Fan, gravidhormoner är inte att leka med mina vänner! Jag har endast några gånger under denna graviditet känt att nåt annat ”tagit” över kroppen och bestämt hur jag skulle reagera. Annars tycker jag nog att jag varit som vanligt. Tills för två veckor sen typ. Nu kan jag börja störtböla över ingenting!! Jag är rätt känslig i vanliga fall men detta är tårar som inte går att stoppa. Över typ att mjölken var slut.. Och hulkandet ska vi inte prata om! Kan inte sluta låta och killen kan ibland inte sluta le åt mig. (När vi precis hade träffats kunde han le vissa gånger när jag blev arg/ledsen och jag tog det som att han hånflinade mot mig. Men så var det ju inte. Han LOG för att han tyckte jag var söt.)
Och igår då så ska jag gå från toaletten in till vårt rum och i korridoren ligger det en massa saker till byggarna som renoverar badrummet. Tror ni inte att jag är så klumpig att jag drämmer in tårna i en hög kakelplattor?! Stenhårt!! Och det gjorde så FRUKTANSVÄRT ont!! Jag bara skrek rakt ut (kom på efteråt att brorsan kanske trodde att det var nåt med barnet så måste välja de gånger jag skriker ut smärta så det inte blir som med pojken och vargen) och började störtböla!! Träffade näst yttersta tån på mina redan svullna fötter och jävlar vad det dunkade och gjorde ont. Allting blev ju gånger hundra då dessa hormoner tog över kroppen och när tån lagt sig lite fortsatte jag att storböla. Över att jag var trött på att ha småont överallt hela tiden, över att jag vill packa upp allt på en gång och få det klart och över att jag inte kan göra vissa tunga saker själv utan måste vänta och be nån. Killen tröstade och tröstade och log mot mig (för att jag var söt) och försökte verkligen muntra upp och säga stöttande saker. Det slutade med att jag grät hysteriskt OCH skrattade samtidigt!! Skrattade för att hela situationen var så bisarr men när jag skrattade, och försökte sluta hulka, gjorde det så ont i magen och ryggen att jag började gråta.. Så där låg jag och skrattade och grät och kunde inte sluta!! Fast det gjorde ont! Fast jag bara ville fortsätta skratta för att det var så roligt!! Herregud, jag börjar nästan skratta och gråta nu när jag tänker på hur vi låg igår och jag, när jag försöker hitta luckor för att andas, säger till killen att sluta skratta för annars kan inte jag sluta.. Och det gör ont, så han måste skärpa sig.. Ja, herregud säger jag bara. Den händelsen kommer vi nog att bära med oss länge 🙂
Killen avslutar med att säga: ”Vi nöjer oss med ett barn va?”
Jag svarar: ”Ja, vi får väl adoptera om vi vill ha ett till.”
Haha! Kunde inte låta bli att småskratta jag med när jag läste det här 🙂 Låter ju superhärligt, förstår att tårna inte tycker det, men i efterhand så!