Jag är inte så mycket för bilar.
När vi inför försäljning skurat och fixat med VW Caravellen i ett par dagar så jag var nöjd, kom de som köpte den och sa, ”Jaja, det blir ju en del jobb att städa ur den, men…” Det skrattade vi gott åt, Husse som kört grisar i skuffen på den…
Rent generellt kanske någon tycker att jag behövt en tuttförstorande bil, men har bättre självkänsla än att jag bryr mig om det.
Jo, det klart att det är bra med en bil som går, och som familjen får plats att åka i, och helst ett par platser till, om ungarna vill ha med någon vän hem. Kanske inte alla som tänker på andras ungar, men då gör jag det då…
A-B-bil, det är vad vi har. Dvs. en bil som tar oss från A till B, utan kända finesser. Eller i det här fallet en buss, en Renault Trafic, som behöver en hel del kärlek. Det har stackaren inte fått på länge. Men Husse såg över den lite, bytte spolarmunstycke och ett rullager i sidodörren, för det är trots allt kul, med bilar man kan stänga, och rutor man kan se igenom…
Så igår, när jag plockat ur:
Diverse parkeringsbiljetter och annat kvarglömt krafs, fann jag även
3 st hovtänger samt
1 st rörtång
1 skiftnyckel och fast nyckel nr 13
Jag sopade ur det värsta bôset med en piassavakvast, svampade av den på sidorna, taket ser jag inte, så det får vara. Blåser så av den värsta geggan med hetvattentvätten.
Jag kör fram bilen till garaget, och 15-åringen som kommer hem från skolan utbrister:
”Morsan, ska du SÄLJA bussen eller?”
Hmmm…det är tydligt förvånande, att man kan vilja rätta till bussen lite…
Kommentera