VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

”Kvalitetstid” & mobiltelefoner

Det är inte den hängda tvätten barnen med glädje  minns från sin barndom, utan engagemanget och tiden de fick av sina föräldrar,  far- och morföräldrar och andra underbara vuxna!

I ANTAL TIMMAR!!! ”Kvalitetstid” är för folk med dåligt samvete och mkt pengar… Kvalitetstid=hög timpeng…

Den tid man behöver är den tiden man kan få gå hemma och spankulera, och inte ha hela veckan uppbokad med aktiviteter på olika håll.
Det ska man vänta med så länge som möjligt, barn måste få vara just det – BARN!

Har man sedan aldrig lite småtråkigt, blir de kreativa tankarna på undantag!

Våra barn säger i princip inte;

”Jag har inget att göra!”

Om det sedan beror på att jag, likt mina föräldrar, genast kommer med högar av
otrevliga förslag, eller om de har kul hemma, kan man ju fundera på! 😉

Nu är vi en familj som trivs hemma. I stället för att ha en påkostad, flashig
fritid, blir vi oftast hemma, och trivs med det. Barnen är med i det vi gör,
och det finns att göra på en gård, vilket fönster man än tittar ut genom, så
ser man arbete! 😉

Å andra sidan har vi ett mini-zoo här, våra barn har ytor att röra sig på, de får leka och bygga kojor, även om inte det blir så piffigt. Det är utvecklande för självkänslan. Med tanke på att vi ofta har extrabarn här, så är det tydligen inte så tråkigt heller, trots avsaknad av TV-spel och annat.

Foto: INTE kåkstad i Johannisburg utan påbörjad koja utanför trädgården feb-13

Det kan hända att man trampar på i gamla hjulspår av gammal vana, jag pratade en dag med en kollega om varför i allsindar man blir ifrågasatt om man tar ur sina barn ur  förskolan, när man är hemma med småsyskon. Det blev jag också! Det hade varit
roligare om man blivit ifrågasatt om man sätter in dem där, när man själv är hemma.

Varför har de ordnat en gratis 3-5-årsverksamhet för barnen? Är det för att vi ska tro att vi som föräldrar inte har något att erbjuda våra barn? Mina är där dels för att ”alla andra” är där, och dels för att jag hinner arbeta mer på gården då de är på förskolan. Men det är 15 timmar/vecka. Resten av tiden är de hemma. De får hänga med på alla möjliga saker på gården, och det märks att de tycker om det.

Nu kan man undra hur vi har ekonomiska medel att klara detta. I dagens mått mätt så har vi inte det. Där slänger jag in ordet förnöjsamhet igen. Det som är så fult, ni vet! 😉

Jag har ju skrivit om det förut;

http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2012/10/29/daligt-samvete-eller-fornojsamhet/

Men om vi återgår till den ekonomiska biten, så har jag haft den fina möjligheten att få vårdnadsbidrag, och har man tvillingar blir det i alla fall 6000 kr/mån. Föräldrapenning har jag snart tagit ut fullständigt också.

Dock är det inte de höga inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna. Det finns många exempel på det, tyvärr. Folk tenderar ofta att göra av med det mesta som de får in.

 

-Vi har länge endast haft en bil som vi använt sparsamt, och utlandssemester, tja, det var år 2002 sist…men jag har åkt tillräckligt i mitt liv och vi kan se reseprogram på TV! På dem är det alltid vackert väder! 😉

-Vi odlar potatis för eget bruk, och matavfall som andra slänger, ger vi till hönor och kaniner.

-Vi ”tjuv-läser” svärmors morgontidning.

-Vi har skogs-TV. Jag kan säga att jag inte hinner sköta mitt TV-tittande trots att vi bara har skogs-TV. Detta är inte ett problem för mig, då jag egentligen struntar i teven.

Skogs-TV innebär att vi kan se 1an, 2 an, 4an, 6an, barn- och kunskapskanalen. Mer kan ingen människa ”behöva” egentligen.

Det underliga är att ju fler kanaler folk har, desto mer klagar de på TV-utbudet! 😀

-Vi har mobiltelefoner från forntiden. Dvs. inga smart-phones här inte! Jodå, jag har provat och kört slut på 2 st Sony Xperia-telefoner, men sedan insett mina begränsningar och återgått till min gamla Nokia 5140! Förresten har barnen varsin sådan också, köpta på Tradera. Hela familjen har kontantkort, det sparar pengar.

 

En Nokia 5140 har allt jag behöver! Man kan ringa, SMSa, MMSa och den har ficklampa!

Den tål också åtminstone två tvättar i maskin, med sköljmedel, förtvätt och 60 grader! 😉

Men prova inte det hemma, jag lämnar inga garantier…det blev en liten skugga på displayen, så det finns bättre sätt att rengöra dem på, fuktig trasa kanske?

 

Store (och något slarvige) sonen ville ha en smart-phone, men då gjorde vi ett räkne-exempel ur ett reklamblad för ett tag sedan, där en viss smart-phone som kostade 5990 kr med ett abonnemang, visade sig kosta drygt 11000 kr när den väl var betald, tre år senare.

Jag frågade den lätt chockerade sonen om han trodde att den skulle hålla så länge ens. Det trodde han inte, och när jag förklarat att han i så fall ändå skulle varit tvungen att betala för den, endera den blev stulen eller gick sönder, så tyckte han att det var sanslöst. Det tycker jag också, och vad värre är, är ju att även vuxna människor går på att teckna dylika abonnemang!

Att göra så ömtåliga telefoner, det är ren materialförstörelse!

 

Måste man inte ha en smart-phone då? Nja, klarar de att göra en hållbar telefon framöver, är jag inte främmande för att köpa en kontant i så fall, för det är både kul och praktiskt många gånger.

 

Ändå kan jag inte låta bli att citera mannen i mitt liv, som fått svågerns nya telefon demonstrerad för sig;

”Går det att ringa på den också?”


Foto: Husse tittar till balpressen ”Mr Mc Hale”

Kommentera

Beröm

”Åh, vad duktig du är!”

”Vad bra gjort!”

”Duktig tös!”

 

Är det att ge någon beröm? Ja och nej!

Åtföljs inte första frasen av en bisats, så är svaret definitivt nej!

 

Vad jag menar är att det krävs mer. Mer specifikt vad var det som var
duktigt? Hur ska barnet kunna veta om denna fras är som ett bakgrundsljud?

 

Är hon alltså över lag är en duktig person som är bra vad hon än gör? Då kan du lika gärna berömma henne på swahili, även om hon inte behärskar det språket!

Kommer du in till chefen för ett samtal, får man förmoda att denne är positivt inställd till dina ansträngningar, med hjälp av vilka företaget fått ett nytt kontrakt påskrivet. Kan man då förvänta sig ett;

”Duktig tös!”

 

Förhoppningsvis har man en bättre chef än så! Kanske mer att ”Med tanke på att
du klarade senaste kontraktet, vilket jag är mycket nöjd med, hade jag tänkt
lägga en bonus extra på din lön nästa månad!”

 

Nej, gå hem och börja öva bisatser i eftermiddag!

 

Exempelvis;

”Åh, vad duktig du är, som klarade att få på sockarna själv!”

”Vad bra du gjort den teckningen, vad fina detaljer, den har du lagt möda på!”

”Duktig tös, du kan verkligen vara nöjd med den vedstapeln!”

”Vad stolt du kan vara, över dina goda kakor!”

 

Negativ kritik då?

Försök att hitta det som är bra i första hand! Man ska tyda allt till det bästa
(fast det gäller inte matte, t.ex. att  3 x 3 = 7) 😀

 

Tänk till innan du klagar på dina barn och din övriga omgivning! Svarar du ja på detta?

 

Måste jag säga det här?

Måste det sägas av mig?

Blir något bättre av att jag säger detta?

 

Då får vi bort en hel det sarkasmer och elakheter, som man får tillbaka gånger tio, när barnen blivit stora nog att ge igen!

 

Annars vill jag säga, helst inte mer än en negativ sak på tio positiva.

Hur gör vi nu då?

 

”Dumma dig som hällde ut kattmaten, nu är jag arg på dig!” ? eller kanske hellre;

”Du vet att du inte får hälla ut kattmaten, sopa upp efter dig och gör inte om
det!”

 

Detta är en klassiker! Det kära ordet varför, används ofta av vuxna vid fel
tillfällen…

”Varför har du hällt ut en hel låda spik i gräsmattan, nu blir mamma ledsen!”

 

Vad är det för fel på det då? Jo, man har ställt en fråga som man inte vare sig vill eller behöver få svar på!

VAD ska du göra med informationen du får, om barnet svarar på frågan? Risken är att barnet gör dig argare genom att svara uppkäftigt,

”Kände för det”, och vem har glädje av det?

 

”Jag accepterar inte att du häller ut spik för stora pengar, i gräsmattan så de kan skada folk och gräsklippare! Du plockar upp varenda en, och så talar vi inte mer om det!”

 

Det är nämligen så att vuxna gärna drar upp gammal skåpmat nästa gång de är arga på barnet, trots att barnet gjort rätt för sig och plockat upp. Det är inte
okay!

 

”Varför ska ni alltid bråka!?” kan ersättas med;

”Du ska inte bråka med din syster, gå och gör något annat, om du inte vill vara med henne!”

 

Du vill nämligen inte göra konflikten större genom att få svaret;

”Därför att syrran är så dum i huvudet, hon fattar ingenting!”

Troligen hör hon det och blir än mer ledsen och arg, och det blir troligen du också. Den som svarade på din fråga är ju fortfarande arg, och det är ingen mening att diskutera saken just då, utan senare när det lugnat ner sig.

 

Diskussionen riskerar annars att bli i stil med det gamla ordspråket;

“Do not argue with an idiot,

they drag you down to their level,

and beat you with experience.”

Citat:  Mark Twain

Kommentera

BARN = MÄNNISKOR 2

Nu tänkte jag i första hand på de kortare varianterna av barn, jämfört med oss  vuxna.

Ben och öron tycks bara vara till pynt, på vissa barn. De är inte inkopplade…utan bortkopplade. De behövs nämligen inte.

Hur det kommer sig? Jo, visst, det finns olika funktionshinder som gör det svårare att kommunicera med vissa barn, men det var främst de andra barnen jag tänkte på. Vad har de vuxna gjort med dem? Hur blev det så fel?

 

En jämförelse:

Föreställ dig att du lärt dig köra bil. Du har till och med klarat körkortet. Du är fortfarande lite osäker, men du övar och blir bättre. Rätt som det är kör du emot lite någonstans.

Föreställ dig nu att någon säger, ”Jaja lille vän, jag kan köra i stället!”

Du lämnar över ratten, och sedan är du baksätespassagerare igen. Du blir bekväm och tänker; ”Jaja, låt henne köra istället då. Men då tänker jag inte köra mer alls, jag ser på film!”

Du blir rastlös, sysslolös och sur där du sitter, utan att vara behövd av någon. Du vill ha saker och ting, men ju mer du blir mutad med för att vara tyst och lugn, desto mer vill du ha, nöjdare blir du inte, för mycket vill ha mer.

Framför allt positiv uppmärksamhet. Men kan man nu inte få positiv  uppmärksamhet, så kan man i alla fall få negativ uppmärksamhet, och det är bättre än ingen uppmärksamhet!

Det är lika bra att du ställer till ett helsikes liv, då kanske någon ser att du finns!

Nu kommer det allra värsta, över huvudet på dig, säger någon lite ursäktande
och nedlåtande;

”Han är sån, kräsen, bråkig och besvärlig, det har han alltid varit! Men det växer väl bort…”

Jaha, då var det bekräftat, du hade rätt, du är bråkig och besvärlig, och äter inte det som bjuds!

Stopp! GÖR man så här mot vuxna?

Nej, nej, det skulle inte falla någon vettig änniska in, att behandla en vuxen så!

Men de som så småningom ska bli vuxna då? Varför i hela fridens namn gör folk så mot dem? Blir det bra?

 

Vad jag undrar är;

 

Varför går folk och bär på sina barn, ända upp i femårsåldern, de har ben! Skaffa ny bäbis!

Varför lyssnar inte vuxna på sina barn? De förväntas ju lyssna på de vuxna!

Varför å andra sidan får barn avbryta andra som talar, t.ex. i telefon, när inte vuxna får det?

Varför matar du ett barn som kan äta själv?

Varför skälla på ett barn som sölar ut mjölk, men inte på en vuxen som sölar?

Varför klä på ett barn overallen, när han fyllt två år? Han kan själv och ska få beröm för det!

Varför göra andra saker som barnen kan göra själva? För att förminska dem?

 

I alla fall är det de gör. I mina ögon framstår inte sådana föräldrar som ”bra”,
bara för att de ägnar så mycket tid åt sina barn. De kunde ägnat dem hälften så
mycket tid, men ändå haft tio gånger så roligt med dem! Bara genom att göra det
som behövs, och inte fjanta bort dem så.

Dessutom är sådana föräldrar fruktansvärt tråkiga att umgås med, man får aldrig tala till punkt innan deras gnälliga barn pockar på uppmärksamhet, och sådant, det orkar jag bara inte med.

 

Foto: Kan själv, med Carl 6, Ida, 3 och Elon, 3

Kommentera (2)

Några tankar bara…om barn

Då menar jag både långa och korta barn! (läs naiva vuxna)

Jag har ingen pedagogisk utbildning, det vet jag med mig. För säkerhets skull
har jag fått det påtalat några gånger också, när en av gossarna krånglat i skolan. Han var hackkyckling, och började spela pajas. De redde helt enkelt inte upp honom, han låg under bänken, ritade på väggen osv. Jag sa då att de har sin fulla rätt att ge honom konsekvenser av hans agerande. En gång sa jag helt enkelt

”Prova att bli arg, och ställ krav!”

”Men så arbetar inte vi pedagoger!”

Det slutade med att jag bad att få mail om det varit en ”dålig dag”, då fick jag bli
”Häxan Surtant” och ta ifrån barnet privilegier hemma istället. Det fungerade,
och allt som fungerar är bra. Sedan bad jag dem att låta honom städa upp,
tvätta bort färg/blyerts på rasten, så det skulle kosta lite även i skolan, om
man beter sig oacceptabelt. Det fungerade också, opedagogiskt eller ej…

För det mesta försöker vi fokusera på det som är positivt. Som regel får man uppmärksamhet om man gör något positivt, men somliga tenderar att ge mer uppmärksamhet åt negativt beteende. Husse brukar säga att;

”Den som inget gör, gör heller inga fel…” samt;

”Har man gjort något och det är tyst, då är det bra, annars klagar och gnäller folk!”

Ett exempel på det sista är att jag som relativt nyinflyttad,  hörsägnes fått till mig att
det är larvigt att tro att man kan ha nytta av ett par bordercollies vid vallning av tjurar. Så en höstdag fick Husse för sig att flytta hem kanske drygt 30 tjurar från tre olika hagar på utmarkerna. Dessa skulle vallas några kilometer på vägen förbi hagar med amkor på båda sidor vägen, och vi skulle gå till fots, tre personer och två hundar. Byborna gick man ur huse för att titta på när detta skulle gå fullständigt åt fanders! Bara en liten detalj…det gjorde inte det.

Sickan och Sally passade dem fint på sidorna, ingen gick igenom staketet bestående av EN eltråd. Det blev tyst. Väldigt tyst. Sedan talades det i folkmun om att det nog
egentligen är praktiskt med fungerande vallhund…

Om vuxna beter sig så, är det inte konstigt att barnen hakar på!

Det är roligare med beröm! Men det där är faktiskt en subtil form av beröm! Man ska bara inse det och tolka allt till det bästa! Vad gäller barn är det extra viktigt att det är ett tydligt beröm. De ”läser inte mellan raderna” ännu.

Beröm ska vara specifikt, inte bara ”Vad duktig du är” utan ”vad stolt du kan vara över att du fick på byxorna SJÄLV!”

Kommandoran: Hota inte med något du inte kan/vill fullfölja! Jag vet en som var på djurparken och sa; ”Kan du inte sköta dig, så åker vi hem allihop!”

Kul för alla andra då…

 

En annan sak som inte fungerar här är följande:

Ett barn, inte något av våra, som räcker fram handen till mig med en äppelskrott/bananskal/glasspapper/klubbpinne-You name it, och säger:

”Här!”

Barnet tycker då att jag ska gå och slänga den, annars släpper han den där han står. Jag som vägrar degradera mig till soptunna, och blir SKITARG när det händer, säger då följande:

”Ser det verkligen ut som om jag behöver den!?”
*Ungen uppvisar korkad uppsyn*
”Ehh…nää, men TA den då!!”

”Varför? Jag vill inte ha den!”
”Inte jag heller!”
”Då kan du som använt den, slänga den!”

*Ungen som antagligen stod närmast papperskorgen, går fundersamt och kastar den*

Arma unge som gör sådant i min närhet…de gör aldrig om det med mig i alla fall!  😉

 

Här läser vi saga på SAMMA vis varje kväll för småbarnen, Husse lägger de stora. Igår lade han även Elon och Ida (3 år), men det liksom dög inte riktigt…jag ville inte gå in och ”göra om det”, för det förminskar ju Husses nattning, men efter ½ timme sa han, gå in och fråga vad de vill. Då ville de berätta att även pappa kunde läsa

”Gissa  djungeldjuren”
😀

Carl 6 år är värst. Är inte pappa inne, vill han inte sova, ibland får jag bli riktigt arg…jag kan faktiskt också läsa! Men de är vanedjur, de små vildsvinen…

Ibland kan det periodvis fungera med belöningssystem.

T.ex en glaskula får du i din synliga genomskinliga burk på hyllan i köket, när du plockat ur diskmaskinen/dukat fram till middagen e.dyl. Sedan kan kulorna ev. bytas ut mot enkronor, eller att X antal kulor ger möjlighet att åka till badet med pappa eller något…

Annat tips: Diskutera inget med arga barn! (eller vuxna) De lyssnar ändå inte, och då minskar orden i värde även nästa gång du tar fram dem. Ta det då de lugnat ner sig, gärna någon timme senare eller så.

 

Jag brukar fysiskt ta undan barnet från ”vad det nu gäller” och deklarera ”Så GÖR vi inte!”, och så tar vi diskussionen senare. FÖRSÖK låtsas att du är hans chef, och
han är din anställde. Vad säger man till sina anställda? Inte att man ringer lönekontoret, så de drar in lönen när han spottar på golvet…det blir snarare
tal om risk för omplacering va?  😀

Ibland tror jag att vi så förtvivlat gärna vill vara bästa vän med vårt barn, att vi slår knut på oss själva, så det inte blir bra. ”Han får ju inte bli LEDSEN!”

Nähä? Varför? Att vara ledsen och känna att det man gör påverkar andra, är en del av livet. Hur ska man kunna vara så där sprudlande glad och lycklig hela livet, om man inte hemifrån lärt sig vad som är acceptabelt och inte? Om bara jag och möjligen min man tycker om våra barn, så har de INGEN nytta av det i livet, när vi är borta!

Ingen gillar människor som inte kan uppvisa ett normalt beteende och visa hänsyn till andra, vare sig det är barn eller vuxna. Jag tror att bästa sättet att förbereda dem för vuxenlivet ÄR att ställa krav på dem. De behöver känna att de behövs, att de har ett syfte i familjen. Hos oss hör man ofta, ”Visst kan jag skjutsa dig till din vän, men jag hade tänkt XXX nu, så då får du hjälpa mig med det först!” Det brukar inte vara några problem, man får ge och ta.

Det finns alltför många unga vuxna som inte ens kan kommunicera med sina medmänniskor, de har inte lärt sig vanligt sunt bondförnuft, det är visst ganska ovanligt med vanligt sunt bondförnuft nuförtiden…

 

 

 

Kommentera (4)

Bekväma människor

En bekväm människa köper färdiga tårtbottnar som smakar kemikalier.

En bekväm människa köper färdigmat i stora mängder utan vetskap om innehåll.

En bekväm människa tittar inte på ursprungsmärkningen i affären, billigt gäller!

En bekväm människa lämnar alltid barnen hemma när hon åker och handlar.
En bekväm människa låter inte barnen vara med där de kan bli permanent smutsiga.

En bekväm människa tar inte på barnen regnkläder och går ut i morgondaggen.

En bekväm människa tar på barnen dåliga kläder så hon slipper vara ute länge med dem.

En bekväm människa ordnar barnvakt, även om hon bara ska måla med Falu Rödfärg.

 

Jag är obekväm…därför att:

Jag vill att mina tårtor ska vara saftiga, goda och inte säcka ihop om jag fuktar dem med jordgubbsmos.

Jag vill till exempel äta hamburgare utan ”extra allt”.

Jag vill när det går köpa svenska varor för att gynna vårt land. (inte bananer alltså;)

Jag vill att barnen ska vara med och se vad saker kostar, samt hjälpa till att finna varor.

Jag har nog med ”hemma-kläder” för att barnen ska få vara just det – BARN!

Jag tycker att barn som ätit frukost gott kan få gå ut, daggkåporna är fina på morgonen!

Jag tar hellre på barnen overaller med andas-funktion och har glada barn som inte vill in.

Jag köper billiga småpenslar så alla får vara med och måla!

 

Ida och Elon har varit med och målat en gaveltopp idag!
(Nej, de stod inte på stege, Husse var fiffig nog att brädfodra toppen på marken, så kan man lyfta upp den färdigmålad sedan!)

Kommentera (3)

För att få de senaste uppdateringarna