VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Problem

Ulv i fårakläder

…eller som en väns gamle morfar sa när något gick sönder på gården, och folk
beklagande kom och sa att det omöjligen gick att fixa:

”Jaha, då får vi se hur lång tid det tar att ordna det här då…”

 

Det finns olika sätt att se på saker och ting. Många människor som stöter på bekymmer, väljer att strunta i dem och gå därifrån. Då tenderar till slut hela människan att vara fylld av olösta bekymmer och gåtor. Så när det inte fungerar, söker man lösningen på annat håll. Visst känner ni igen vad det är för personer?! Jag bodde granne med ett sådant par för många år sedan. De åker på resor, men de ”reser inte till någonting, de reser ifrån!” Citat: en gammal bra låt jag inte minns vem som gjorde, tyvärr. Jag skrev ett inlägg om det i höstas;

http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2012/10/30/resor/

 

De kan till och med få för sig att flytta, de här människorna, för att komma undan sina bekymmer. Men nästa by man bor i, har snart lika korkade hyresvärdar, grannar och bekanta. Till slut har man gjort bort sig där också, och känner sig nödd att flytta igen. Sorgligt tycker jag. Innan de efter något år eller två ”försvann” ur mitt liv hade de flyttat fyra gånger, pga dumma grannar och hyresvärdar.

Jag efterlyser eget tänkande. Projicera inte över obekväma saker på andra ”av tradition”.

Tänk så enkelt det till exempel är att sätta upp en hatthylla.
Ett vattenpass, skruv och skruvdragare finns. Denna gång är det en tjej som
vill ha upp en hylla. Visst, man kan gå och gnälla om att den inte är uppsatt,
men vem har ont av att den inte redan sitter uppe? Han som arbetar mycket, sällan är hemma, och inte har hunnit eller prioriterat att sätta upp den? Eller hon
som är hemma mer?

Sitt inte hemma och älta och gör problem av allt som inte är gjort, gör det själv, om du har tiden till det!

Finns det någon gammal teknist som känner igen uppgifter med kravet att följande skulle vara med?

Givet:

Sökt:

Lösning:

Jag tycker att det låter mycket trevligare än ”ett problem”.

 

Å andra sidan, om man citerar Niclas Timmerby i hans femte bok ”Knäck koden nu!”. , kan det vara så här;

”Ordet problem kommer från det grekiska ordet ”problema”, detta ord kan översättas med ”det förelagda” eller ”uppgift”. Så går vi tillbaka till ordets ursprungliga betydelse är ett problem alltså en uppgift. Så om jag raljerar en smula kan det ha varit så att när människor för länge sedan fick ett bekymmer (och de hade helt andra bekymmer än vi i det moderna samhället) sade de kanske: ”Aha! Vi har en uppgift att lösa!”.

 

Det finns givetvis saker vi inte råder över.
Olyckor, otur och annat. Dessutom finns det ett barn i familjen som stundtals
inte velat gå till skolan, där han inte har så många vänner i klassen. Givna
saker man behöver göra, även om man inte vill. Det finns mycket att gnälla
över, om man tycker att det gör nytta.

Men om man inte gillar det, så får man ändra det.
Kan man inte ändra det, ja då får man faktiskt acceptera det, och ändra sin
attityd till det!

 

”Vad skiljer en vinnare från en förlorare? Vinnaren gör det förloraren inte vill…”

Jag undrar om det inte var Dr Phil McGraw som sa det.

I alla fall använder jag mig av det, när det är avlöningsdags för barnens utförda arbete. Det kan nämligen vara så att det är motigt att hjälpa till hemma och på gården. Så motigt att man vägrar. Men när det blir kväll och avlöningen kommer, är det ännu motigare att bli utan pengar. Det är då den elaka mamman frågar;

”Vad skiljer en vinnare från en förlorare?”

Det är då de barnen som valt att inte hjälpa till, slokörat går ut från köket.

 

Det vill till att man själv inte använder ordet ”problem” eller ”måste” heller. Det gör inte livet lustfyllt precis. Om man börjar sina egna meningar med ;”Jag vill/behöver, så tror folk till slut på en! Till och med jag själv kan hjärntvätta mig att tycka att jag vill hänga ut tvätten innan jag åker!

(För jag vill inte att den ligger i maskinen och ulkar åt mig då jag kommer hem!)

Ett ogjort arbete tynger mer än ett gjort – TJING

Foto: Ett annat sätt att acceptera det man inte kan ändra på…

Kommentera

What comes around, goes around…

SAM_1880

Jag kan vara vresig ibland. Det kan bli pinsamt. Jag ska bättra mig.

Om jag tycker att vi har alldeles för mycket att göra, och knappt hinner med det nödvändigaste, så kan jag surna till.

På vad? Jo, på min snälle, omtänksamme man.

 

En sådan dag, kom han in och jag frågade vad han gjort. Då berättar han att han hjälpt en för mig vilt främmande människa som lånat en släpkärra och fått punktering. Han hade letat upp ett hjul till någon gammal harv tror jag det var, som han hade lurat ut kunde passa.

Det var ju snällt gjort, men det tar tid som vi inte har, hemskt onödigt tyckte jag då.

 

Igår var jag med barnen på kidzvolley i Floby och plötsligt kommer en av mina äldre barns förskolelärare fram och berättar följande;

”Vilken underbar man du har! Vilket lugn han besitter. När han är utanför vårt
ställe och kör gräs, har han oftast minst två barn med sig, och kan ändå utföra
sitt arbete perfekt!”
”Jaa, han gör många saker på en gång.” sa jag.

”Ja, och vilket gott hjärta han har, min man fick hjälp av honom med att få hem
sitt lass på en kärra med punktering, han tog sig till och med tid att leta upp
ett hjul vi kunde låna, och så hjälpte han till och bytte det! Vi vet hur mycket han har att göra, det är fantastiskt att det finns så snälla och hjälpsamma människor!”

 

Jag sög åt mig av berömmet, och sa att jag ska hälsa honom att ni blev så glada för hjälpen. Sedan åkte jag hem och fick skamset berätta. Husse sa;

”Jaa, du sa till mig att låta bli att hjälpa folk jag inte känner, det är så
otacksamt. Jag kunde ju struntat i det för all del, men nu gjorde jag inte det.
En annan gång kan det vara jag som behöver hjälp, och då önskar jag mig att
någon gör så för mig!”

 

Något att ta med sig…

 

 

Kommentera

Lilla bondeskolan beskriver sommaren

DSC_0153Ida och Elon äter middag på såmaskinen

Jag har förstått att alla svenskar inte vet vad de ser när de tittar ut genom
bilrutorna. Åh, så vackra gula fält, fint med öppna landskap, men vad är det som
växer, vad gör bonden med det och varför då? Har jag någon nytta av det??
Varför sprider den dumme bonden ut gödsel så det stinker ända ner till min
balkong i staden?? Vad gör bonden när han släppt ut alla djuren?? Ligger i
hängmattan?

Nu ska jag berätta vad vi bönder gör. Vissa generaliseringar då, alla har ju
inte samma typ av jordbruk, men ungefär så här ser det ut hos oss, från vårbruket
i maj och framåt, i denna del av landet.

De åkrar som man ska odla säd (som djuren ska äta på vintern) på, d.v.s. havre, korn, råg, vete eller liknande, är upplöjda och ska nu harvas jämna. Minst tre harvningar
tar det, stenen ska plockas av, hålen efter dem ska harvas igen, sedan ska det
sås och ringvältas, varpå de envisa stenar som fortfarande sticker upp också
plockas av.

Vissa åkrar som man vill ha gräs (vall) på till nästa år, ”sår man igen” d.v.s. man sår
även i gräsfrön när man ändå sår säden, så kommer det att rota sig bra till
nästa år.

Åkrarna med vall på, de gödslas på våren stallgödsel är naturligt och förändrar inte jorden på negativt vis. Konstgödsel och kalisalt, kalk mm. kan konventionella bönder pudra på lite tunt om de vill,
där det finns brister i vad jorden behöver. Myter om att bönder vräker ut
kemikalier över landet stämmer inte, det vore korkat att förstöra den jord vi
lever av, dessutom är det inte ekonomiskt försvarbart, då det är oerhört dyrt
med dessa preparat som dessutom är hårt beskattade.

Vill man som konventionell bonde ta t.ex. Roundup på de marker man tänkt plöja till hösten, så ska man ha certifikat för det, vilket inte en villaägare av någon anledning behöver. Ekologiska gårdar använder inte glyfosfat alls.
Enligt svågern som har en kvarn som tillhandahåller det mesta som behövs till
bönderna från jord till bord, så säljer han procentuellt sett per yta många
gånger mer RoundUp till samhällsborna än till bönderna, sedan kan vi gissa
vilka som häller ut mest i dagvattnet.

Vad gör då bonden sedan? Sitter och tittar när säden gror?? Troligen har han djur att
sköta, och en massa annat som blivit eftersatt under vårbruket. Vårbruket kan
bli väldigt långdraget, beroende på vädret, man kan inte alltid köra överallt,
om det regnat mycket.

Ibland är de sista markerna nysådda när det är dags för förstaskörden ensilage (att slå av gräset på vallarna) Ensilage äter korna från september-maj. Vi rullar sedan
gräset och plastar med samma maskin. De vita balarna konserverar sig själva,
men har det regnat på det slagna gräset blir det onödigt blött så balarna
säckar ihop och blir nästan omöjliga att frakta hem om man inte gör det direkt.
Jag förstår att en del undrar varför balarna ska hem direkt, men det är en
anledning. En annan är skadedjur i form av fåglar eller möss som kan få för sig
att hacka hål på balarna, så de blir förstörda.

När förstaskörden är tagen kan man köra ut gödsel igen, det bildas ju eftersom, av de djur som är för stora, eller för små för att vara ute på sommaren.

Åkrarna närmast vår gård, försöker vi ta hö på.

Det kräver sol och vind helst i en dryg vecka, tack!

Man slår av gräset, sprider ut det jämnt över åkern med hövändaren så det torkar. Sedan vänder man det igen så det torkar på andra sidan också. Regnar det däremellan, kan man få vända ytterligare, eller bestämma sig för att göra ensilage av det medan det fortfarande går att ha till något.

Så ska det strängas med strängläggaren, kanske får man vända strängarna om det duggat lite, sedan kan man kanske pressa det till små smidiga fyrkantsbalar, som med balkastarens hjälp förhoppningsvis hamnar i balvagnen man kopplat bakom pressen. De man tappat, får man ta upp för hand. Lassen körs hem och hissas upp med hissnäten som ligger i botten på balvagnarna. Uppe på rännet ovanför ladugården, ska detta spridas ut för hand så det får plats drygt 4000 balar i alla fall. Sedan
ska det blåsas på med fläkt länge och väl. Trots detta finns det fortfarande
bönder som säljer hö för 1 kr/kg. Det kan jämföras med de 3 kr/kg jag gav en
gång på 90-talet då det var ont om hö. De måste arbeta enbart för nöjes skull.
Hö ger ett fasa arbete jämfört med ensilage, men alla djur, i synnerhet småkalvar
och hästar älskar hö, och är det 30 grader kallt, är det smidigare att fodra
med hö än med isglassar i form av blöta frusna ensilagebalar.
Dessutom blir man stark som en häst utav hökörningen!

Efter hökörningen kan bonden kanske ta sig en semesterdag eller två, om han
orkar packa bilen och åka förstås.

Andraskörden ensilage brukar dra igång strax innan det är dags att tröska säden, och sedan får man varva det så gott man kan.

Den tröskade spannmålen ska hämtas i kärror, köras hem, blandas med syra så den
inte ska bli dammig och möglig, och skruvas upp i sädfickor hemma. Det tar tid.

Vi som köper mesta spannmålen, får ju inte tillräckligt med halm åt djuren att sova på, så vi betalar per bal och åker och pressar halm i bygden hos de med bättre
spannmålsmarker. Det ska också göras samtidigt med tröskning hemma, andraskörd
ensilage som ska slås, pressas och köras hem. Halmbalarna ska ligga på åkrarna
ett tag och luftas av, så inte det blir varmgång i dem. Sedan ska de också hem.
När den sista halmen är hemma, kan man sprida gödsel igen, och plöja upp de
åkrar som man tänkt ha säd på nästa år, och sedan önskar vi er en

 

God Jul!

Kommentera (2)

Sommarkväll med minnen

Mormors rosor

Äntligen tror jag att det har blivit sommar!

Det finns de som undrar vad vi bönder gör på somrarna, när vi släppt ut alla djur!

Det kan hända att mesta tiden åtgår till att ordna vinterfoder åt dem.

För det första släpper man bara ut de som är äldre än ett halvår, de minsta är för
klena och får lätt lunginflammation om det blir kallt och regnigt. De allra
största blir också inne, de som strax ska få enkelbiljett till Skövde.

Jag och mannen hade en först en kvällspromenad bland ca 80 tjurar på mormors gård, man behöver se över betesdjuren. Tjurarna uppförde sig, så det gick fint. Sedan
vattnade vi korna och räknade in amkalvarna och det var en lugn och ljuvlig
kväll.

Min kära mormor ska begravas idag, och det var en del tankar om hennes liv när vi gick där i hagen. Vilket slitsamt liv och i slutet av 80-talet fastnade hon med
benet i en gödselskruv som först tog foten, sedan smalbenet, innan hon fick tag
i något rör att hålla sig fast vid. Hade hon tappat taget, hade det varit
färdigt. Hennes sambo hann stänga av innan hon tappade taget, och detta är en
fruktansvärd historia med lång konvalescens.

Trots allt har mormor ändå tagit det hela med fattning, men muttrat;

”Det kunde väl hänt någon som ändå bara sitter!” Det gjorde nämligen inte min mormor.

Hon fick benprotes för äldre damer, den slet hon ut! Hon fick ha en avsedd för tolvåringar istället. Jag vet inte hur många kryckor hon hann slita ut under årens lopp, men en gång kom hon hem och sa att nu har de fått något att skratta åt i stan
igen!

”De frågade vad jag gjorde med alla kryckor, eftersom de gick åt i en så rasande takt, och jag sa som det var att jag går i markerna, motar hönor och petar i sorkhål och
sådant förstås!”

När hon fått sin permobil, använde hon den flitigt. Den fick verkligen bekänna färg, för i Halsäng finns ingen asfalt, och mormor höll sig inte precis på vägen heller.

Hon körde barnbarnsbarnen i knäet och plockade blommor, de kunde vara ute i
timmar!

En dag fick hon för sig att åka ner och se hur det blivit i skogen efter
avverkningen. Sambon låg väl troligen på soffan.

Det finns folk med två ben som har svårt att där man avverkat skog. Det är inte
enklare att köra där med permobil! Mormor körde ner till skogen, såg sig om en stund och körde sedan fast.

Hon hade kört i en grop som inte syntes då den var täckt med granris.

Vad gör då en dam i 80-årsåldern, som kört fast med permobil långt borta i skogen?

Det frågade jag henne. ”Tja, mobilen hade jag på köksbordet så jag fick använda
min fantasi. Den orkade ju inte upp med mig på, så jag tog kryckorna och gick
ner i gropen bakom permobilen, körde den framåt och hoppade efter, tills den
kom upp. Sen var det bara att åka hem!”

Gissa om jag älskar min mormor!

Tänk att hon tyckte så mycket om sina rosor, som blommar en kort tid, med överdådigt doftande blommor. Av någon anledning började de slå ut ordentligt igår, så alla barnen ska få varsin med sig att lägga på kistan som en sista hälsning i eftermiddag. Det känns som att det var meningen – tack för det.

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna