Jag hör det överallt!
Det är snart måndag igen, då ska man släpa sig till det där skitstället igen! Chefen är dum, golvet är hårt, bara sex veckor semester, kollegorna är dumma, planeraren fattar inget, kaffet är som nordsjöolja, skärmväggarna är inte bytta sedan 80-talet, det är fult och nedslitet, och vilka värdelösa julklappar vi fick i fjol!
Detta gnäll…alltså jag blir så trött. Egentligen skulle jag vilja ge dem en spark där solen inte lyser, och berätta för dem, att de inte vet vad arbete är! De flesta får vara under tak dessutom!
Här kommer en länk, till en berättelse om en som visste vad arbete var…
http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2012/06/10/vi-vet-inte-vad-arbete-ar/
Jag skulle, om jag var en av de som inte begrep att jag har ansvar för mitt eget liv, kunna säga som de, men det blir ju så dumt, när man är bonde…
Min vän Harriet Rådahl, skrev följande på Facebook:
”Läste idag att 73 % av de anställda är oengagerade, tycker att jobbet är tråkigt och går främst dit för att få lön. 12 % vantrivs och är ”actively disengaged”, alltså motarbetar sin arbetsgivare. Endast 16 % upplever att de har ett utvecklande, engagerande och meningsfullt arbete.”
Jag tror att många känner efter för mycket, så mycket att de inte knappt minns varför de är där!
För att de får BETALT för det!
Hade det varit så fasa hippt att gå dit, hade man ju inte fått betalt…
En som skriver mer om det där med att känna efter, är Jenny Strömstedt på Expressen:
http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/en-ny-generation-som-vill-glida-genom-livet/
Det finns en annan skrämmande aspekt av detta gnäll, och detta att man så noga känner efter om det skaver någonstans, var som helst, så vi får orsak att vara hemma.
Vad vi blir för förebilder för våra barn, med den naiva attityden!?
Som barn tror jag att jag skulle se det så här:
Mamma eller pappa, vill inte gå till sina tråkiga arbeten, de ”känner efter” och tänker att vi kan nog säga att Lisa känns febrig, på måndag morgon. (det blir billigare med vård av barn, när man är trött och bakis, ingen karens) Lisa känner efter, ganska noga, kanske lite ont i halsen, och tänker, jag vill inte heller gå till skolan, om jag får vara hemma. Det gör ju mamma och pappa. Då kan vi se på TV hela dagen, och spela Candy Crush på telefonen.
Resultaten lär inte vänta på sig, förr eller senare hänger man inte med i skolan, man tappar kompisar, när man inte är där, och då tappar man lusten ytterligare att gå dit. Betygen då? Vad är det för skitlärare, som inte ser till att mitt barn får A-D eller åtminstone E i betyg! Det är deras ansvar, skolan är kass, mitt barn känner att hon inte ens vill gå dit ju!
Vill ni veta det, så har vi egenföretagare inte alltid tid eller råd med semester över huvud taget..men är man verkställande direktör i sitt eget liv, så förstår man att så kan det vara ibland. Då blir det så här:
Det är snart måndag igen, då ska man släpa sig till det där skitstället igen! – Jaha, jag behöver förändra något.
Chefen är dum – jag får skärpa mig!
Golvet är hårt – bäst att jag lägger ut en matta.
”Bara” sex veckor semester – sicken dröm om vi kan ta två dagar!
Kollegorna är dumma – jag får prata med dem.
Planeraren fattar inget – jag får sätta mig in i detta, så vi löser det.
Kaffet är som nordsjöolja – men har jag köpt det, får jag väl dricka ur och ta en annan sort nästa gång.
Skärmväggarna är inte bytta sedan 80-talet – jag har skärmväggar, fränt!
Det är fult och nedslitet – får ta nån regnig dag och måla om.
Vilka värdelösa julklappar vi fick i fjol! – Julklappar?
Är det svårt?
Ja, det är oerhört svårt för vissa, men om ens drömmar förblir just det, drömmar, då hinner man ju inte leva livet som man egentligen vill, innan det är slut!
Någon fiffig individ sa en gång:
Gör dina drömmar till verklighet, annars kommer du att jobba för en som gjorde det…
Ända sedan vi varit små, har folk haft åsikter om oss, vad gäller allt.
Men frågan är varför vi låter det ta så stor plats i våra liv, när det inte är våra åsikter!? Det är ju deras bild av sanningen!
Naturligtvis behöver man rätta in sig i ledet och lyssna på andra i en mängd olika situationer. Det är ganska uppenbart för de flesta. Men någonstans, måste vi våga ifrågasätta vem som sätter regler och normer för hur vi ska leva våra liv. Och framför allt varför vi väljer att dansa efter denna pipa.
För väljer, det gör vi. Mina föräldrar lärde mig tidigt att ingen får trampa på mig. Men det gäller också att förstå att man inte ska låta någon trampa på en. Man drunknar inte för att man kastats i vattnet, man drunknar bara om man låter bli att simma uppåt.
Jag har gjort många underliga val i livet. Men det passade ju mig, och då är det bra val för mig. Till exempel sa jag upp mig från mitt arbete, när äldste sonen ”borde” börjat på förskolan 2002. Jag hade då 11 mil till arbetet, enkel resa, och mitt arbete kunde på sikt innehålla en hel del utlandsresor. Deltid hade inte fungerat.
Kvinnofälla, bla, bla, bla…men jag tror ändå inte att det finns pensionspengar kvar år 2037, om jag blir gammal nog att kunna nyttja dem. Allt handlar inte om pengar, jag vill kunna ge mina barn tryggheten i att vi finns här för dem, när de kommer hem från skolan.
Många tycks jobba för att nå devisen:
”Den som har mest pengar när han dör vinner!”
Jag tycker att det är viktigare att se barnen och ge dem tid, än att vräka ut pengar på dem, för att döva mitt dåliga samvete jag ger mig själv om jag jobbar för mycket.
Men jag har fått höra det! Av folk som antagligen undrar hur i allsin dar jag vågade, och som undrar hur stenrik jag är (tips för nyfikna: kolla taxeringskalendern, så vet du att det inte handlar om pengar)
Politikerna som vill ha lika antal föräldradagar för både mor och far, som vill att alla ska ha ”rätt” att ha sina barn på förskolan, har snarare gjort detta till en skyldighet! Men hur det än är, oavsett hur professionella pedagoger det finns i förskola och skola, så har de inte den tiden att lägga på våra barn, för de har så många fler, än just våra barn.
Samma föräldrar som ondgör sig över mitt val att ha fem barn, (hur hinner jag med dem?) och varför jag vill vara hemma med barnen, lämnar sina barn på förskola/skola/fritids större del av dagen, och då undrar jag…även om de nu bara har två barn, får de till närmelsevis så mycket tid av sina föräldrar, som mina får? Jag tror inte det. Men det är deras val, som kanske fungerar för dem. Jag hoppas bara att det är därför de väljer att göra så, och inte för att de tror att de förväntas göra så…
Här kommer en parantes, för er som undrar:
(Så nu kanske frågan uppstår hos er som inte vet. Vad är detta för människa? Bondfia. Lyxhustru som bakar kakor, äter praliner, vägrar att gå långa stärkande promenader, ratar gymmet och hellre kollar navelludd?
Nja. Vi har ju gård, så man kan välja på att arbeta sig slut i skogen eller hemma. Så ska det därtill finnas mat och kläder till en familj på 7-9 personer. Så har vi självhushållning på sommargrönsaker, potatis ägg och kött.
Fritidsproblem har jag ont om.
Så rent krasst, har jag två arbetspass per dag, som inte går att flytta på, ca 7-10 +/- ett par timmar, samt 16-20 +/- ett par timmar. ALLA DAGAR ÅRET OM!!!
Så var snäll och förstå, om jag har svårt att delta i morgon- och kvällsaktiviteter. Igår, hade till exempel föräldraföreningen aktivitetsdag för skolbarnen i idrottshallen. Då fick man gå upp och göra morgonpasset tidigt, för att hinna till skolan vid tiotiden. Bra att Anneli hann dit i förväg. Husse fick ändå ta in en F-skattare för att göra den resterande delen av mitt jobb. )
Alltså, dåligt samvete som jag tidigare skrev om…det är faktiskt bara jag själv som kan ge mig dåligt samvete!
Och varför i herrans namn ge sig själv något man inte vill ha?
Som om jag på 90-talet skulle gå in i mataffär och köpa mig en stor bit selleri, och stoppa i truten! Vidrigt, men jag gnager på i alla fall, det är ju så populärt, att det måste man bara ha!
Vad vill du göra egentligen? Ta reda på det, och sedan GÖR du det!
För det är ditt liv och dina val, och således ditt ansvar att göra dig själv nöjd, och att göra ditt liv så kul som möjligt!
Annars blir det så här:
Nu har jag tagit med mina föräldrar och varit på föreläsning i Borås.
Torkild Sköld och Jesper Caron.
Det är alltid tänkvärt. Jag var på Torkilds föreläsning för några år sedan i Skövde, det har hänt en del sedan dess. Både med honom och mig. Han har varit nära att stryka med, så han har krympt en del, men repat sig, och jag har succesivt blivit en ännu gladare och mer förnöjsam person, än jag tidigare varit. Tack för hjälpen!
Jag kan bara säga att det gör skillnad. Lite skillnad nästan genast, för det är en rejäl spark i baken, där man troligen bäst behöver det. Men. Man måste träna på det. Det går inte av sig själv precis. Man får det resultat man vill ha. Gör man inget, så får man inget.
Ganska enkelt, egentligen.
Torkild frågade igår om det var någon som sprungit maraton. En tjej hade gjort det. Nästa fråga;
”Tränade du innan?”
😀
Det blir plötsligt ganska självklart, att oavsett vad man har för mål, om man vill nå sina mål, måste man först sätta upp dem, och sedan träna.
Vad gäller Jespers kompletterande humörtränande bit, funderar jag nu på hur i all sin dar jag ska kunna trigga igång mig för att klara att harva med den nervösa unghästen till våren, utan att jag ska skrämma vettet ur henne! 😀
Här kommer en bild på Flickan, hon som ska klara att harva så vi kan vara sjävhushållande på potatis till nio personer.
Jag var på kostråd igår.
Intressant.
Något av det viktigaste, som faktiskt gjorde mig upprörd, är att det till exempel förra veckan slängdes mat för ca 700 kronor!
SJUHUNDRA KRONOR!!!
Det finns alltid två rätter att välja mellan, samt ett fantastiskt salladsbord. Om nu de elever som kommer först till matsalen, vräker på av den populäraste maträtten, och sedan kastar mer än hälften, då finns det inte så alla får smaka på den. Uselt.
En elev tog sexton (16 st.!) fläskbitar och kastade 10 st.
Nu vill jag att alla som läser detta, tar ett snack med sina barn i kväll, om hur man hushåller med mat! I min värld, så gör man inte så, det finns inte på kartan. Det är mycket enkelt, är du osäker på om det är gott, tar du lite och smakar. Men.
DET DU TAR TILL DIG, DET ÄTER DU UPP!
När damen i matsalen berättade detta, säger en Kinnarpsarbetare;
”Men om man är i lunchmatsalen på Kinnarps Kontorsmöbler, så ser man folk som vräker på av lunchbuffén, och kastar hälften efteråt, och det ska föreställa vara vuxna människor!”
Ni vet att nu blev jag mörkrädd! Många utav arbetarna på Kinnarps Kontorsmöbler, bor i Kinnarp och har skolbarn! Man behöver ju inte vara hjärnkirurg för att förstå varför saker inte fungerar.
Men kära föräldrar, barn gör som ni gör, inte som ni säger!
Tänk på det under dagen, gör förändringen som krävs i dina tankar, och som sagt TALA med barnen om detta! Visst är maten alldeles för billig, men det är inte meningen att det ska slängas mat för 700 kronor i veckan oavsett! Och det är INTE lärarnas fel, kom detta ihåg.
Någon hyfs bör eleverna ha fått med sig hemifrån.
Så kommer vi till den byråkratiska biten, läs om ni vill, det gör mig trött att bara skriva ner det…
Det är tur att man inte dagligen måste tampas med den typen av problem…som egentligen inte är problem. Hör bara:
Det var mycket tal om upphandlingar och vilken typ av mat skolbarnen vill äta, samt vilken tid det tar att städa matsalen, och att det inte finns tid att städa scenen, om man skulle vilja ställa ett par extra bord där, tillfälligt, om det är trångt i matsalen. Oavsett trångt eller ej, är trappan upp till scenen inte godkänd måttenligt, samt huruvida alla får plats att äta, om de inte håller mattiderna. Byråkrati. Suck.
Kommentera (2)