Nu kommer ett negativt blogginlägg, jag undrar, vill ni verkligen ha det så här?
Om inte, varför i herrans namn har ni då ordnat livet så?
Jag kom att tala med en man igår, som drev en maskinfirma. Han tyckte att vi bundit upp oss totalt, på senare år. Förut kom folk med 200.000 i kontanter och köpte en maskin. Till pension, hade de huset eller gården betald. Idag går inget, absolut inget, att köpa utan finansiering.
Det kallas frihet, att kunna köpa något man behöver, utan att ”behöva” betala det kontant. Men du äger det inte, och finansieringsbolaget tjänar ränta på dig. Har du inte möjlighet att betala, kan de hämta varan, även om du betalt det mesta. Jättebra. Men inte för kunden.
Detta gäller givetvis även TV, olika abonnemang, Spotify, ja allt. Då är frågan, hur många olika små löpande kostnader, som ”bara kostar 199 kr/månaden”, har folk? Är det frihet, eller kvävs ni av små fasta kostnader?
Vi lever liksom efter pengarna, inte före. Vi har ingen makt över ekonomin på så vis, och höjs räntorna är vi totalt körda! Folk får gå från gård och grund.
Det är som att alla ska ha rätt att handla, även om de inte har råd, och jag frågar mig varför.
Så läste jag en intressant artikel i Falköpings Tidning idag, det stod att pengar har ingenting med fattigdom att göra. Intressant. Men även där fanns poänger. Mannen som skrev artikeln, arbetade i Rumänien, i en romsk by, där han hjälpt dem att starta upp en fabrik som syr barnmössor. Behjärtansvärt, för många romer har av tradition ofta haft svårt att få tag på arbete. Nu var det bara det att en av de som arbetade på fabriken, kom på att han tjänar mer på att sitta med en pappmugg utanför Ica i Sverige, så han valde tiggeri framför arbete i landet han har sin framtid i, och då har det ju gått snett.
Hur fattig är en människa egentligen? Jag tänker på Dolly Partons sång, ”Coat of many colours”, en strof lyder:
”One is only poor, only if they choose to be…”
Inte hört låten? Går att ordna!
https://www.youtube.com/watch?v=h7I_9MMcWvk
(Med texten för att ni ska förstå vad jag menar)
Man behöver nog tänka på hur man har det, innan man gnäller!
Jag säger inte hur man ska göra, men hjälp till självhjälp, som mannen ägnade sig åt, känns bättre för mig! Sedan är det samtidigt svårt. Vi har gott om folk som behöver pengar, och vi har gott om arbetslösa som har gott om tid.
Tid och arbetskraft ja…tänk dig in i hur lata och bekväma folk är idag. Det är inte många som vill lägga tid och kröka rygg för pengar eller för att odla sig bättre mat. Tyvärr.
Det är som sagan o den lilla röda hönan…ingen vill hjälpa henne att plöja, harva, så eller skörda, än mindre mala mjöl eller baka. Äta kan de dock tänka sig.
Bad en släkting om hjälp att röja buskar en gång när vi verkligen, verkligen behövde hjälp för att vi inte hann allt själva, så skulle han få veden. Svaret?
”Nä. Jag har råd att köpa min ved.”
Tack ska du ha…
Kommentera
”Jag har lärt mig att säga nej!” sa en man stolt till mig en dag.
Jaha, tänkte jag. Det kan ju vara bra, det finns så många som försöker slå knut på sig själva, för att vara andra till lags. Men i det här fallet tyckte jag att han alltid gjort det, eftersom han redan innan är så pass egocentrisk, att han säger nej till allt han inte orkar eller vill göra, även till familjen, fast nu med ett gott samvete bakom! Då blev det genast rätt sorgligt.
Jag har skrivit om detta innan. Men jag tycker det är viktigt, så jag gör det igen. Det är liksom modernt att värna om sig själv, i lite för stor utsträckning, när det går ut över familjen och barnen, tycker jag.
Det är så kort tid vi har våra barn i vårt hus, den tiden kommer inte igen, och jag undrar om jag sedan vill stoltsera med att de sällan fick måla, limma, snickra, bygga kojor och fixa hemma, bara för att det var enklare om de såg på TV…
Visst är jag bekväm, och lat på många vis, men jag försöker att säga ja när det går, både till mig själv och andra.
Ja känns liksom mer positivt. Man kan välja att säga saker på olika vis. Barnen frågar t.ex.
”Kan inte vi åka till mormor och morfar?” och då skulle mitt svar kunna vara;
”Nej, jag ska mata djuren och dricka kaffe först!”, men jag väljer att uttrycka mig;
”Ja, när vi matat djuren och druckit kaffe, kan vi åka! Klä på er och hjälp till, så kommer vi iväg fortare!”
Kanske lurar jag skjortan av dem, men jag vill att de ska veta att vi är en familj, vi behövs allihop, och vi gör saker tillsammans.
Jag har skrivit mer om att vara behövd här:
http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2014/11/06/att-vara-behovd/
Så ville de göra kikare igår, Ida och Carl.
Så klart att jag kunde sagt att det är meningslöst, onödigt och risk att de kladdar ner sig med färg. Men jag valde att inte göra det, trots att jag lagade mat och höll på att packa ner en tjur i frysen. Jag valde att inte vara så bekväm, utan sa;
”Här är toarullar, tejp, pensel och färg, hjälp varandra att hålla när ni tejpar, så det blir rakt, så kan ni måla med hobbyfärg i pannrummet, det gör ju inget om ni spiller på veden.”
De smög runt och kikade efter älgar och allt möjligt! Ganska kul till ringa kostnad.
”Vid det här årets slut kommer enligt SCB, ca 50 000 barn i det här landet att ha upplevt en separation. Två vuxna i deras närhet har inte lyckats hålla samman. Är inte ute efter att skuldbelägga, utan presenterar fakta. Det finns anledningar till varför det kraschar.”
Citat: Michael Larsen ur bloggen:
http://separation.se/till-man-fa-kvinnor-lamnar-ett-levande-forhallande/
Jag har några idéer om varför det kraschar jag också…
Några förhållanden har jag haft genom livet, och till slut har jag lärt mig lite. 😉
Till exempel;
Om jag säger vad jag vill, är det troligare att jag får som jag vill.
Det var väl ändå det dummaste och mest självklara?
Nej, alltså tyvärr inte!
Ni har väl någon gång stött på den lilla ödmjuka kvinnan, som säger t.ex.
Vid matbordet;
”Är det något kaffe kvar?”
”Ja.” (mannen fortsätter prata med någon annan/läsa tidningen)
”Kan du räcka mig kaffet?” (hade fungerat mycket bättre)
”Blev inte såsen lite tjock?”
”Nädå.”
Vad hon egentligen menade, men inte ville verka skrytsam var;
”Smakade maten bra?” (för hon själv var nöjd)
”Jättegott!”, kunde mannen svarat då, om han förstått att det var en annan fråga som gällde.
på bilturen;
”De lär ska ha gott kaffe, på ett litet mysigt fik i slutet på denna byn!”
”Jaha…säger hennes man, och svischar förbi.”
Han har sedan seriöst inte en aning om varför tanten sedan inte är nöjd! 😀
Så gör han misstaget att fråga;
”Men varför sa du inte att du ville ha kaffe då!?”
Men den typen av kommunikation, kommer man ingenvart med en man, som lärt sig att tala med raka besked!
”Jag vill att vi stannar och tar kaffe, i andra ändan på byn!”, det lär fungera bättre.
Varför just kvinnor håller på med inlindningar och omskrivningar, det vet jag inte, men om det är en kvarleva från tiden då kvinnan skulle vara lågmäld och försynt, så är det väl dags att ändra på det?
Ta lite plats, mina kära vänner!
En annan sak är att en del män på grund av detta, totalt missförstår, vad deras kvinna vill. Då händer det att de försöker göra henne nöjd på något sätt de själva förstår sig på, genom prestation. Jobbar över längre, fixar med bilen lite till, ordnar i trädgården och kommer in först framåt kvällen, till vadå?
En missnöjd kvinna!
Och mannen förstår ingenting! Han som varit snäll och gjort så mycket, så hon fått vara inne!
Många män är vad de gör liksom…och gör man mer, så är man mer…och har förvisso mindre tid över till det som verkligen betyder något! (men det sista vet de inget om…)
Och så barnen:
För nu inte över eländet på ungarna också!
Gasta inte på dem och säg;
”Om inte du lägger din smutstvätt i tvättkorgen, och parar ihop sockarna, så tvättar jag inte dina kläder!”
Och så suckar du, sorterar och plockar upp när de gått ut, för att du inte orkar se det…hur ska de lära sig då?
När du inte menar det du säger?
Så är då frågan, hur kommer man ur sina invanda mönster? Enkelt.
Man bestämmer sig, och gör det bara!
Det KAN ju hända att kvinnan inte ville vara inne, hon kanske varit inne hela dagen, på arbetet också. Det KAN ju hända att någon bör tvätta, städa eller laga mat, och då faller det på den som är inne, och det KAN ju vara så att hon inte vill göra det alla dagar året om…
Då är det bara att gå ut och strunta i det! För det gör ju mannen! Tar sockarna slut, så märker han skillnad. Låt honom tvätta, om han behöver få sina kläder tvättade! När han ändå går in och drar igång tvättmaskinen, säg till honom att tänka ut någon vettig kvällsmat, och förbereda den.
Nänä, stopp nu, inget;
”Vad vill du ha till kvällsmat?” utan rakt och koncist;
”Fixa kvällsmat, när du ändå går in!”
Häromdagen sa tonåringen;
”Morsan, jag har inga rena sockar!”
”Nähä?”
”Ja, men var har du lagt dem?”
”Jag? Det är ju dina sockar! Titta i ditt rum!”
”Men de är ju smutsiga!”
”Då borde du lagt dem i tvätten! Och du vet att jag inte tvättar vrängda sockar, även om de ligger i tvätten!”
En suck hördes. Nästa gång jag gick in i badrummet, satt en gänglig individ på barnpallen och vrängde ett 10-tal svarta sockar…
Kom ihåg nu…
Kommentera
”Det behöver du inte göra vännen, det kan jag göra!”
Så säger folk till både småbarn och gamlingar.
Det sägs i all välmening i och för sig, men det blir verkligen fel!
Ni som har barn nu, ni är från sent 60-tal till 90-tal, generellt sett. Många av era föräldrar fick börja arbeta tidigt, och ”lära sig att göra rätt för sig”. Många av dem hade folkskola i sju år, sedan var det verkligen dags att sluta hänga med näsan i någon bok! Efter konfirmation, var man vuxen, och tog ansvar för sitt liv. Somliga arbetarbarn bönade och bad att få gå längre i skolan, då fick de ibland gå ett år till, om de var flitiga. Hur gick det då för deras barn?
Det är inte konstigt, om deras barn fick lägre ställda krav! Föräldrarna önskade bara att deras barn skulle bli lyckliga! Inte behöva börja arbeta tidigt, utan få vara barn länge, och ha en tonårstid utan krav. De skulle inte behöva det…Men hur blev det?
Den psykiska ohälsan växte. Man kunde skylla på samhället, någon måste ta ansvar, för detta! Varje person som växer upp, har sin egna unika uppväxt, som inte kan eller ska jämföras med någon annans.
Men nu kommer något viktigt, när du har växt upp, vilket numera är långt efter konfirmationen, så är det inte samhället, din mamma, pingistränaren eller katten som blev påkörd, som bär ansvar för hur du mår. Det är du.
Därmed inte sagt att det är enkelt, men det är ditt ansvar!
Det kan tänkas att livet varit hemskt, men de upplevelserna är det du som bär, det är dina upplevelser, och då är det du, och bara du, som kan välja att göra något åt det!
Projicera inte över det på någon annan. Och fortsätt inte projicera över allt på andra, då blir du ingen kul partner! Några favoriter tycks vara;
”Om inte han hade gjort så, så hade jag inte blivit så här!”
”Om han hade hängt upp hyllan, hade jag inte varit så arg!”
”Om inte hon tjatat så, så hade jag inte krockat med bilen…”
Men man kan faktiskt inte ändra på andra, man kan bara ändra sig själv! Och med tanke på hur svårt det är, så… 😉
Om man nu tänker sig att 60-90-talisterna växt upp och bildat familj, vilket många har, vad har de då att förhålla sig till?
Olika förstås, men i värsta fall kan de ha sett ut så här:
Ingenting de gjorde, var nödvändigt.
Ingenting betydde något särskilt.
Man behövde inte dammsuga/tvätta/plocka, det kunde pappa och mamma göra.
Ingenting behövde man göra, för man var inte behövd.
Svårt att växa upp till en ansvarsfull vuxen, när man liksom aldrig behövt göra det…
Nu är man ju inte det man presterar för all del. Men behövs man inte, känner man sig lätt värdelös. Då mår man inte bra alls.
Våra ungar då? Ja…många av dem har föräldrar som vill vara kompisar med sina barn. De är helt vilse i föräldrarollen, och förstår inte ens att ungarna skaffar egna vänner, och att de i stället förväntas vara den förebild som ska hjälpa barnet att klara att växa upp till en ansvarsfull vuxen som klarar sig själv, skaffar arbete, bostad, kanske partner och familj.
Våra ungar växer upp med att de ska vara i centrum, bara du är lycklig, så är det bra. Ungarna lär sig fort att kräva mer och mer, dyrare och dyrare saker och tillställningar, för att hålla sig nöjda. Fel färg på skalet till en iPhone fick en liten flicka att bli galen av ilska! En iPhone!!!
Krävande barn, som inte föräldrarna förstår sig på, för att de inte fostrat dem. Då skyller föräldrarna på att de inte har den pedagogiska utbildningen som förskolelärarna har, så det är ju bättre att ungarna är på förskolan, de är ju proffs på barn! En liten detalj bara…det är rätt så många fler barn per vuxen i en förskolegrupp, än vad ni är hemma. Och ingen kan älska ditt barn så som du (förhoppningsvis) gör…
Föräldrarna är lite trötta på sina krävande barn, de hämtar dem sent på förskolan då de jobbar över, för att ha råd med sina dyra vanor, och kompenserar barnen genom att konsumera mer. Köpt ”kärlek”, på grund av dåligt samvete. Det har blivit vanligt att föräldrarna vill ha egentid, för de är ganska bortskämda, dessa föräldrar.
Egentid finnes när ungarna flyttat hemifrån! Eller i bilen på väg till jobbet. Nöj dig! Vill du ha en massa egentid, kanske du skulle skippat familj och barn!
Våra barn…ja, när jag var på väg till utvecklingssamtal för ena pojken, hade det just ringt in efter rast. Barnen respekterar klockan ”sådär”, inte som när jag var liten, och man sprang in när det ringde, de liksom mer hasar sig sakta runt skolgården, de sista eftersläntrarna som är minst fem minuter sena. Den allra sista ungen, står och bollar mot skolväggen vid dörren där vi nu skulle in, vid ”fel” sida av skolan, i förhållande till var han ska gå in. Min pojke säger till ungen;
”Skynda dig nu, du kommer för sent!”
”Nähä!”
”Kom igen nu, du får bara problem!”
”Det har inte riiingt, la-la-la-la-la-la…”
Väldigt praktiskt, att en lärare måste lämna kanske 20 ungar som snällt kom in, för att leta efter denna! Jag säger till ungen också, men ingen reaktion. Total respektlöshet, gång efter gång! Till sist gick vi in, vi hade ju en tid att passa, och jag hade nog fått fånga och bära ungen till rätt ställe, om det skulle gått någorlunda fort, man får bara hoppas att ungen också skulle gå in självmant.
Vad ÄR det för ungar ni lämnar till skolan, svenska folk!?
Hemma hos oss, behövs alla, och vi anser i alla fall att det är bra!
Ska man få åka någonstans, kan man cykla om vädret tillåter, vill man ha skjuts, kan det hända att mamman säger;
”Ja, jag kan skjutsa dig. Fast egentligen har jag en maskin tvätt att hänga, en att vika, och så ska diskmaskinen plockas ur. Det hade jag tänkt göra, men om du hjälper till med det, kan vi åka då vi är färdiga.”
Nu när de växt till sig lite, finns det en hel del de kan göra på gården också. De har alltid varit med och så, men någon direkt nytta gör de ju inte före två års ålder, då ställer de ju mest till. Men det viktiga är att de är med från början! Så de är delaktiga.
Våra fem barn är mellan 5-14, de minsta är tvillingar, de har ofta så kul ihop, och är med ute, när vi matar djuren. De klarar att plocka ägg och mata småkalvar. De större orkar bära hinkar och köra fram balar.
Sedan har vi ju de där stora händelserna också. Som många barn av idag aldrig ser röken av.
Hur kommer det upp något på åkrarna? Jo, det vet ungarna som är med i vårbruket! Man plöjer, harvar, plockar sten, harvar, plockar sten, harvar, plockar sten, sår, plockar sten och bultar!
Foto: Potatissättning
Potatissättningen, den vallfärdar andra ungar för att få vara med på! Efter det, ska potatisen ett antal gånger harvas mot ogräs (vi sprutar inget gift). Sedan då den kommit upp, får de stora grabbarna kupa potatisen några gånger också. Sedan höjdpunkten i september, att få ta upp dem! Då vallfärdar andra ungar hit igen, spända på resultatet.
Jag vet inget stoltare än en unge, som får specifikt beröm för vad den gör! Man blir nöjd med sig själv. De som är med och plockar, får ta med en hink potatis hem!
Du som orkat läsa ända hit, tänker kanske, jaja, det går väl an att odla giftfri mat hemma, om man har gård! Så är det ju förstås, men det är även så att många av er som läser, har tillgång till gräsmatta. Den som ni så många gånger suckat över, då den ska klippas eller räfsas. Men då får jag citera svärfar;
”Där går villaägarna och gödslar sina gräsmattor, klipper dem, och kastar bort gräset – som att göra abort!”
Gör något drastiskt, minska på gräset och börja odla i pallkragar, det är inte så arbetskrävande! Låt ungarna ha en pallkrage själva, som de kan odla vad de vill i!
Börja planera NU för att börja till våren – TJING!
Kommentera (2)