 

 

 


Annons

Kommentarer


  1. annasvarld 21 december, 2011 on 00:49 Svara

    Vilket dramatiskt avslut! Spännande att få läsa om eran upplevelse. Vad stark du är!
    Kram
    Anna

    • caroline84 21 december, 2011 on 03:17 Svara

      Tack :) Ja det blev lite dramatiskt på slutet..
      Kram på dig!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna