En vän till mig har skrivit detta, nedanför första bilden, mycket tänkvärda.
Hur bär man sig åt mot sina medmänniskor egentligen? Förutom mig själv nu då, hur många människor uttrycker sig på samma sätt i sociala medier, som bland folk i allmänhet? Det är annars en mycket enkel sak, som jag brukar säga till mina ungdomar:
”Kan du inte säga det till någon, öga mot öga, så ska du inte skriva det heller!”
BLIR jag illa berörd över vad folk skriver, försöker jag tänka så här:
Här kommer hennes berättelse, som jag fick lov att dela:
”Jag är omringad av underbara människor.
Alla läsare här på FB.
Alla kursdeltagare på mina utbildningar.
Alla mina vänner.
Min familj.
Vi tycker inte lika om allt. Vi kan till och med tycka helt olika.
Men det finns respekt och en acceptans. Vi behöver inte tycka lika. Det är inte en kamp om sanningen. Det är en väg i rätt riktning för rätt person. Det finns många vägar.
Därför blir jag så förvånad när jag möter människor som är inskränkta, elaka och som har så mycket tid i sitt liv att de hinner lägga tid på någon de inte känner bara för att göra illa eller skada.
Jag blir förvånad över att de väljer att fungera på det viset. Att vilja vara elak. Att välja bråk, när det finns så mycket annat kul att göra. Och hur de hinner. Har de inget eget liv?
Jag bad om hjälp med Ragnar. (En hund som behövde omplacering) Ni var underbara. Men några valde tillfället att förfasa sig över vilken hemsk människa jag var. Först på min profil, men ännu mer spännande även på sin profil. En människa jag aldrig träffat. Hur mår man när man fungerar så?
Det som nu får mig att skriva detta inlägg är ett mail som berättar att det diskuteras (på fullt allvar) i en FB-grupp om Ragnar är olagligt insmugglad hit. Min energi dog. Hur är människor funtade? Vad är det för fel på vissa? Men lögner och ”frågor” skapa ifrågasättande som med ryktets fart snart blir både stort och sant.
Jag är så glad att jag är ovan vid detta beteende. Och jag kommer fortsätta att hålla mig långt borta från denna typ av människor. Men med FB kom de skrämmande nära denna gång.
Jo, jag tål att folk tycker annorlunda än jag. Jag respekterar andras åsikter och olikheter. Men jag tål inte elaka människor. Jag får gröna stora utslag som kliar och en tung ledsenhet i hjärtat.
Det flesta tjatar om att de inte har någon tid. Då borde ju alla lediga minuter gå till roliga och underbara saker. Inte till att ”lägga sig i andras liv” med åsikter och osanna påståenden.
Egentligen borde jag inte skriva detta här, då ni är raka motsatsen. Ni har ett underbart sätt när vi inte tycker lika, när ni ifrågasätter och när vår slutsats inte överensstämmer. Respekt men oense är helt ok. Men jag kände att mina fingrar ville skriva av sig.
Blev nog mer berörd än jag först trodde. Jag förstår mig inte på elakhet. Jag förstår inte, helt ärligt, vad drivkraften till att göra andra illa kommer från. Vad är vinsten?”
-Anna Hallén
En klen tröst men…
Kommentera
Vad ska jag göra efter jobbet?
Måste hitta på något, Gud vad trist!
Finns det någon restresa nu innan det blir mörkt och kallt?
Ska man dra till New York och shoppa över helgen?
Måste det vara så här varmt och soligt så man får dåligt samvete om man inte är ute?
Seriöst har jag faktiskt hört detta, flera gånger på senare. Folk är verkligen inte kloka!
De är aldrig nöjda! Men vet ni vad…
Om ni gör som ni alltid gjort, så kommer det bli som det alltid har blivit!
Bara en idiot, gör samma sak, gång på gång, men förväntar sig ett annat resultat!
Jag har det som bekant så bra, att jag kan vara avundsjuk på mig själv.
Lät det dumt? Beror i så fall på att det ÄR dumt. Det är f. ö alltid dumt att vara avundsjuk…
Du som i lönndom tänker liknande tankar som ovan…
Ta tag i ditt liv och gör något åt det! Det kanske inte är lätt, men det är ändå ditt ansvar. Vem har sagt att livet ska vara lätt? Men det är bara DU som vet hur du vill leva ditt liv!
Simpelt exempel, det handlar inte om pengar: Om jag går omkring hela livet och önskar att jag hade ett saftigt, gott Rödluvan-äpple, varför ORDNAR jag mig inte det då? Bara idioti, att inte ordna det, om det är det jag önskar mig!
Om man vill, men inte gör, då vill man inte…och…
Jag då? Jo, jag är lite trött, tack vare detta välsignade långvariga högtryck, för som bonde får jag ingen paus. Det villl till att hänga i och göra allt som kan göras innan hösten bjuder på regn.
Men jag gläds åt allt jag hunnit! Igår hade jag riktigt bra flyt!
Axplock av dagen.
Plocka en släpkärra potatis.
Åka med glömda badkläder till skolan.
Stränga gräs.
Valla rätt bråkiga tjurar över vägen med Diesel-Bosse.
Fortsätta stränga.
Hem och hämta JCB´n och dra upp Martin som kört ner i torvmossen med Samsonspridaren.
Åka hem och stränga vidare.
Så tog vi upp 250 kg potatis till, på kvällen.
Hämtade mjölk och barn i Brismene.
Hann alltså en hel del utöver att 2 ggr sköta djuren!
Apropå att åka till skolan med badkläder…
Där kommer jag i Silverpilen, den leriga, mindre snygga, lätt krockskadade Volvo 945 som vi har. ”Finbilen” är en dito 945 med mer rost fast färre bucklor och färre vinkelslipar/planklappar/gängstänger/rörtänger/bågfilar/hinkar och andra diverse ”bra att ha”-saker i.
FYRA ungar, (varav en var min) möter mig, en av de andra flyger in i bilen genom rutan jag just hissade ner, och ger mig en kram. Härligt! Carl fick sina badkläder, vi pratade lite, och så åkte jag tillbaka och plockade lite mer potatis innan 9-kaffet.
Jag har på omvägar fått höra att folk undrat hur i fridens namn jag kunde byta bort minibussen mot en gammal Volvo 945.
1. VARFÖR undrar de om MIN bil?
2. HAR de provat att parkera med minibuss?
3. Acceleration är något som finns i sagans värld.
4. Det går i nöd in 7 personer bältade i 945-an, men vi åker sällan allihop.
5. Billig bil! Bra när 16-åringen övningskör.
6. Enormt bra bagageutrymme.
7. Orkar dra hästtransporten.
Frågor på det?
Jo, förresten, jag har visserligen små bröst, men anser ändå inte att jag behöver tuttförstorare (läs blank, fin, dyr bil på avbetalning) Husse behöver ingen pittförlängare heller, vi är nöjda!
KommenteraVi pratade om det igår, på vallhundskursen, om vikten av att komma ihåg förlovningsdag, mm.
Jösses sa jag, den 30 november 2013, när vi lagt oss, sa jag till min man;
”Du, Johan..undrar om inte vi varit gifta i 10 år idag? Ehhh…grattis!”
”Det har vi nog, tack detsamma…och det har ju gått bra…”
Så avancerat kan det vara! Kärleken i vardagen är liksom värd så mycket mer, än bara enstaka milstolpar.
Det allra viktigaste är i min värld, äkta och sann kärlek till varandra, att kunna le åt varandra, när man möts, att känna glädje över att få leva med den man inte vill vara utan.
Detta bör man ju arbeta med, medvetet. Att välja rätt tankar om sig själv och andra.
LÄS NOGA, du som behöver:
Älskar du inte dig själv, kan du inte älska din partner eller dina vänner heller, då blir allt en utdragen projicerande kamp om vem som gjort vad så att du hamnat i den sits du är i idag! Men gissa vad?
Det är bara du som kan sätta dig i den situationen. Ingen annan. Det är också du som kan ta dig ur situationen, om du vill. Det är lättare sagt än gjort, men dock bara ditt ansvar!
KommenteraDet hörde jag om på radion igår, och tänk, det är just vad det är!
En noja.
Alltså, jag är ledsen, men jag blir förbanne mig arg!
För är du så naiv att du tror du får leva i evighet, så vet jag inte…
Är du därtill så lyckligt ovetande om vad livet kan innebära, så du anser att en 20-, 30-, 40-, 50-års-kris bör få existera, ja, då har du inte haft mycket bekymmer!
Jag är mitt emellan två årtionden, så nu anser jag mig våga skriva om detta, utan att ni öser över mig att nu har jag en 40-årskris…
Hade jag det? Alltså, jag fick frågan av de som var 4 år yngre, och först förstod jag inte ens…men folk HAR alltså bekymmer om siffror!
Jag svarade, att jag har sett såpass mycket, och upplevt såpass mycket, att jag lärt mig att värdesätta var dag jag kan svänga benen över sängkanten. Det är faktiskt inte alla som har den förmånen.
Det blev tyst. Märkligt tyst.
Men har man sett människor leva och dö, samt sett folks eufori, när de tillfrisknat från svåra sjukdomar, kan man ju inte sitta och gnälla om siffror!
Glädjen hos de som ännu en dag, får vakna upp och vara med, när sjukdomen hålls i schack, den bör ni titta på. Väldigt noga. För man behöver faktiskt inte personligen drabbas av en svår sjukdom, för att se vad det gör med en människa. Lär er av dem, att uppskatta livet, alla dagar ni får vara med!
Jag har förresten själv legat väldigt risigt till, när jag låg inne med tvillingarna i magen, i vecka 20-35, för förstorad äggstock, de ansåg kunde spricka. De var tveksamma till om jag/vi skulle komma hem, jag började bli apatisk av smärtorna, men till slut vände det.
Det är alltså något att vara tacksam över, livet. Varje dag.
Glöm inte det, men sluta för guds skull med era åldersnojor, gnäll inte, att bli äldre är ett privilegium, inte alla förunnat. Värdesätt livet, att bli gammal, är betydligt roligare än alternativet!
Kommentera