Som jag har skrivit förut så jobbar jag fortfarande med tanken att bli igångsatt och att det inte kommer att sättas igång av sig själv. Pratat med killen nu på morgonen och han är ett himla bra stöd. Han vänder på det och får mig att tänka i nya banor. Att vi kommer få träffa henne tidigare än vad som var tänkt och det är ju positivt för det är det enda vi har gått och tänkt på den senaste tiden. Jag har ju inget tålamod så det kanske var meningen. Sen är jag rädd för smärta (vem gillar smärta egentligen?) och även om jag har ställt in mig på att det kommer göra skitont är jag glad att hon kommer nu och inte om två-tre veckor för då hade hon ju varit större 🙂 Känns lite jobbigt att bara gå där på sjukhuset och vänta, istället för att gå hemma, men å andra sidan har jag nära till smärtstillande om det skulle vara så 🙂
Ja ni förstår att mitt huvud går på högvarv. Hur lång tid kommer det ta efter att dem satt igång en? Det vet man aldrig men kan ta ett tag.. Hatar att inte veta.. Men är väl bara att slänga sig in i det okända 🙂 Får ju ut det bästa av allt sen i slutändan 🙂
Nu ligger jag bara och tar det lugnt i soffan framför tv:n och snart blir det en dusch. Jag frågade killen om han ville träna innan vi åker in och det verkar som att han ville det. Skönt om han får göra nåt han verkligen vill innan han ska koncentrera sig på mig och lillskruttan ett tag framöver. Tänkte att medan han är på gymmet kan jag strosa runt i centrum och köpa ett par tofflor och ev amningsbh. Om jag orkar.. Vi får se hur det blir..
Du får ta en värk i taget…som jag brukar säga till mina blivande mammor